Husmenighet

Enkle kirker?

2011-01-09T05:37:00.001+01:00

Det har dukket opp et nytt menighetsbegrep - enkle kirker - på dansk. Det er en oversettelse av et tilsvarende begrep som har vært brukt på engelsk i lang tid: Simple Church. Det er stort sett et synomym for husmenighet, men gir kanskje åpning for en større variasjon i hvor man samles, det behøver ikke å være hjemme hos noen.

Jeg så begrepet nå for første gang i det danske tidsskriftet Udfordringen, som hevder enkle kirker vokser mest, med 22 prosent i året.

Det tror jeg gjerne!

Om husmenigheter på NBC's Nightly News

2010-10-25T00:28:00.001+02:00

TV-programmet NBC's Nightly News presenterer den amerikanske husmenighetsbevegelsen i et nyhetsinnslag.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Husmenighetskonferanse i Texas 3-5. september

2010-07-26T21:17:00.001+02:00

Årlig arrangeres det en husmenighetskonferanse i Dallas, Texas. I år går den av stabelen 3-5. september.

Blant årets plakat-navn er Wayne Jacobsen, forfatter av boken So You Don’t Want To Go To Church Anymore.

Listen med workshops ser foreløpig slik ut:

• Urban Church Planting
• Maintaining Authenticity in Relationships: "First Go to Your Brother/Sister" (Matt.5:24)
• Building Regionally: Creating Networks Rather than Organizations
• Deborahs and Baraks: The Importance of Releasing Women into Ministry
• Transforming a Community
• House Church Basics
• Technology in Bible Study
• Sacrificial Giving
• Pastors in Transition
• Grace as a Lifestyle

Mer info her: 2010 National House Church Conference

Husmenighetskonferanse i Danmark 8-10. oktober 2010

2010-05-02T19:42:00.001+02:00

Husmenighetsnettverket Kristus Kirken i Vejen (Danmark) inviterer 8-10. oktober til husmenighetskonferanse på Askov Højskole.

Sett av datoen!

Kinesisk avis beskriver en kristne omvendelse

2010-03-20T02:07:00.001+01:00

Den kinesiske avisen China Daily, intervjuet nylig studenten Simon Zhang, som fortalte om sin omvendelse til den kristne tro, og hvilke utfordringer han møtte da han skulle velge menighet.

Interessant lesning!

Kinesiske husmenigheter under forandring

2010-03-17T01:00:00.001+01:00

Kinesiske husmenigheter er under forandring. Fra å holde møter i all hemmelighet i små grupper, samles nå store flokker i både private hjem og på hoteller, uten at man føler seg presset til noe hemmelighetskremmeri, i følge nettstedet Antioch Mission-Chinese Church Support Ministries. Ifølge andre kilder betyr ikke det at myndighetene har endret holdning, men antallet kristne og husmenigheter er blitt så stort, at de kristne hele tiden våger å teste og presse grensene for hva myndighetene tillater. Dessuten holder også mange kristne ledere løpende kontakt med myndighetene.

De kinesiske kristne engasjerer seg stadig mer i sosialt arbeid overfor eldre, foreldreløse og rusmisbrukere. Etter det store jordskjelvet i 2008 i Sichuan, var det en massiv innsats av frivillige kristne.

Ser vi et mønster her, som minner om de første kristne? I så fall venter det en formidabel framgang for evangeliet i Kina. Men hva så i neste omgang, kommer det en fase av uunngåelig institusjonalisering og forfall?

La oss be og arbeide for at historien ikke skal gjenta seg på dette punktet.

Newsweek: Syv prosent av amerikanerne deltar i husmenighet

2010-01-04T22:55:00.001+01:00

Newsweek referer til en undersøkelse av the Pew Forum on Religion and Public Life og melder at syv prosent av alle amerikanerne deltar i husmenighet, i tillegg til en del andre opplysninger om amerikanernes religiøsitet.

Men det er andelen husmenighetsdeltakere som vekker størst interesse hos Newsweek, som viser til både de første kristne og tidligere tiders bønnemøter i private hjem.

Artikkelen peker på motkulturstrender og stor variasjon i hva som defineres som husmenighet.

Også katolikker har spontant begynt å opprette husmenigheter. Nettstedet intentionaleucharisticcommunities.org lister katolske husmenigheter. (Hmmm - da snakker man altså om konfesjonelle husmenigheter).

Newsweek: House of worship Takk til twitteren besor som tipset om denne saken!

Husmenighets-kurs på nettet

2010-01-04T22:10:00.000+01:00

Nettstedet Simple/House Church Revolution kjører et interaktivt kurs på nettet om husmenighet. Ved hjelp av nettverktøyet GoToMeeting må du blant annet være til stede i klassen på 15 personer ved tre ulike tidspunkt.

Kurset koster $45. Januarkurset er fulltegnet.

For mer info sjekk Simple/House Church Revolution.

I India og Bangladesh samler husmenigheter flest kristne

2010-01-03T09:15:00.001+01:00

(Oppdatert)

11-14. november 2009 var 200 ledere fra 40 land samlet i New Dehli omkring temaet husmenigheter, melder nettstedet House2House. Tidligere knyttet man begrepet husmenigheter kun til de forfulgte kinesiske kristne, hvor man mener at 100 millioner kinesere deltar i husmenigheter. I løpet av de siste 15 årene har denne bevegelsen spredt seg til hele verden, flere land i Asia, Afrika og Latin-Amerika.

I Europa regner med nå med at det finnes over 10.000 husmenigheter, og likeså mange i Australia. I Bangladesh og India teller nå husmenighetene flere hundre tusen, og representerer den største kristne bevegelsen i disse landene.

Nettstedet World Mission Impact har interessant tilleggsinformasjon fra Wolfgang Simson angående denne konferansen.

Wolfgang Simsons rapport: Delhi2009

Se også min post Mange husmenigheter i Denver (Colorado).

Dansk husmenighetskonferanse

2009-10-20T01:06:00.001+02:00

Det finnes husmenigheter i Danmark, også. 23-25. oktober arrangeres det et "hus-til-hus-stævne" i Ålborg, forteller en venn av meg som bor i området og som tenker å delta.

Samlingene avholdes i flere private hjem.

Huskirkestævne i Aalborg

Kvinne og mann i menigheten

2009-10-11T13:11:00.001+02:00

Forholdet mellom kvinne og mann har mange aspekter. I menighetssammenheng har det også et bibelsk aspekt, som min venn Per-Axel Sverker behandler utførlig i artiklen Man och kvinna som Guds avbild. Anbefales!

Kanskje det vil eksplodere?

2009-09-22T01:58:00.001+02:00

Nå registrerer jeg at stadig flere bloggere, spesielt i Sverige og spesielt ungdommer, skriver om husmenigheter, og uttrykker lengsel etter et slikt fellesskap.

Jeg ser også at måten å presentere husmenighetstanken på varierer, og vil av den grunn treffe flere mennesker.

Fool for Jesus: Elefant eller kanin?

Dagen rapporterer fra husmenighetskonferanse i Dallas (Texas)

2009-09-22T01:15:00.001+02:00

Svenske Dagen har en interessant reportasje fra husmenighetskonferansen nylig i Dallas (Texas).

Enda en gang gjengis tall fra Barna-instituttet om at 10 millioner amerikanere er med i uavhengige husmenigheter. Jeg har vanskelig for å tro at dette er riktig. Det tilsvarer 3,33% av befolkningen.

Et tilsvarende tall i Norge, vil bety 130.000 personer med i husmenigheter, det desidert største "kirkesamfunnet" i Norge. Jeg skulle ønske det var sant, og at det vil være virkeligheten i Norge om 10 år, - den tiden vi ligger etter USA på dette området, slik jeg tror.

Konferanseprogrammet i Dallas virket progressivt og interessant, slik Dagen framstiller det.

Takk til bloggen Hela Pingsten som gjorde meg oppmerksom på dette.

Dagen: Kraftigt växande rörelse vill göra Jesus synlig. Husförsamlingarna i USA engagerar nu tio miljoner amerikaner

Dagen: Frågan: Vilken var din bästa upplevelse på konferensen?

Barnabasbloggen: En enkel organisk kyrka

Er kirkelige strukturer i Efesus på 100-tallet normative?

2009-09-02T00:07:00.001+02:00

Journalisten Carl-Henric Jaktlund i Svenske Dagen intervjuer teologen Mikael Telbe om hans forskning på kirkelige strukturer i Efesus på 100-tallet.

Så snart et materiale får merkelappen forskning på seg, får det høy status. Men forskerens konklusjoner er i stor grad preget av subjektive vurderinger, skjønn, holdninger og forskerens agenda.

Det er viktig å forske på hva som skjedde i Efesus, men kan vi gjøre forholdene i Efesus på 100-tallet normative for oss kristne?

At det er viktig å skille mellom Kirkens (selv Oldkirkens) tradisjoner og Skriften, er noe reformasjonen lærte oss. Når jeg leser intervjuet med Telbe, får jeg en følelse av at han projiserer oldtidens kirkelighet inn i Skriften.

Ignatius, som levde rundt år 100, og som Telbe setter høyt, representerer en diskontinuitet i forhold til Skriften. Ignatius plasserer bibelske tjenestegaver inn i et hierarkisk system. Det samme gjør Telbe. Men dette mener mange bibelforskere er høyst problematisk.

Dessuten: Kirkens tradisjonelle "modeller" og "strukturer" er ikke verdinøytrale, de representerer makt, maktkamp og splittelse.

Paulus advarer: "For noen av Kloes folk har fortalt meg, søsken, at det er stridigheter blant dere. Jeg sikter til dette at noen av dere sier: «Jeg holder meg til Paulus», mens andre sier «til Apollos», «til Kefas» eller «til Kristus». Er da Kristus blitt delt?" 1 Kor 1.

Det er verdt å merke seg at den største av alle kirkelige strukturer, den katolske kirke, begrunner sin eksistens med at de holder seg til Kefas, det vil si apostelen Peter. Dermed rammes de (og mange andre) av Paulus anklagende spørsmål: Er da Kristus delt?

Kirkens strukturer reflekterer verdier. Spørsmålet er om verdiene er i overenstemmelse med Jesu´og apostlenes undervisning. Jeg, og mange med meg, mener at hierarkiske strukturer ikke er det.

Det er ikke likegyldig om man henter organisasjonsmodellen fra det moderne næringslivet eller om man henter det fra Bibelen.

Artikkelen i Dagen forsøker å bagatellisere og relativisere spørsmålet om kirkelige strukturer, hvilket passer dagens postmoderne kirkelighet som hånd i hanske.

For min del er jeg overbevist om at kirkens strukturer er en viktig del av vårt budskap til verden. Det handler om kristendom i praksis. Og at vår kilde til veiledning i dette spørsmålet er å finne i Bibelen. Og bare der.

Skriften alene!

Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna

USA - den store forskjellen?

2009-08-15T17:31:00.000+02:00

I Europa var kristendommen støttet av staten og en del av etablissementet. I den nye verden i vest, Amerika, ble kirken et helt privat anliggende og ble drevet av frivillige.

Ifølge svenske Dagen forklarer Kirkehistorikeren Mark Noll i boken "The new shape of world Christianity – How American Experience reflects global faith" kristendommens sterke framvekst i den tredje verden i vår tid med den form kristendommen fikk i USA.

Den amerikanske modellen var som skapt for ekspansjon i nye deler av verden. I USA ble kristendommen omskapt fra å være et offentlig anliggende til å bli en grasrotbevegelse. Dermed hadde den fått en form som gjorde den egnet til å erobre nye områder.

Situasjonen for kristendommen i den tredje verden i dag, er veldig lik det den var i USA på 1800-tallet. Så lenge kirkene er en del av etablissementet, har de vanskelig for å vokse, hevder Noll.

Min kommentar: Kanskje utenforskap og motkultur er en forutsetning for vekst? Uansett: Kristendommen var aldri ment å være et instrument i hendene på maktapparatet og etablissementet.

- Store, voksende menigheter har stort medlemsengasjement

2009-08-12T22:17:00.001+02:00

Håkan Arenius, min lærer i mediakunnskap ved Örebro Teologiske Seminar (for noen tiår siden) kommenterer i Svenske Dagen en amerikansk studie som viser at store voksende menigheter har et større medlemsengasjement enn små menigheter.

Jeg tror jeg vil koste på meg en kritisk anmerkning og påstand:

Dersom vi ser bort fra størrelsen på menighetene, så vil jeg anta at voksende menigheter enten de er små eller store utviser et større medlemsengasjement enn menigheter som mister medlemmer.

Jeg tror også det bør være selvsagt at små menigheter som vokser har et større medlemsengasjement enn små menigheter som minker.

Poenget blir da: Voksende menigheter uavhengig av størrelse, kan utvise et større medlemsengasjement enn menigheter som minker.

Men spørsmålet er likevel om store menigheter er bærekraftige? Men det mener jeg å spørre om store menigheter generer et åndelig overskudd, eller om de tærer på den åndelige kapitalen og forbruker mennesker? Bakgrunnen for det spørsmålet er den store gjennomtrekken som ofte forekommer i store menigheter.

Dagen: Ju fler vi är tillsammans

Husmenigheter i Canada

2009-08-11T21:58:00.001+02:00

Vi hører mye om husmenigheter i USA. Men også i Canada foregår det saker og ting når det gjelder husmenigheter. Rad Zdero har arbeidet med husmenigheter siden 1985, og det synes som om det er vokst fram et stort miljø, noe du får et lite innblikk i gjennom pdf-magasinet the STARFISH FILES.

Denne informasjonen fant jeg i Twitter-widgeten i høyrespalten med søk på house church.

National House Church Conference i Dallas

2009-07-30T23:18:00.001+02:00

4-6. september arrangeres den årlige National House Church Conference i Dallas, Texas. Arrangørene sier at disse vil ha utbytte av arrangementet:

* If you’re thinking about starting a house church
* If you want to explore house church or are already involved in a house church
* If you’re leading/involved in a Missional Community
* If you’re a church planter looking to explore alternative ways of planting a church
* If you’re a church leader or pastor who wants to find out or become involved in what God is doing through the Mega and Micro church

Arrangøren hevder også at husmenigheter øker eksplosivt i USA, parallelt med sterk vekst i megakirker. Det vil bli fokusert på begge disse trendene under konferansen. Les mer om National House Church Conference - You’re Invited!

Enevald Flåten er nå med i husmenighet og taler varmt for dette

2009-07-25T02:46:00.001+02:00

Min venn Andreas Glandberger har gjort et videointervju med Enevald Flåten. Andreas var medlem i menigheten Levende Ord, men ble etterhvert kritisk til utviklingen og forlot menigheten.

Han har nå gjort opp med sin gamle pastor, og har gjennomført et åpenhjertig intervju som berører konflikten, Flåtens personlige krise og hans liv akkurat nå.

Fra tidspunktet 34:55 handler videoen om det fellesskapet Enevald Flåten nå er en del av, en husmenighet på 30 personer. Det er påtagelig hvordan han gnistrer til når han forteller om dette, og deler med seg hvordan han nå ser på det kristne fellesskapet.

Skal Enevald Flåten bli en apostel for husmenigheter?

Jeg opplever et stadig sterkere moment når det gjelder interesse for husmenigheter. Norge bør etterhvert bli et foregangsland når det gjelder husmenigheter, fordi i vår historie og verdier som både kristenfolk og nasjon, ligger det mye som samsvarer med det husmenighetene representerer.

I dette intervjuet med Enevald Flåten går det også klart fram hvorfor kristenheten behøver en revolusjon, og det er i måten han ble behandlet på etter at han var ute av det hele: Null kontakt, ingen henvendelser, ikke én eneste telefon fra én eneste pastor. Han ble over natten en ikke-person. Enevald Flåten er ikke alene om denne opplevelsen. Tusenvis av mennesker som har vært engasjert i kristen sammenheng, har opplevd å bli ikke-personer over natten.

Se Enevald Flåtens oppgjør med trosbevegelsen her:

Videointervju med Enevald Flåten.

Oppdatering:
Vårt Land gir nå utdrag fra dette intervjuet, og prøver også å få en kommentar fra Åge Åleskjær.

Oppdatering II:
Sjur Jansen har gjort en analyse av Enevald Flåtens uttalelser om menighet.

Husmenighetskonferanse, - men hvordan?

2009-07-21T23:22:00.001+02:00

For et par år siden deltok jeg på en husmenighetskonferanse i Tyskland. Jeg ble litt skuffet på formen, - ulidelig lange prekener blant annet. Det største utbyttet for min del var det som skjedde i pausene. Der knyttet jeg kontakter som er blitt en del av mitt personlige nettverk.

Keith Giles tar opp temaet med formen på husmenighetskonferansene, og erklærer at han ikke vil delta på National House Church Conference på grunn av den tradisjonelle formen.

Keith beskriver så den konferanseformen han ønsker seg, en form som ivaretar husmenighetsbevegelsens idealer, som felles måltider, alle deltar på lik linje og samtaler om aktuelle temaer.

Jeg er enig med Keith.

Hvor mye husker du av prekenen?

2009-07-19T19:36:00.001+02:00

Hvor mye husker du av prekenene du hører? Noen prekener glemmer man aldri, mens de aller fleste går i glemmeboken.

Det er gjort undersøkelser som viser effekten av ulike former for læring. Listen ser slik ut:

* Forelesning (preken) – 5%
* Lese – 10%
* Audio-visuelt – 20%
* Demonstrasjon – 30%
* Diskusjon i grupper – 50%
* Praksis – 75%
* Lære andre – 90%

(Kilde: National Training Laboratories Institute for Applied Behavioral Sciences (2005), The Learning Triangle: Retention Rates from Different Ways of Learning, National Training Laboratories, Bethel, ME)

Alan Knox på nettstedet The Assembling of the Church og Andrew Wilson på nettstedet Participatory Church Gatherings? har interessante kommentarer knyttet til denne undersøkelsen.

Små menigheter en årsak til vekst i urkirken

2009-07-11T00:24:00.001+02:00

En årsak til husmenighetenes sterke innflytelse på sine omgivelser finner vi i det faktum at det ikke var mulig for dem å vokse ut over rammen av en liten gruppe på grunn av plassmangel.

Det er ingen husmenighetsfreak som sier dette, men H.J. Klauk i Hausgemeinde und Hauskirche im frühen Christentum, SBS 103, Stüttgart: Katholisches Biblewerk, 1981, side 100.

Sakset fra The Assembling of the Church.

Misjonær i Etiopia blogger begeistret om husmenighet

2009-07-07T00:18:00.001+02:00

Den svenske misjonæren Samuel Strandberg blogger begeistret om husmenigheter i misjonsarbeidet i Etiopia.

I Etiopia velger man ikke husmenigheter på grunn av forfølgelse, men fordi det virker. Likeledes i USA.

Det rykker oss stadig nærmere. Impulsene fra den internasjonale husmenighetsbevegelsen blir stadig flere og kommer stadig tettere. Snart kommer det som en flodbølge over Norge, også.

Sørstats-baptistkirke kvitter seg med kirkebygningen

2009-07-07T00:12:00.000+02:00

Det første tilfelle jeg registrerer av at en tradisjonell menighet tar skrittet ut og går over til en ren husmenighetsmodell, er nå registrert.

The Well, en menighet tilhørende sørstatsbaptistene i USA, har solgt kirkebygningen og gått over til husmenighet.

Dette er oppsiktsvekkende. Det betyr at husmenighetsbevegelsen går atskillig dypere i kristenheten enn hva jeg trodde.

Jeg tror at kristenheten vil ende der den begynte: I de troendes hjem. Ikke på grunn av et sammenbrudd, men som et resultat av Kristus-hengivenhet.

Pastor Ken Eastburn i The Well sier at de opplevde at kirkebygningen kom i veien for disippelskapet. Samtidig erkjenner han at husmenigheter i seg selv ikke garanterer for et innviet liv. Mennesker må kalles til Jesus-etterfølgelse enten man tilhører en husmenighet eller ikke. Men han understreker at husmenighetene oppmuntrer til en større grad av engasjement i både hverandre som troende og i Kristus.

Menigheten har en nettside som heter Leave The Building.

The Unstoppable Power of Leaderless Organizations

2009-06-30T19:04:00.001+02:00

Husmenighetsaktivisten Michael Tummillo har en begeistret artikkel om de organiske husmenigheters muligheter. Selv har han tjenestegjort i mange husmenigheter i USA.

Artikkelen heter The Power of the Web og han henter inspirasjon far boken The Starfish and the Spider: The Unstoppable Power of Leaderless Organizations.

Høres absolutt ut som en bok jeg burde lese.

Anabaptismens historia och huvuddrag

2007-01-14T22:01:00.000+01:00

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Per-Axel Sverker er en svensk kirkehistoriker og teolog, som spesielt har fordypet seg i frikirkelighetens historie og teologi.

Av dr. theol. Per-Axel Sverker.

I. Inledning
Många människor är oklara över vad anabaptismen var och är. När man vill låta radikal, använder en del ordet ”anabaptism” som ett signalord. Andra har märkliga åsikter om anabaptisterna, tankar som ursprungligen kommer från anabaptisternas förföljare.

Anabaptismen är inte en rörelse med stora ledare. Sådana ledare som Menno Simons eller Pilgram Marpeck har inte dominerat den anabaptistiska traditionen på det sätt som Luther dominerade den tradition, som fått sitt namn efter honom. Anabaptismen var mer en rörelse av vanliga kristna, som sökte svar på centrala frågor: Hur relaterar vi till Gud
och till varandra? Hur finner vi gemenskap? Hur hanterar vi ojämlikheterna vad gäller rikedom och makt? Vilken auktoritet har Jesus i förhållande till våra praktiska problem?

Idag finns kristna som söker sig till anabaptismens idéer som en hjälp att hitta en väg framåt. Ibland sker det indirekt. Vissa anabaptistiska betoningar har blivit sanningar som många kristna delar, till exempel: det är fel att förfölja, evangelisation är viktigt. Men naturligtvis kämpar vi fortfarande med dessa frågor. Vi vet fortfarande inte hur vi
ska uppnå gemenskap. Vi är bättre på att kämpa än på att skapa fred. Vi vet kanske hur vi ska evangelisera men är bekymrade över hur lite ”omvändelsen” förändrar.

Anabaptismen har sina svagheter, som dess efterföljare måste kämpa med. Men den föreslår också vägar framåt genom mycken frustration. Den visar på alternativa sätt att vara församling. Genom detta skapar den nya problem för oss!

II. Historien i korthet
a) Reformationens första dop av vuxna
Den 21 januari 1525 mötes en grupp kristna i ett hus i Zürich, Schweiz, för att bedja och samtala. De hade varit efterföljare till Ulrich Zwingli, som tog vissa steg till reformation av kyrkan. Men de var nu bekymrade över hans ovillighet att följa upp Bibelns lära på en mängd punkter, inklusive dop av troende istället för barndop. Efter bönen ”stod Georg (Blaurock) upp och bad Conrad Grebel att döpa honom med det rätta kristna dopet på hans egen bekännelse och tro. Då Georg knäböjde på nytt med en sådan bön och begäran, döpte Conrad Grebel honom emedan det inte fanns någon förordnad tjänare som kunde utföra ett sådant verk. När detta hade skett begärde de övriga att Georg skulle döpa dem, vilket han också gjorde.” (från The Hutterian Chronicle).

Detta var början på den anabaptistiska rörelsen och på den icke-konformistiska kristna tradition, som skilde ut sig från statligt tvång. Denna rörelse utvecklade sig till en bred koalition av grupper inom olika delar av Europa.

b) Schweiz
George Blaurock och Conrad Grebel, tillsammans med Felix Manz, var de tidiga ledarna i Zürich. De spred sina övertygelser med stor framgång i byarna runt Zürich. Detta berodde till en del på den antiklerikala stämningen och allmänt missnöje. Men väckelse utbröt där människor upplevde sann ånger och ett inbrytande av Guds kraft i sina liv. I Zollikon bildades den första frikyrkan under reformationen. I hemlighet
och under förföljelse spred sig rörelsen. De nyomvända reste vida omkring. Andra ledare blev exempelvis Balthasar Hubmaier, en katolsk präst som lät döpa sig tillsammans med 300 medlemmar. Hubmaier var den kanske duktigaste teologen i rörelsen. Hans skrifter bannlystes av både katoliker och lutheraner. En annan f d katolsk präst Michael Sattler låg bakom Schleitheim bekännelsen, 1527, som innehöll de viktigaste läropunkterna.

c) Österrike och Sydtyskland
Grupperna i detta område var mer socialt medvetna än grupperna i Schweiz. Det fanns ett starkt missnöje i Centraleuropa efter det s k bondeuppropet (1525). En brinnande evangelist var Hans Hut, som ledde många tusen människor till omvändelse. Hans Denck var mer känd för sin vilja att bygga broar i en splittrad tid. Pilgram Marpeck, stadsingenjör i Augsburg, var en de tydligaste ledarna.

d) Nederländerna
Det ursprungliga initiativet togs här av Melchior Hoffmann, som dock hade åsikter (exempelvis kring bibeltolkning och nattvarden) som övriga anabaptister inte delade. Det fanns inte alltid visa ledare till att leda dessa grupper. 1534-35 inträffade en katastrof, som övertygade motståndarna att det var rätt att förfölja anabaptisterna som farliga omstörtare. I Münster, en stad i Nordtyskland, tog en grupp anabaptister, mestadels från Holland, kontrollen över stadens råd. De använde GT som mandat för våldsamma reformer och införde polygami och dödsstraff för små förseelser. Efter en lång belägring av trupper, intogs staden och invånarna massakrerades. Fortfarande hänger i kyrktornet järnkorgarna som innehållit ledarnas kroppar. Holländsk
anabaptism överlevde till stor del genom Menno Simons visa ledarskap, som förkastade Münster-händelsen som en total avvikelse från Kristi anda och från sann anabaptism.

e) Mähren
Den fjärde gruppen var hutteriterna, som praktiserade en radikal egendomsgemenskap. De sände ut hundratals missionärer över Europa, varav många blev martyrer. Deras gemenskapstanke kan ha börjat som en nödvändighet för att överleva förföljelse, när rörelsen drevs bort mot Mähren. Med tiden blev det också en djup övertygelse. Bland ledarna återfinns Peter Rideman och Jacob Hutter (som gav namn åt rörelsen). Hutteriterna har nu praktiserat en livsstil baserad på gemenskap under 450 år.

f) Sammanfattning av historien
Den snabba tillväxten sträckte sig från 1525 till ungefär år 1540. Tusentals anslöt sig i centrala Europa och missionärer sändes till östra Europa, Italien och England. Men svåra förföljelser decimerade de små församlingarna, som möttes i skogar och i avlägset belägna hus. Särskilt ledarna fick en hård behandling. Endast få ledare, som Marpeck och Simons, levde länge nog för att skriva böcker. Bolt Eberli var den förste anabaptisten som blev martyr under katolikernas hand medan Felix Manz blev den förste som lutheranerna dömde till döden. Kort därpå följde Hubmaier, Hut och Sattler. En av de få saker som katoliker och protestanter var överens om, var förföljelsen av anabaptisterna! Skillnaden var att katolikerna brände dem medan protestanterna dränkte
eller halshögg dem. Olika anklagelser framställdes mot dem men det största hotet låg i att anabaptisterna ansåg att stat och kyrka skulle skiljas och att Europa inte var den kristna civilisation som den ansetts vara under tusen år. Denna åsikt underminerade hela corpus christianum, det s k kristna samhället.

Den följande historien över tre århundraden är en berättelse om sporadisk förföljelse och flykt. Först flydde de från Holland och Nordtyskland till Polen, Mähren, Ryssland och Ukraina, sedan över haven till Canada och USA. Från Schweiz och Sydtyskland flydde de direkt till de amerikanska kolonierna under 1600-talet. De som överlevde i Europa fick dra sig tillbaka till tystnad och undvika konfrontation. Deras efterkommande inkluderar nu mennoniterna, som finns spridda över världen, särskilt aktiva inom konfliktklösning och socialt arbete, och hutteriterna. Baptister skiljer sig åt vad gäller om de erkänner inflytandet av anabaptister på starten av deras egen början, men det finns tecken på att de första engelska baptisterna mött anabaptistiska åsikter vid besök i Holland.

Till för sextio år sedan betraktade nästan alla kyrkohistoriker anabaptisterna som heretiska, marginella och revolutionära. Omdömena baserades inte på deras egna skrifter utan på motståndarnas. Men idag har många forskare återupptäckt anabaptisterna. Många har välkomnat ”den anabaptistiska visionen” som en autentisk kristen vision med relevans för den moderna kyrkan.

III. De radikala reformatorerna
Anabaptisterna måste förstås inom kontexten av den protestantiska reformationen. Även om andra faktorer spelade roll, var reformationen den viktigaste faktorn, vilket anabaptisterna själva erkände. Men mycket skiljde dem också från reformatorerna.

a) Radikalism
Anabaptisterna kritiserade Luther, Zwingli och de övriga för att vara ”halvvägsmänniskor”, d v s rädda för att följa det de visste var rätt. De var övertygade om att bibeln var auktoritativ för etiken och för församlingens utformning likaväl som för läran. Ibland kunde anabaptisterna citera reformatorernas mer radikala åsikter, som de hade övergivit.

b) Restauration
Kyrkan var fallen och en genomgående restauration av församlingen var nödvändig. Detta krävde frihet från statlig kontroll och från kyrkliga traditioner. Anabaptisterna hävdade att kyrkan hade inte enbart felat i läran utan kommit fel i själva sin identitet och i sin relation till samhället.

c) En alternativ tradition
Det fanns också andra inflytanden från rörelser som hade trott liknande saker. Anabaptisterna var arvtagare till en alternativ tradition, som ofta hade betraktats som villolärare och därmed förföljts. Dessa rörelser hade hållit vid liv många tankar och praktiker som den officiella kyrkan ignorerade.

d) De fattigas kyrka
De första anabaptisterna var mestadels fattiga. De sammanblandades ofta med samhällsomstörtare och anklagades för att vara revolutionära, men ytterst få var politiskt eller ekonomiskt motiverade. Men vissa anabaptistiska grupper var arvtagare till bondeupproret, genom att fullfölja dess syften men nu genom en alternativ strategi i form av kommuniteter. Denna metod hade också störande konsekvenser för stat-kyrka-sambandet och det rönte därför också motstånd. Vissa anabaptister var genom sin sociala position beredda att läsa och lyda Bibeln på ett sätt som en del reformatorer kände sig oförmögna att göra.

e) Anabaptister
Denna etikett, anabaptister, var varken korrekt eller vald av dem själva. De betecknade sig själva ”kristna” eller ”bröder och systrar”. Av motståndarna kallades de ²entusiaster², revolutionära eller ²anabaptister². Det sista ordet betyder ”åter-döpare”, vilket inte bara hade en negativ klang utan också medförde dödstraff enligt kejserlig lag. Anabaptisterna stred mot denna beteckning: a) eftersom de bestred riktigheten i barndopet, ansåg de inte troendedopet vara ett nytt dop b) dopet var inte huvudfrågan, även om den var en symbol för deras förkastande av stat-kyrka-sammanblandningen.

IV. Anabaptismens huvudfrågor
På många punkter vara anabaptisterna överens med reformatorerna. Det gällde
exempelvis: Skriftens auktoritet över traditionen, rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar och det allmänna prästadömet. Men det fanns också åsikter som skiljde dem åt.

a) Bibeln
Anabaptisterna var inte överens med reformatorerna om hur Bibeln skulle tolkas och tillämpas. De gav prioritet till Jesus liv och lära. Detta påverkade deras sätt att förstå Bibeln. Anabaptisterna anklagade reformatorerna för att starta i lärosatser och försöka få Jesus att passa in i dem. De ansåg att NT satte standarden för kristnas liv och för
församlingen. Reformatorerna kunde använda GT-modeller för utformningen av förhållandet mellan kyrka och stat. Anabaptisterna ansåg att dessa GT-ställen användas för att sätta åt sidan det som NT lärde om krig, tionde, församlingsordning och eder. Hubmaier sa till Zwingli i en debatt om dopet rörande argumentet om omskärelsen i GT: ²Vi har ett klart ord om att döpa troende och ni har inget om att döpa barn, utom att ni utan grund drar in flera skuggor från GT².

b) Frälsning
Reformatorerna betonade rättfärdiggörelse genom tro och syndernas förlåtelse. Anabaptisterna betonade den nya födelsen och kraften till ett nytt liv. Ett typiskt yttrande av Leonhard Schiemer: ”De som inte känner i sig själva en kraft, om vilken de måste säga att saker som tidigare var omöjliga är nu möjliga, är inte födda på nytt av vatten och ande, även den Helige Ande.”

Reformatorerna befarade att anabaptisterna återvände till frälsning genom gärningar, på grund av sin betoning av lärjungaskap. Anabaptisterna fruktade att reformatorerna predikade det vi nu kallar ”billig nåd”. Hubmaier insisterade: ”Vi får inte bara vara mun-kristna, vi måste leva vår tro.” Anabaptisterna gav större betydelse åt Andens verk i den troende. De betonade att Jesus inte bara var Frälsare utan också Ledare och Herre. De anklagade reformatorerna att lära tro utan några gärningar och önskade själva en tro som uttrycktes i gärningar. Hans Denck sade: ”Ingen kan på ett sant sätt känna Kristus om han inte följer honom i livet, och ingen kan följa honom om han inte först har lärt känna honom.”

c) Kyrkan
Anabaptisterna var angelägna att forma kyrkor med hängivna lärjungar och inte i form av kyrkor där alla automatiskt betraktades som medlemmar. De drog en klar linje mellan troende och icke-troende. Medlemskap var frivilligt. De förkastade därför barndop, eftersom det tvingades på barn. De förkastade allt tvång i trosfrågor.

Två andra saker de kritiserade var klerikalism och avsaknaden av församlingsdisciplin. Deras församlingsliv grundade sig på 1 Kor 14, att varje medlem har en gåva att bidra med. Kvinnor uppmuntrades i vissa kretsar att spela en betydelsefull roll. Deras samlingar var ibland karismatiska men med betoning på bibelstudium. ”När de har kommit samman undervisar de varandra i det gudomliga Ordet och en frågar den andre: Hur förstår du detta yttrande? Således finns det bland dem ett ivrigt leverne enligt det gudomliga Ordet.”

d) Evangelisation
Reformatorerna praktiserade generellt sett ingen evangelisation. Folket fick sin pastorala vård genom prästen men inte genom att evangelisation bland dem. Anabaptisterna förkastade detta kyrkosystem och kastade sig istället ut i en explosiv missionsverksamhet. De reste vida omkring, predikade i hem och utomhus, döpte omvända och grundade församlingar. Några av dem t o m avbröt gudstjänster i statskyrkan. Sådan evangelisation, som struntade i gränser för sockenkyrkorna och utfördes av obildade människor, ansågs som skandalöst av deras motståndare.

e) Livsstil
Även deras kritiker erkände att anabaptisterna levde exemplariska liv. En romersk-katolik skrev: ”Vad gäller deras yttre offentliga liv är de oklanderliga.” Detta vittnesbörd om en ny livsstil attraherade många att omvända sig. Det uppstod ofta en skillnad gentemot den moraliska standarden i statskyrkorna.

f) Icke-konformitet
Anabaptisterna var en avvikande grupp, som utmanade dåtidens normer. De ifrågasatte:

1) privat egendom. Vissa grupper praktiserade full egendomsgemenskap. De flesta behöll äganderätten men de visste att ägodelarna skulle kunna delas med dem i nöd. De praktiserade ömsesidig hjälp och utmanade rikedom och orättvisa i samhället.

2) Våld. Många anabaptister vägrade att bära vapen eller att försvara sig själva med våld. De vädjade om respekt för det mänskliga livet. Detta gällde även i förhållande till turkarna, enligt Michael Sattler. Istället skulle man bönfalla Gud med allvarlig bön att stöta bort og stå emot dem. De accepterade att staten kunde använda våld men såg det oriktigt för kristna. De kristna hade alltså ingen uppgift i staten.

3) Lidande
Anabaptister var inte förvånade över förföljelse. Lidande var tecknet på en sann kyrka, vilket Jesus hade gjort klart i Bergspredikan. Det faktum att reformatorerna tog till förföljelse blev då också att tecken på att de inte byggde en sann kyrka. Rörelsen dränktes i blod men deras martyrskap attraherade många människor. Hubmaier talade för dem alla när han sa: ”Sanningen är odödlig. Du kan ha bränt en man till döds för heresi men om han tror på sanningen, har du inte förstört den.”

V. Avslutning
Anabaptisterna var inte segrarna i 1500-talets Europa. Deras åsikter utsuddades av fienderna. Men deras övertygelser har stått sig under tidens prövning och kan sägas vara av större betydelse idag än deras motståndares. Jag tänker på evangelisation, troendeförsamlingar, åtskillnad mellan kyrka och stat, troendes dop, lärjungaskap och allmänt prästadöme. Anabaptisterna försåg oss med ett alternativ till ”kristenheten” - en protest mot alliansen mellan kyrka och stat, kyrka och makt, kyrka och tvång , kyrka och rikedom. De lade grunden för ett kristenliv som tar Jesus på hans ord och som låter
NT bli ett mönster för sitt liv.

Per-Axel Sverker

Læren om tidshusholdningene inspirerte lavkirkelige

2007-01-14T21:16:00.000+01:00

Geir Lie
Foto: Are Karlsen

Gjennom sitt arbeid med den karismatiske kristenhetens historie, gir Geir Lie oss kunnskap som bidrar til å sette fenomener i vår egen tid i perspektiv.

(Denne artikkelen av Geir Lie stod i Vårt Land 8. januar 2007.)

En av inspirasjonskildene for både endetidsforestillingene i norsk lavkirkelighet og for det som kalles den nye reformasjon, er Darbys lære om tidshusholdningene.

Tidshusholdningslæren, eller dispensasjonalismen, er lite kjent innen kristenheten i Norge. Læren forbindes helst med John Nelson Darby (1800-82), en av de mest toneangivende lederne innen plymouthbrødre-bevegelsen. Plymouthbrødrene fikk sitt første nedslagsfelt i Norge i 1860-årene, både gjennom egen virksomhet, samt gjennom interaksjon med de fleste norske frikirkesamfunn. Også alliansegrupper som Kristiania-komitéen, Norske Bibelkursus pr. Korrespondanse og kretsen rundt Albert Lunde ble berørt av den nye bevegelsen. I tillegg til deres egne publikasjoner fikk de dessuten stadig spalteplass i blader som Evangelisten, Heimemisjon, Indremissionæren og Karmel.

Mange lavkirkelige sammenhenger har overtatt plymouthbrødrenes eskjatologiforestilling, at Jesus kommer tilbake i forkant av et fremtidig tusenårsrike (premillennisme), ja, endog i forkant av en 7-årig trengselsperiode på jorden (pretribulasjonalisme). De færreste er klar over at denne eskjatologiforestillingen er direkte utledet av en spesifikk ekklesiologi (menighetsforståelse).

Ifølge Darbys tidshusholdningslære styrer Gud historiens gang gjennom to atskilte Gudsfolk – Israel og menigheten – som hver især tjener to separate hensikter. En tidshusholdning kjennetegnes av at Gud i åpenbaringsform gir en forordning som Hans folk ansvarliggjøres i forhold til. De fleste er ulydige mot forordningen og rammes av Guds dom. Like fullt innebærer ofte innvarslingen av en ny tidshusholdning at de spesifikke forordninger fra forrige husholdning følger med, om enn de suppleres med ytterligere forordninger. En liten ‘rest’ frelses, det vil si får bli med i Guds nye frelsesordning i neste tidshusholdning. Darby opererte med sju forskjellige tidshusholdninger, det vil si sju atskilte epoker hvor reglene er innbyrdes forskjellig med hensyn til hva som er Guds vilje for en. Han var imidlertid ambivalent i forhold til den tidsepoke vi nå lever i, fra Jesu første til Hans annet komme, og nølte med å kalle den ‘tidshusholdning’ i det hele tatt. Grunnen var at læren hovedsakelig var en lære om jødefolket (et jordisk folk), mens de Kristustroende utgjorde et himmelsk folk. Idet jødene overgav Messias til korsfestelse, hevdet Darby, valgte Gud - midlertidig vel å merke - å avbryte den jødiske frelseshistorien.

Vår nåværende tidsepoke startet på pinsedag, idet den kristne menighet ble født. Darby skjelnet imidlertid i sitt menighetsbegrep mellom ‘menigheten’ og ‘kristendom’. Allerede i nytestamentlig tid ble Guds plan for menigheten torpedert, noe Darby hevdet var forutsagt av apostelen Paulus. Menigheten var ment å gi synlig uttrykk for hvem Gud er. Dette ble torpedert da man oppgav det almenne prestedømme til fordel for en skjelning mellom geistlighet og legfolk. Derigjennom, hevdet Darby, har man ødelagt den enhet Gud hadde ment skulle råde i menigheten. Dette var begynnelsen på et frafall som ville kulminere med et endetidsfrafall preget av åpent opprør mot Gud. Dette faktum, mente Darby, lot seg ikke endre og var forutsagt i Det nye testamentes skriftmateriale. På samme måte som en tidshusholdning ikke kunne bestå etter at Gud hadde uttalt endelig dom over den, var det heller ikke mulig å gjenreise den kristne menighet i samsvar med de idealer Gud opprinnelig gav den om å være synlig uttrykk for Kristi herlighet. Hva kaller så Gud nå den enkelttroende til, dersom veien er stengt for å gjenopprette det som har gått tapt i tidligere tider? Darby hadde ingenting positivt å si om de organiserte trossamfunn – ‘kristendom’. Guds kall var derfor å forlate dem helt og holdent. Mens ‘kristendommens’ etterfølgere ville bli dømt ved Jesu gjenkomst til jorden, ville de sanne troende bli opprykket fra jorden for å være sammen med Kristus i himmelen. De ville endog sammen med Ham ta del i det fremtidige (tusenårige) Gurdsrike Han ville etablere på jorden i neste tidshusholdning.

I USA ble Darbys tidshusholdningslære delvis modifisert av Cyrus Ingerson Scofield (1843-1921), ikke minst gjennom dennes Scofield Reference Bible, som har hatt stor utbredelse blant konservative kristne. Ved nærmest et uhell har tidshusholdningslæren, eller rettere sagt rester av denne, fått innpass også i trosbevegelsen. E.W. Kenyon (1867-1948), trosbevegelsens ideologiske arkitekt, var nemlig fascinert av Scofields versjon i 1890-årene. Idet Kenyon utgav sin første bok i 1916, hadde han imidlertid oppgitt det meste av tidshusholdningslæren. Som den eklektiker Kenyon var, lånte han imidlertid tankegods fra ulike retninger uten muligens å ha oversikt over hvorfra de ulike fraksjonsbiter i hans tenkning opprinnelig hørte hjemme. Derfor er rester av tidshusholdningslæren blitt videreført i Kenyons bøker, selv om læren som sådan var oppgitt. Ett eksempel på dette var Kenyons formening om at den nye pakt startet på pinsedag og at Jesu disippelskare ikke var ‘gjenfødte’ under Jesu jordeliv. De trodde nemlig på Ham som Guds Sønn, men hadde ikke innsikt i at Han også var deres fremtidig stedfortredende syndoffer. Disiplene var derfor kun troende jøder under den gamle pakt. ‘Fader Vår’, som Jesus lærte disiplene å be, var derfor ifølge Kenyon ingen kristen bønn, og heller ikke Bergprekenen var direkte appliserbar forkynnelse for ‘den nye pakts troende’. Det var apostelen Paulus som, ifølge Kenyon, på et langt senere tidspunkt fikk åpenbaring fra Gud vedrørende Jesu forsoningsverk og dette verks implikasjoner for de kristne. Denne åpenbaring var angivelig skjult både i de fire evangelieskriftene og i Apostlenes Gjerninger.

Også Kenneth E. Hagin (1917-2003), trosbevegelsens angivelige grunnlegger, fulgte Kenyon. Livets Ord i Uppsala har imidlertid tatt skarp avstand fra den konkrete læren. I norske trosmenigheter kan det imidlertid synes som om en rekke predikanter har stilt seg i ‘ventemodus’, idet Kenyons (og Hagins) innbyrdes skjelning innenfor det nytestamentlige skriftmaterialet de senere år er blitt videreført av Oslo Kristne Senter (OKS). Denne skjelningen er en av flere læremessige bestanddeler innenfor det som tituleres ‘den nye reformasjonen’. Lars Olav Gjøra har i sin nyutgitte bok med samme tittel (Den nye reformasjonen) [2006] gitt en teologisk vurdering av læren, med vekt på en forsvarlig fortolkning av sentrale skriftsteder som benyttes for å understøtte bevegelsens læreposisjon. Ett eksempel er 2 Tim 2:15 som OKS-pastor Åge M. Åleskjær oversetter ‘Studer for å framstille deg selv for Gud som en som holder prøve, en som på rett måte inndeler Guds Ord.’ Gjøra, derimot, viser at ‘Guds Ord’ her ikke refererer til Bibelen som sådan, men til Paulus konkrete evangelieforkynnelse. Han dokumenterer videre at konteksten ikke er en ‘inndeling’ av Bibelen i ulike tidshusholdninger, men at Paulus oppfordrer Timoteus til å forkynne i samsvar med Paulus evangelieforkynnelse, på rett måte, uten å bøye av, uten å la seg forstyrre av vranglærere. Det må likevel tilføyes at Gjøra, til tross for at han stadig torpederer Åleskjærs argumentasjon, like fullt berømmer sistnevnte for å ha et positivt anliggende, nemlig et ønske om å hjelpe kristne til å ta et positivt oppgjør med loviskhet.

ANABAPTISTISK FÖRSAMLINGSSYN

2007-01-14T19:24:00.000+01:00

Per-Axel Sverker Foto: Are Karlsen

Per-Axel Sverker er en svenske kirkehistoriker og teolog, som spesielt har fordypet seg i frikirkelighetens historie og teologi.

Av dr. theol. Per-Axel Sverker.

Anabaptismen var den mest betydande delen av den s k radikala reformationen. Littel definierar anabatisterna som "de i den radikala reformationen som samlade och disciplinerade en sann församling, utifrån ett apostoliskt mönster så som de förstod det." Anabaptismen har betydelse idag för främst två grupper, nämligen de som därifrån har sina historiska rötter i direkt mening (ex mennoniter, hutteriter) men också för de frikyrkor som gör anspråk på mer allmänt "andligt" ursprung i anabaptismen (ex baptismen). I det senare fallet räknar man ibland med en apostolisk succession av lära och församlingsideal från urkyrkan (ex hos Westin).

Definition av ämnet

Genom att utgå från lärjungaskapets ideal kom anabaptismens andra stora ideal att bli en ny uppfattning om församlingen: dvs frivilligt medlemskap grundat på sann omvändelse och beslutsamhet till ett heligt liv. Motsatsen till reformatorernas bevarande av hela folket inom kyrkan är slående. Pilgrim Marpeck definierar församlingen sålunda: "Kristi församling består av människor födda av Gud. De bär i sitt renade kött och blod Guds sonskap i den helige Andes renhet, vilken har renat själ och sinnelag."

Det är naturligtvis möjligt att avfotografera den anabaptistiska församlingssynen från olika perspektiv. Några följer idén om upprättelse av urkyrkans ideal (så Littel) medan andra betonar förbundstanken (så Friedmann). Det är också möjligt att, som här, följa Gudsrikestanken och se den anabaptistiska församlingen i ljuset av en realiserad eskatologi.

Församlingen som Gudsrikes-enhet

Guds rike och världen

Det första man måste inse är att anabaptister såg en radikal dualism i tillvaron: gott mot ont, Guds rike mot världen. Församlingen är det nutida uttrycket för Guds rike inom ett system av världens mörker. Detta framkommer både i artikel 3 och artikel 4 i Schleitheimbekännelsen från 1527. Artikel 4: "allt skapat finns i enbart två klasser, goda och onda, troende och otroende, mörker och ljus, världen och de som har kommit ut ur världen, Guds tempel och avgudar, Kristus och Belial, och ingen kan ha del i det andra." Församlingen är trons gemenskap gentemot den otro som omger den. Den måste vara på vakt mot intrång från världen. Dualismen ligger alltså inte mellan lag och evangelium som i lutherdomen utan mellan Kristus och världen. Man bör söka sig till den församling som är ett delvist förverkligande av Guds rike. Man kan bara gå in i detta Guds rike genom att gå bort från världen.

Den fallna kyrkan

Normen för denna församling låg främst i Jesu förkunnelse men också i urkyrkans liv. Målet var att återställa församlingens renhet. Att den romersk-katolska kyrkan var korrupt var ett axiom för hela reformationen men anabaptisterna förde denna tanke ett steg vidare: statskyrkan var ipso facto en fallen kyrka. Kritiken utgick dock inte bara från abstrakta principer med utgångspunkt i en viss församlingssyn. De moraliska förhållandena, även och kanske i synnerhet inom de lutherska kyrkorna, var sådana att kritiken av många uppfattades som berättigad.

Generellt sett daterades fallet till Konstantin den stores tid. I hutteriternas krönika beskrivs detta sålunda: "Korset besegrades och smiddes till svärd... genom den gamle ormens slughet." Medan Luther mera betonade uppkomsten av påveväldet (Bonifatius III) menade anabaptisterna att själva försöket att förenas med staten är ett avfall, med kulmen år 407 i Innocentius I:s edikt som påbjöd barndop. Man förenas då med världen och det leder till att världens principer accepteras i våld och social åtskillnad. Det som främst skiljer anabaptisterna från reformatorerna är just detta förkastande av det "sakrala samhället" (enligt Verduin). Liknelsen om ogräset i åkern tolkar de därför så: Åkern är världen och inte församlingen. I framtiden ska detta ogräs förstöras. Till dess måste församlingen stå emot världens ogräs genom en åtskild församling och praktiserande av församlingstukt.

Luthers församlingssyn

Denna förening med staten innebär en mer inklusiv inställning till medlemskap så att även "namnkristna" välkomnas. Denna inklusivitet uttrycks främst i barndopet och i bristen på församlingstukt. Luther tycks först ha varit inne på att etablera en sann kristen kyrka för dem som med allvar vill vara kristna. I sin Tyska mässa 1525 beskriver han ett slags husförsamlingsideal, som han dock inte tycker sig kunna förverkliga. Hans syn på kyrkan förändrades vid mötet med böndernas uppror och anabaptisternas "vinkelpredikanter".

I valet mellan en separatistisk och en territoriell församling väljer Luther att inkludera massorna inom kyrkan istället för att forma en gemenskap av troende. Anabaptisterna använde mycket starka ord mot reformatorerna på denna punkt. Ett exempel ges i hutteriternas Stora Krönika: När Luther förenade sig med det sekulära styret och sökte skydd där mot korset, gick det med honom som med en man som lagar en gammal kittel och bara gör hålet större. Enligt Michael Sattler är kampen mellan katoliker och reformatorer därför bara en kamp mellan odjuret och skökan i Babylon.

Den restaurerade församlingen

Kyrkan behöver därför inte enbart reformeras. Den måste återställas till en gemenskap som representerar Guds rike i världen. Det första steget är en omvändelse som innefattar en tydlig brytning med världen och en överlåtelse till Jesus som Herre. Omvändelsen ger frälsningsvisshet och är inte en daglig anfäktelse. Schleitheimbekännelsen skriver i första artikeln: "Dop skall ges till alla dem som undervisats om ånger och bättring av livet och som sannerligen tror att deras synder är borttagna genom Kristus och till alla dem som önskar vandra i Jesu Kristi uppståndelse." Undervisning och tro måste alltså föregå dopet. Undervisningen gäller en radikal brytning med världen och tron är ett beslut att leva ut detta.

Dopsyn

Dop är alltså mycket mer än en bekännelse av tro. Dopet är dörren till ett helt nytt liv. Det mest använda bibelordet om dop är 1 Petr 3:21: Ett förbund med gott samvete inför Gud (Luthers övers: Bund eines guten Gewissens mit Gott). Dopet är ett frivilligt förbund att leva ett liv i lärjungaskap och det är dörren till den församling som utgörs av andra som vill leva i detta förbund. Det blev därför självklart att gå emot barndopet. Ett barn kan aldrig veta vad ett sådant dop innebär. Spädbarn kan aldrig fatta ett beslut utifrån kunskap om vad sann kristendom är. De kanske kan uppleva Guds nåd i passiv mening men de kan inte ge ett aktivt svar. Ett församlingsliv grundat på efterföljelse kan därför inte godta barndopet. Man bör allt-så observera att dopsynen var en följd av synen på lärjungaskap och församling. Troendedop var ett uttryck för viljan till radikalt lärjungaskap. Som en protest mot Corpus Christianum, dvs sammansmältningen av kyrka och samhälle, avvisar anabaptisterna barndopet.

Efterföljelse

De döpta är ett folk som överlåtit sig till en särskild livsstil i lydnad mot Kristus. Särskilt Bender har betonat lärjungaskapet i den "anabaptistiska visionen". Det var ett begrepp som betydde förvandling av hela livssättet för den troende. Focus låg inte på en inre upplevelse av nåd, som hos Luther, utan på att tillämpa denna nåd på hela livet. Nachfolge Christi är de stora orden, inte sola fides. Anabaptisterna talade om tro, men om den tro som förvandlar livet. Hans Denck kan skriva: "Tro är lydnad mot Gud och förtröstan på hans löften genom Jesus Kristus. Där denna lydnad är frånvarande, där är all förtröstan falsk och ett bedrägeri. "Eller hos Hubmaier: "Tron allena och i sig själv är inte tillräcklig för frälsning... Tron för sig själv är inte värdig att kallas tro, för det kan inte finnas någon sann tro utan kärlekens gärningar." Lydnad i lärjungaskapet är en nödvändighet för en sann kristen.

Som sådana efterföljare till Jesus lät de hans ord utgöra centrum för lydnaden. Bergspredikan är för anabaptisterna en beskrivning av den nya gemenskapen. Att kräva något mindre är att förneka Jesu herravälde. Att vara kristen är att mycket konkret följa Jesus.

Församlingsdisciplin

Men detta lärjungaskap attackeras hela tiden av världen. Det onda vill komma in i församlingen. Församlingen får inte tillåtas att sjunka till världens nivå och måste därför skyddas. Men denna disciplin var också nödvändig för att leda den felande tillbaka. Egentligen var allt detta för anabaptisterna en direkt befallning av Kristus enligt Matt 18.

Man lägger dock ofta vikt vid den broderliga kärleken, ex Hubmaier i sin traktat "Von der brüderlichen Strafe". I Schleitheim var man överens om att tukt måste utövas före nattvarden "så att vi kan bryta och äta ett bröd med ett sinne och en kärlek och kan dricka ur en bägare" (artikel 2). Församlingstukten skulle alltså hjälpa församlingen att följa Jesus. Om inte dop och tukt används rätt kommer församlingen, enligt anabaptisterna, att förenas med världens livsstil.
Församlingens renhet kunde dock inte bli en total verklighet i denna tid. Hans Denck skriver: "detta betyder inte att alla som är döpta tror på Gud, men att de betraktas som troende, så långt det är möjligt att iaktta detta." Själva bruket av församlingstukt visar ju att församlingen ännu inte är ren. Denna församlingstukt kunde ibland användas med stor hårdhet i vissa grupper men syftet var alltid den exkommunicerades ånger och bättring.

Martyrskapets teologi

Den Kristus som anabaptisterna följde var den lidande Kristus. Man vandrade i fotspåren efter den fattige Kristus, som led en martyrs död. Lidandet var en väsentlig del av lärjungaskapet. Dopet är ett dop till döden. Grebel skrev: "Den som har döpts, har blivit planterad i Kristi död". Senare kom man att tala om ett trefaldigt dop, i Anden, med vatten samt blod och eld. Speciellt Stauffer har visat på denna "martyrskapets teologi". Guds folk måste lida från historiens början till dess slut. Den kan bara vara en sann församling om den lider. Jacob Hutter ser lidandet som inseglet på varje sant Guds barn. Detta sanna kännetecken på församlingen hade gått förlorat i och med Konstantin. Församlingen är "en lidande inte en regerande gemenskap", enligt Marpeck.

Även här kan en jämförelse göras med Luthers syn. Korsets lidande är för honom en inre kamp mot skuld och tvivel. För anabaptisterna gällde martyrteologin ett lidande i yttre ting, som tortyr och död. Ja, detta kors leder till frälsning, inte bara korset på Golgata utan också det som varje troende möter. Den fängslade Leonhard Schiemer skriver: "Utan korset kan Gud inte frälsa trots all hans kraft". Världen försöker krossa den kristnes tro. Konflikten gäller inte enbart individens längtan efter frälsningsvisshet, utan lidandet drabbar en gemenskap, som utsätts för världens hat. För anabaptisterna var det självklart att evangeliet gav en krona av törne. Reformatorerna ansågs ha anpassat sig till världen och stod, enligt baptisterna, för en härlighetsteologi.

Missionssyn

Men denna lidandesteologi förenades med en offensiv anda i mission. Anabaptisterna var på den punkten helt unika för sin tid. Barndopsteologin i de andra kyrkorna ledde inte till någon missionsiver. Anabaptisterna följde däremot Matt 28 med ett oerhört nit. Littel skriver: "Inget annat ord av Mästaren gavs mer allvarlig uppmärksamhet av hans anabaptistiska efterföljare än missionsbefallningen". Flertalet av dem var, vid sidan om sina arbeten, missionärer för sin tro. De levde i förväntan på Rikets snara ankomst men missionen fortsatte också under de tider då de eskatologiska förväntningarna minskat. Missionen ansågs gälla hela församlingen, vilket är första gången i kyrkohistorien. I ett mycket intressant kapitel beskriver Littel hur även enkla människor såg som sin kallelse att fullfölja Jesu befallning.

Församlingssynens konsekvenser

Efter denna principiella överblick över anabaptisternas församlingssyn ska vi se på några konsekvenser vad gäller relationen utåt mot staten och inåt mot gemenskapen.

Relationen utåt mot staten

Helt naturligt måste det uppstå en betydande spänning gentemot staten som en totalt motsatt kategori. Staten tillhör den gamla ordningen, som den kristne har lämnat vid dopet. Han kan inte vara medborgare i båda rikena, vilket är ett totalt annorlunda ställningstagande än Luthers. Menno Simons skriver: "Skriften lär att det finns två motsatta furstar och två motsatta riken: det ena är Fridens furste, det andra stridens furste. Var och en av dessa furstar har sitt särskilda rike och sådan som fursten är, sådant är också riket". Överheten har dock en viss erkänd funktion. En ambassadör måste lyda det främmande landets lagar. Men egentligen gäller överhetens funktion enbart inom Guds plan för de icke-kristna, "utanför Kristi fullhet". Den kristnes främsta lojalitet gäller alltid Gud.

Detta visade sig i frågan om edsavläggelse, bruket av våld, innehav av ämbeten samt krigsskatter. Eden innehöll ofta uttryck för lojaliteten mot staten och förband medborgaren att bruka våld. Man kan underordna sig överheten men aldrig vara helt lojal mot den.

Synen på våld

En ambassadör för främmande land kan inte skriva in sig i armén. Kristi rike skiljer sig också genom att följa Fridens väg. Valet står mellan lidande eller svärd. Anabaptisterna accepterade korsets lidande och ville inte överge Kristus genom att bruka våld. Inte heller kunde de vara delaktiga i överhetens ämbetsutövning, där man följer världsliga lagar. Jesus hade vägrat bli domare i världsliga dispyter (Joh 8:11, Luk 12:13). Däremot hade han betalat skatt, varför också anabaptisterna gjorde detta. Skatter till kriget mot turkarna och till bödeln vägrade de dock att bidra till.

Församlingen som motkultur

Inom denna värld ville anabaptisterna istället bygga ett nytt system, främst av ekonomisk art. Detta system skulle präglas av enkelhet och gemenskap.

Enkelheten innefattade sådana delar som funktionella kläder, att undvika världslig förnöjelse och frosseri men också vägran att ta ränta. Deltagande i handelsgillen var inte tillåtet, eftersom deras syfte var att öka medlemmarnas vinst.

Men målet hade också en annan sida: att i stor delaktighet bygga en gemenskap. Gemenskapen skulle också inbegripa ägodelarna. Guds rike kan inte bygga på ekonomisk orättvisa eller social uppdelning. Alla anabaptister var överens om att man måste kunna dela med sig, även om de var oense angående full egendomsgemenskap som den rätta formen.

Församlingen var alltså i viss mån ett alternativt samhälle. Det vägrade att ta full del i världens aktiviteter och levde istället efter ett alternativt system. Visserligen kunde man utbyta tjänster med världen, men den egna gemenskapen följde helt andra principer, Guds rikes principer.

Relationen inåt mot gemenskapen

Det inre livet i denna nya gemenskap ska här beskrivas utifrån bibelbruk och nattvardsgemenskap.

Bibelanvändning

Anabaptisterna värderade Skriften mycket högt. Deras skrifter är ofta långa sammanställningar av bibelord. Men flera av dem har också en lära om det inre ordets betydelse. Detta inre ord är kopplat till Kristus. Utan Honom som det levande Ordet blir Skriften en död bokstav. I flera citat rör sig exempelvis Hans Denck och Sebastian Franck nära en ren spiritualism. Detta sker för att betona lydnaden mot Ordet. Det räcker inte med att ge sitt instämmande åt lärorna.

Till skillnad från spiritualismen är anabaptismen dock inte individualistisk. Det är i den kristna gemenskapen som Anden är närvarande. Anden förenar då till ett. Skriften måste bli studerad och förstådd i församlingen. Man eftersträvade då inte enbart en majoritet av besluten. Vid Schleitheimsbekännelsens nedtecknande är den totala enheten bland de närvarande tecknet på Andens närvaro. Klaassen ger den kommentaren att anabaptisterna talade mer om Anden än andra gjorde vid denna tid: "de trodde att de levde i Andens tidsålder, när varje Guds barn skulle äga Anden... De talade, nästan naivt, om att vara ledda av Anden och få gudomlig upplysning". Dessa kristna trodde på "alla troendes profetdöme" (Wheeler Robinson).

Nattvardssyn

Deras enhet blev också uppenbar vid nattvarden. Kristus var enligt anabaptistisk uppfattning inte realt närvarande i bröd och vin. Däremot fanns Hans närvaro i de troendes gemenskap. Utan enhet mellan de kristna blev nattvarden till en hädelse mot den närvarande Kristus. Eller som Menno Simons uttrycker det: "Utan kärlek är det helt förgäves att vi... firar Herrens måltid."

Slutsummering

Anabaptisterna såg alltså församlingen som en ny gemenskap, där Kristus var närvarande i de kristnas enhet. Allt byggde på en radikal omvärdering, där världen stod under Satans välde. De själva utgjorde däremot en föraning av Guds Rike i absolut lydnad mot Mästarens ord. Som summering kan därför användas Benders definition av anabaptisternas församlingssyn: "Församlingen, enligt anabaptisterna, är en frivillig och exklusiv gemenskap av sant omvända troende i Kristus, hängivna åt att följa Honom i full lydnad som Herre: den är broderskap, inte en institution."

Anabaptismen är enligt Klaassen "varken katolsk eller protestantisk" utan enligt Ledarach "en tredje väg".

Anabaptismen i ekumeniskt perspektiv

Anabaptisternas beteckning på sig själva var "dopbröder" - åtskillnad och enhet i samma ord. Detta brödraskap delades dock upp i många grupper. Anabaptismen och dess efterföljare var ett fridens folk - som dock ofta stridit inbördes.

Sådan splittring kan ju från ekumeniskt håll ses som en stötesten. Många anser att bristen på enhet berövar församlingen dess trovärdighet. Andra ser rentav uppdelning som ett tecken på vitalitet och pekar på dess praktiska fördelar.

Frikyrkosynen

Det är svårt att inte imponeras av anabaptisternas envetna mod i kampen för sina åsikter. Historiens Gud tycks väl också ha bekräftat dem i viss mån. Frikyrkotanken delas idag t o m av många inom de kyrkor som bekämpade anabaptismen med våldsmedel. På många håll ansluter man sig till "de troendes gemenskap", även om man vill slippa de mer sekteriska dragen.

I ett sekulariserat samhälle är frågan om statens relation till församlingen om möjligt än mer överhängande. I officiella kyrkliga sammanhang och vid ekumeniska konferenser borde det dock klarare utsägas att de konstantinska idealen är döda. Det vore en god sak att återvinna den profetiska kritiken av stat och samhälle. Den anabaptistiska visionen behövs säkert också i de ekumeniska samarbetsorganen i ett demokratiskt samhälle.

Efterföljelsens katolicitet

Från etablissemangens synpunkt var anabaptisterna bråkmakare. Själva ansåg de att de följde en apostolisk linje. Före församlingsbildandet i januari 1525 sökte de att visa sin lojalitet men sanningsfrågan drev dem till frihetssökande och oberoende. De såg sig mycket medvetet som den enda sanna församlingen. Därför måste de gå emot stadens råd och reformatorn Zwingli.

Frågan är naturligtvis vad som utgör sann katolicitet. Ofta har denna prövats utifrån trohet mot hierarkin eller institutionen. Testen bör väl mer ligga i frågan om troheten mot Kristus. Det måste finnas en inriktning mot evangeliets kärna för att församlingen ska kunna kallas "katolsk". Kanske anabaptisterna därför var mer "katolska" än sina motståndare.

Bidrag till ekumeniken

Anabaptisterna och deras efterföljare har också givit direkta bidrag till ekumenikens historia. Eftersom den ekumeniska rörelsen vuxit fram ur missionen finns ett visst samband till anabaptisternas missionsnit. Det fanns en protest mot att begränsa församlingen till ett visst territorium.

Anabaptisterna var de första som kämpade för religiös frihet. Överheten skulle inte få avgöra trosfrågor. Deras vilja till tolerans och deras motvilja mot religionskrig kan också ha haft en mer allmän betydelse för ekumeniken.

Bidrag till förnyelsen

Ett positivt drag låg också i deras öppenhet inför att acceptera nytt ljus över Skriftens ord. Tron var inte begränsad till det som tidigare uppenbarats för kyrkan.

I många kretsar gör man idag utifrån en liknande öppenhet ett försök till en ny restaurering av församlingen enligt nytestamentliga ideal. Protesten från några schweiziska bröder på femtonhundratalet mot att komma till kyrkan och "bara höra en person tala och alla lyssnarna är tysta" har nu en aktuell klang. "Vem kan eller vill betrakta eller bekänna detta vara en andlig församling? Den etablerade kyrkan är nu som då ansvarig för det som sker i förnyelsefrågorna. Den envisa vägran att ta itu med de avgörande frågorna kan bli en orsak till överdrifter och felaktigheter. Det bibliska exemplet och den sociologiska situationen har länge tvingat dessa frågor på oss. Nu understöds förnyelsesträvan också av det historiska studiet av den anabaptistiska församlingssynen.

Avslutning

Alla kristna gör anspråk på att följa Jesus. Efterföljelsen är i viss mån ett ekumeniskt tema. Det speciella för anabaptismen är dock att efterföljelsen är grunden för hela teologin - och för församlingssynen. Kristen tro måste för dem vara en konkret och realistisk efterföljelse med konsekvenser för församlingens form och liv. I denna radikala efterföljelse ser vi kanske enbart de sekteriska dragen och vänder oss därför mot en mer kulturellt och politiskt anpassad kristendomstolkning. Men alla dessa ställningstaganden hade sin grund i ett nytt värdesystem. Vägran att anpassa sig gällde inte enbart perifera ting. Deras livsstil var en protest mot en tusenårig kristen tradition, där religion och politik ingått en syntes.

Lärjungaskap har ofta blivit det som befordrar en stabil social ordning, godhet och lojalitet i denna värld. För anabaptisterna låg ett sant kristenliv i det som befordrade den nya ordningen - Guds rike. Många kristna tycks idag anse sig ha sitt största ansvar för denna värld. När kristet liv på detta sätt förborgerligats och uttunnats möter oss anabaptismens rop om radikal efterföljelse. Får det ropet tränga in i våra statsunderstödda frikyrkor? Ska efterföljelsen även fortsättningsvis stanna vid enskilda människors prydliga liv? Borde inte också vi satsa på skapandet av en alternativ gemenskap i denna värld? Borde inte också vi inse faran med varje koppling till staten? Stöd till Guds församling ligger utanför även en välvillig stats kompetensområde. Vi behöver inte en socialt och kulturellt välanpassad "kristen religion". Återigen borde den fria församlingen bli en gemenskap för radikal lydnad. Borde inte vi som baptister lära oss att dopet är ett dop till efterföljelse?

Ett historiskt studium av anabaptismen ställer oss inför frågorna!

Per-Axel Sverker

Ledarskapets teologi

2006-11-26T14:04:00.000+01:00

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Dr. theol. Per-Axel Sverkers har i løpet av 30 år vært med å utdanne flere hundre pastorer ved Örebromissionens Teologiske Seminar.

Inledning

Vårt ämne om kristet ledarskap är mycket omfattande. Det har forskats och skrivits så mycket i ämnet att man kan förtvivla inför uppgiften. Men ändå måste vi ta itu med det, särskilt i anknytning till ett pastorsseminarium. Vi bör göra ett sådant studium utifrån det som är vår auktoritativa utgångspunkt, Guds Ord. Problemet vi ställer oss är då inte frågan om ledarskapets effektivitet utan om dess bibliska och andliga halt. Vi frågar oss därför: "Har vi en kristen syn på ledarskapet?" inte främst: "Har vi ett funktionsdugligt ledarskap?"

Ledarskapets väsen

I Matt 20:25-28 anger Jesus en huvudsynpunkt på all kristen tjänst: "den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare". En kristen församlingsledare är allas dräng. Vi har missförstått vad verklig storhet är. Genom att följa världens tänkesätt har storhet också bland oss kommit att betyda: den som står över andra och utövar auktoritet. Denna uppfattning förstärks av många bibellärares undervisning, där ämbetena infogas i en hierarkisk ordning. Den som har en överordnad tjänst i församlingen antas därmed ha en speciell maktställning - visserligen andlig - och får därmed inte motsägas.

Jesus lärde inte så. Istället står en kristens position - och en församlingsledares - i total motsats till ett allmänt synsätt. En kristen ledare ska vara slav och tjäna församlingen. Titeln "stor" är reserverad för den som fritt och med glädje ger ut sig själv för andra, som intar en tjänarställning under andra. Konungen i vårt rike är nämligen Herrens lidande tjänare och i Hans efterföljd får man lära sig att storhet står i relation till den självförnekande kärlek man visar. (Larry Richards)

Bland människor i allmänhet bedöms vår status efter det antal människor som betjänar oss. Tillräckligt stor är man först om man blir betjänad på varje punkt i livet, som härskare och furstar. Även idag sägs det omkring oss - och inom oss: "Använd din makt för att styra. Sträva mot toppen." Ledarskap används för att upphöja sig själv. Maktpositioner blir ett tillfälle till personlig vinst. Det egoistiska intresset styr tjänsten.

Kristet ledarskap bygger på tjänande. Denna innebörd framgår också av ordvalet i NT. Grekiskan har egentligen många ord för ledarskap och tjänst. Ordet för översteprästens tjänst anger stor värdighet (Hebr 5:4). Den normala prästtjänsten bland judarna beskrivs med ett annat begrepp (leitourgia), som smidigt hade kunnat överföras till kristet bruk. Märkligt nog används dock detta ord enbart på Jesu tjänst (Hebr 8:2,6) och sedan på hela församlingen (2 Kor 9:12). Detsamma gäller ordet för präst (hieréus). Prästerlig tjänst i egentlig mening besitter endast Jesus men församlingen i sin helhet har del i denna tjänst. För individens tjänst i församlingen används däremot olika slavord: tjänare (diakonos, 2 Kor 3:6), slav (doulos, Rom 1:1), förvaltare (oikonomos, Kor 3:5). Det mest använda ordet, diakonos, används hos samtida författare för "uppassare vid borden". Den grupp av slavar som skulle passa upp vid minsta vink kallades alltså "diakoner". Men att på det sättet underkasta sig en annan människas fria vilja ansågs av alla greker som mycket ovärdigt en människa. Frivilligt självutgivande i tjänst för andra var ett totalt främmande ideal för den grekiska livssynen.

Det grekiska språket erbjöd alltså flera ord för tjänst, som kunnat ge status och höghet. I skarp kontrast till detta har NT:s författare valt ett obibliskt (d v s inte använt i GT), icke-religiöst, helt vardagligt och glanslöst ord, som absolut inte associerar till någon värdighet. Den ursprungliga meningen har av några bibelforskare ansetts vara: diakonslav är den som är beredd att göra sig själv besvär. Betoningen ligger på ödmjukheten, inte på auktoriteten. Vi leder inte genom makt utan genom kärlek. Jesus vänder upp och ner på maktpyramiden och visar på ett ledarskap från botten. Eftersom Jesus själv var Tjänaren, som gav ut sig själv för andra (Fil 2), måste de som får hans uppdrag se sig själva inom ramen för Hans modell: "Vi förkunnar inte oss själva utan Jesus Kristus, han är Herre och vi är tjänare för Jesu skull" ( 2 Kor 4:5).

Inkarnationen och offerdöden blir mönster för ledarskapet, d v s tanken att frivilligt avstå från sina rättigheter i tjänst för andra. "Det är inte lag eller makt, kunskap eller värdighet, utan tjänst som är grunden för lärjungaskap. Modellen för lärjungarna i deras efterföljd av Kristus är därför inte den världslige härskaren och inte den lärde rabbinen, inte ens prästen som står över sitt folk. Den enda giltiga modellen är den av en man som tjänar vid borden" (Küng). De flesta nytestamentliga författare är knappast intresserade av hur denna tjänst sedan struktureras. Deras intresse ligger i att all tjänst ska vara ett vittnesbörd om Jesus och en fortsättning av hans kärlek.

Ledarskapets grund

I NT är det inte enbart en specialtjänst som benämns "diakonia" utan ordet används för alla kristnas tjänster (1 Kor 12:5). Det är också denna alla kristnas ömsesidiga tjänst som utgör grunden för ledarskapets funktioner. Redan i hanteringen av ledarskapsbegreppen visar sig detta i NT. Alla kristna visar sig ha del i de funktioner som skulle ha kunnat begränsats till några få ledare. Alla är alltså egentligen "diakoner". T o m verbet för föreståndartjänsten (episkopeo) används i Hebr 12:15 på alla kristna. De kristna ska som gemenskap se till att alla förblir i nåden. Överinseendet är hela församlingens uppgift och hänförs inte enbart till ett speciellt ledarskap. Ännu tydligare exempel utgör uppmaningarna att undervisa och förmana varandra (Rom 15:14). Alla kristna får undervisa liksom inte heller själavården ska begränsas till en specialtjänst. Vi får alla vara en "små-Kristus" (Luther) för varandra. Visst finns dessa uppgifter som specialtjänster i mer kvalificerad mening men en tjänstebärare har aldrig monopol på tjänsten. Syftet är istället att tjänsten ska multipliceras, "göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarvärv" (Ef 4:12, 1917). Ledare ska inte göra något istället för de övriga medlemmarna utan istället sätta dem istånd att också bli tjänare.

Idag påstås en förnyelse av ledarskapet vara nyckeln till väckelse. Det torde vara mycket svårt att förena denna strategi med ett väckelsehistoriskt studium. Varje sann väckelse har burits av det som sker bland vanliga kristna. Utvecklingen bland några få, särskilt om de placerat sig i toppen, kan inte hjälpa oss framåt. Varje kristen har fått sig tjänstens nåd given (Ef 4:7). Ingen är utan en uppgift och alla har också en nådens gåva till att utföra den. Fortfarande måste vi betona att varje kristen måste ge sitt bidrag till det gemensamma bästa (1 Petr 4:10). Kroppen växer genom varje lems bistånd, inte genom att ledarna fyller sina funktioner. En kropp kan inte fungera om det bara finns några få friska och starka organ. Hela kroppen måste fylla sina funktioner.

Tyvärr skyms denna ideala ordning av det föreningstänkande, som ofta präglar församlingen idag. De uppgifter som är nödvändiga i en sammanslutning av föreningskaraktär blir dominerande. Visserligen ges - åtminstone vid årsmötet - uppmuntrande ord till de övriga att även de har en uppgift i församlingen, men hela året lever vi utan att ta del i denna ömsesidiga tjänst. NT talar däremot om alla troendes tjänst inför varandra. Diakonia är hela Guds folk i funktion. Då måste också vårt liv tillsammans få strukturer som möjliggör denna ömsesidiga tjänst. Gudstjänsterna bör få en öppenhet och enkelhet som tillåter var och en att delta med sin nådegåva. Ännu större är behovet av en församlingsstruktur av husförsamlingens typ, som kan befordra tjänsterna i det vardagliga livet. Tjänsterna i församlingen är nämligen tänkta att fungera i vardagen. Ingen kan i kyrkbänken utöva gåvan "att med glatt hjärta utöva barmhärtighet" (Rom 12:8).

Den estradkristendom som idag blivit idealet för många är därför helt fördärvlig för ett sunt församlingsliv. Istället för detta pompösa och pretentiösa trosliv behövde vi återvinna den enkla vardagstjänsten till helande och tröst för människor. Det är också fixeringen vid estradens idoler som till sist skapar en ängslig självplåga inför de egna begränsningarna. Vi behövde istället se med vilken generositet Kristus tillmäter sin gåva (Ef 4:7) - för ett liv i vardagen.

Givaren till dessa gåvor är nämligen den upphöjde Kristus ( Ef 4:8-10). Kristi gåvas mått är det som den upphöjde Kristus använder, när han uppfyller sitt löfte. Paulus citerar Ps 68:19, som lästes vid pingst i synagogan. Mose fick lagen och gav buden åt folket. Jesus fick Anden och gav gåvor åt församlingen (Apg 2:23). I psalmen återvänder Herren till Herrens berg efter att ha besegrat fienden. Detta tillämpas på Jesus. Han kan som segrare ge gåvor åt församlingen. Auktoriteten i tjänsterna kommer från Kristi universella herravälde. Tjänsterna är Kristi gåvor, som kommer till församlingen som ett resultat av segern på Golgata.

Paulus säger: Han gav, men i psalmen står det egentligen: han fick. Denna ändring av innebörden låg dock i själva sammanhanget. En segrare får av de besegrade men han ger åt sina vänner. Paulus vill hellre peka på detta givandet till Kristi vänner. Dessa gåvor ges för att Kristus nu ska uppfylla allt. Upphöjelsen tar alltså inte bort Jesus från jorden. Nu är han istället fri att uppfylla allt. Han genomtränger hela universum med sin närvaro. Församlingen uppfyller han bl a genom dessa gåvor. Utdelning av tjänster är därför inte en ersättning för Jesu närvaro. De är istället det sätt på vilket Jesus är närvarande!

Det underliggande problemet kring tjänsterna utgörs naturligtvis av den åtskillnad mellan pastor och s k lekman, som spridit sig även till frikyrkoförsamlingarna. Inte ens inom frikyrkan har vi kunnat hävda den nytestamentliga tanken att alla är präster. Bilden av församlingen tecknas ofta så att en "stjärna" från en upphöjd plats leder församlingen. Istället borde uppmärksamheten riktas mot varandra, inte mot en enda. I församlingen ger jag till alla och mottar från de övriga. Ett ledarskap växer sedan fram ur denna ömsesidiga tjänst. Paulus var en andlig ledare men han var mycket angelägen om att bli föremål för den ömsesidiga tjänsten i Romförsamlingen (Rom 1:11-12). T o m en apostel kan bara dela med sig av Andens gåvor om det får ske i en ömsesidig gemenskap. Ledarens plats är nämligen inte över de övriga, utan bland dem, eller hellre under alla andra.

Grunden för ledarskapet är alltså det allmänna prästadömet. Inga tjänster står över församlingen utan de är delar av församlingens liv. Enligt Guds Ord är församlingen som gemenskap ett heligt och konungsligt prästerskap ( 1 Petr 2:5,9). Det behövs ingen prästerlig förmedlare mellan Gud och den kristne. Hebréerbrevet är ett klart nej till allt vad soningsoffer, tempel och präster heter. Den kristnes egen tro ledsagar honom fram till Gud. Nu är varje kristen i dopet invigd till att umgås fritt med Gud. Han får i denna sin prästtjänst i vardagen offra sin kropp (Rom12:1) och bära fram sin bön som tackoffer (Hebr 13:;15). Men i prästens ställning ligger också rätten och plikten att förkunna. Vår del i denna Ordets tjänst får däremot olika utformning utifrån de olika nådegåvor som Gud har givit till varje individ. (Hemrin)

Denna tanke på ett allmänt prästadöme finns redan i GT. Folket ska vara ett rike av präster (4 Mos 15:40, 3 Mos 11:44, 2 Mos 19:6). Bland de övriga folken är de frälsningens bärare. Israel är det utvalda folket. Leviterna var representanter. De fullgjorde sin tjänst å folkets vägnar. Det som krävs för att tjäna Gud, visades för folket på detta sätt. Men präster finns först inte som en särskild klass. Varje israelit kunde offra till Gud (David, Salomo). Men det utvecklades alltmer att särskilt stånd, som fick större betydelse efter exilen. Då uppkom också spänningar gentemot profeterna som hävdade folkets prästadöme (Jes 61:6). På Jesu tid hade prästerna blivit förtryckare. Jesus klargör då att Guds rike övergår kulten och offret.

Ledartjänsten i NT måste därför klart skiljas från prästämbetet i GT. Det händer tyvärr ofta att även "pastor" får en klang från judarnas prästfunktioner. Speciellt sker detta i samband med ritualisering av gudstjänstlivet. Lokalen blir ett tempel där en liturgi utförs och altaret kan förknippas med offertanken. I intresset för allmänkyrklig liturgi bör man nogsamt ta sig tillvara för risken att i praktisk handling förneka det allmänna prästadömet, även om det ännu inte förnekas i teorin. Ordet präst står i NT aldrig för en enskild tjänst i församlingen, naturligtvis därför att vi saknar offer. Ställningen som präst tillhör egentligen bara Jesus. I denna har sedan hela församlingen del men inte några särskilda individer som skulle kunna skiljas ut från de övriga. Vi utgör en religiös församling utan präst, eller rättare, en församling där alla är präster. Eftersom vi inte har något annat offer än Golgatas, finns det inget prästerskap. Även en katolsk forskare som Schütte kan se detta: "Enligt Hebréerbrevet finns det bara Kristi unika och slutgiltiga prästadöme. Brytningen med idén om hieréus är omisskännlig - i denna betydelse finns det inga sacerdotes mer i kyrkan."

Karismatiskt ledarskap

En mycket omdebatterad fråga är förhållandet mellan ledartjänsterna och de nådegåvor som omtalas i 1 Kor 12 och 14. Här går uppfattningarna starkt isär. Några tar sin utgångspunkt i församlingens karaktär av karismatisk gemenskap. Församlingen styrs, enligt Sohm, av Anden och behöver ingen formell organisation. Anden uppväcker människor med de rätta karismerna (Apg 13:1). Profeter och lärare är inte ämbetsbärare utan de är andeutrustade personer som Gud har anförtrott ledningen. Vid sidan av dessa står ledare som har karaktären av funktionärer, biskop och diakoner. Dessa anses ha utsetts genom val. Karismatikerna är ett slags "övermänniskor", som fått speciella gåvor. Biskop och diakoner är allmänt goda människor, som alltid kan finnas. Men med tiden försvann de karismatiska tjänsterna och de ordinära tjänsterna tog överhanden.

Sohm menade alltså att ämbetet var främmande för den första församlingen. Det finns ett läroämbete, men det är givet av Gud. Det är Gud som ger apostlar och profeter. Församlingens val är bara ett erkännande av detta. Utöver detta har i princip varje kristen rätt att utföra heliga handlingar.Varje kristen kan tala Guds Ord men också leda nattvarden.

I denna grupp forskare pekar man på det brott som uppstod gentemot den följande utvecklingen. Men en annan grupp forskare pekar på kontinuiteten i ämbetsfunktionen. Riesenfeld tar som utgångspunkt de bilder som används för att beskriva Jesu gärning. Dessa ord används sedan om apostlar och äldste. De blir alltså en förlängning av Jesu egen uppgift. Den uppståndne fortsätter sitt verk genom apostlarna. Och dessa lämnar över denna funktion till efterträdarna. Det är den apostoliska successionen som betonas.

Det bör då framhållas att Sohms grupp skiljer för starkt mellan det karismatiska och det institutionella. Alla kristna är egentligen karismatiker. En åtskillnad mellan karismatiska övermänniskor och vanliga kristna finns inte i NT. Men man bör också gå emot den högkyrkliga synen. Apostlarna är inte delaktiga i Jesu frälsningsgärning. De fortsätter inte den, utan förkunnar om den ( 2 Kor 5:20). Och deras lärjungar fortsätter inte apostlarnas gärning. Apostolatet är en frälsningshistorisk engångsföreteelse, som är förbunden med övergången från Jesus till församlingen. Apostolatet är den församlingsgrundande tjänsten. Den förmedlar det normativa Kristusbudskapet på grund av sin ställning som ögonvittnen. Man utgår ofta från begreppet shaliach. Men i den tjänsten låg ingen kontinuitet, eftersom en shaliach inte kunde ge sin uppgift vidare till andra.

En karisma betyder en konkret form av Guds nåd. Dessa nådegåvor är församlingstjänster ( enligt 1 Kor 12:4-5). Denna tjänst har då sin grund i en nådebevisning från Gud. Den förmedlas genom Anden och har sitt mål i församlingens uppbyggnad. En nådegåva kan inte uppfattas som privat egendom för att användas av en fritt svävande person. Den ska istället inordnas i församlingen och kritiskt värderas utifrån om den gagnar församlingens uppbyggnad (1 Kor 12:7). Nådegåvor är en beteckning för både fria och fasta tjänster. Vi spaltar gärna upp i ämbete och nådegåva. Det blir då bara de fria, spontana uttrycken, som kan kallas nådegåva. Det andra ser man som traditionsbundet och rättsbetonat. Men denna gränsdragning stämmer inte enligt NT. I 1 Kor 12 räknas både fasta och fria tjänster upp. Kännetecknet för en nådegåva är nämligen inte att den är spektakulär utan att den är till nytta. Nådegåva är då begreppet för alla tjänster som bygger upp Guds tempel.

Tjänsten i historien

Församlingen har en tjänst att förmedla evangeliet. Denna tjänst för evangeliet innefattar sedan alla tjänster. Den är i sig en gudomlig ordning (ius divinum) som Herren givit församlingen. Det är församlingen som nu drar omsorg om den offentliga tjänsten. Den yttre ordningen är däremot underlagd mänsklig ordning (ius divinum) så länge den inte kommer i konflikt med evangeliet. Så har den protestantiska teologin velat se på förhållandet mellan tjänsterna.

Det är dock oklart vilket organisationsmönster man följt under fornkyrkan. Troligen har det skiftat med tanke på de olika beteckningar vi har på den offentliga tjänsten. Den kan ha skötts av en biskop eller av flera personer (äldste). Biskopstjänsten hade alltså sin motsvarighet i äldste på andra håll. Det kan ha funnits två ordningar: en med biskop och diakoner å ena sidan, en med äldste å den andra. Vid sidan av denna ansvarstjänst har det funnits andra tjänster och fria nådegåvor. Det synes alltid ha funnits tjänster för administrativa och praktiska uppgifter. Senare blev det dock skarpa gränser inom en hierarkisk ordning. Biskopen blir församlingens överstepräst och nattvarden en offerfest.

Katolska kyrkan hävdar att ämbetet är knutet till Petrus´ person och sedan överförts till påven och biskoparna i obruten följd (successio apostolica). Ord och sakrament knyts därför till bestämda personer som har denna succession. De har fått ordinationens sakrament och därmed en outplånlig karaktär (character indelebilis). På denna ämbetets grundval vilar hela kyrkan. Ämbetet är en garanti för att församlingen har tillgång till Guds nåd. Ämbetet är överordnat församlingen. Församlingen måste lyda p g a ämbetet.

Ofta har GT fått ge förebilder till denna relation. Den apostoliska successionen liknas vid Levi släkt, invigningen blir densamma som när Mose smorde Aron och hela offerkulten tas över. Även i Svenska Kyrkan finns rester av detta: Orden om att Herren är i sitt heliga tempel för tanken till prästernas liturgi i GT. Ett altare hör ju till offerterminologin. Korskranket inhägnar det heliga. Prästen har särskilda kläder som Aron.

I den lutherska synen är utgångspunkten egentligen en annan. Det är där församlingen som på grundval av Jesu instiftelse fått prästtjänsten. Den ska ha omsorg om att denna tjänst blir utförd och sköts efter Guds Ord. Ämbetet står inte över församlingen utan är en ordnad tjänst i och av församlingen. Grundvalen är det allmänna prästadömet. Detta drev exempelvis Laurentius Petri: "Skriften känner blott två slags prästadömen och ej flera. Det första ofullkomligt, osäkert, temporärt...nämligen det levitiska. Det andra fullkomligt, utan synd, frälsande och evigt, nämligen Kristi, efter Melkisedeks ordning, bekräftat genom en gudomlig försäkran, genom vilken Kristus själv, den högste prästen, efter sitt för evigt giltiga offer på korset gjorde alla trogna som Guds söner till sina bröder, medarvingar, meddelägare, medbedjare och medpräster".

Men Luthers tendens att till sist, särskilt vid kristillfällen, lägga huvudvikten vid den särskilda tjänsten i församlingen gör att uppmärksamheten riktas mot en enda, eller möjligen några få. Följden blev att de övriga passiviserades. Här behöver Luthers praxis ställas mot NT:s ideal av en mångfald av tjänsterna. Det kan bli en svaghet att alltför ensidigt koncentrera sig på förkunnartjänsten i speciell mening. Alla lemmarna har samma berättigande i en kropp. Det kristna prästadömet får inte stanna vid frälsningsfrågan: att man har tillträde inför Gud, eller vid en allmän plikt att vittna för andra. Alla kristna har en personlig nådagiven utrustning, som ska vara i funktion i församlingen.

Speciellt allvarligt är det om evangeliets tjänster i Ord och sakrament knyts till vissa legitimerade tjänare. Då är man långt ifrån friheten i församlingen på NT:s tid. En luthersk teolog i Norge, Knut Alfsvåg, skriver: "Hänsynen till ordningen i kyrkan - och den är både riktig och viktig - bör alltid balanseras mot den frihet som sätter åt sidan goda regler när de hindrar det som är viktigare. Det kan knappast vara något tvivel om att luthersk ämbetsteologi och praxis, alla goda intentioner till trots, just på grund av ensidighet på denna punkt har tagit livet av reformationens fundamentalsats: Alla kristnas lika rätt inför Gud."

Ordets och sakramentens tjänst isoleras alltför lätt från de övriga tjänsterna. Detta är en uppenbar risk i både Svenska kyrkan och i frikyrkan i dag. I Svensk pastoraltidskrifts artikelserie om Luther skriver Fredrik Brosché om församling och ämbete. Han börjar med en utförlig beskrivning av prästämbetet, som sägs ha en "förhandsställning" gentemot församlingen för att därefter med några rader beskriva det allmänna prästadömet. Påståendet om att församlingen bara kan leva "genom att ordets tjänst väcker tron och skapar fram Kristi kropp" blir riktigt bara om det inte som hos Brosché kopplas till prästens tjänst utan till allas gemensamma liv. Jag betvivlar starkt att Broschés tolkning har stöd hos Luther. Men även många frikyrkopastorer behöver lyssna till det kraftiga påståendet från D.G. Bloesch: "En församling där den prästerliga rollen är begränsad till pastorns eller biskopens roll är en församling där Anden är utsläckt och bedrövad".

Ledarskapets syfte

Av det föregående bör ha framgått att ledarskapet måste styras av Jesu riktlinjer för allt kristet liv. Ledartjänsterna ska underordnas Guds syfte med det kristna livet i stort. På ett flertal ställen framhålls att församlingen ytterst sett existerar för att alltmer växa i Kristuslikhet: "sådan han är, sådana är vi i denna världen" (1 Joh 4:17). Det väsentliga i församlingen till skillnad från andra institutioner är att vi är bärare av ett gudomligt liv. Målet för detta liv är just Kristuslikhet.

Vi tänker oss ofta att målet för kristet församlingsliv är att vi ska förstå mer och mer. Ledarna begränsas då till undervisning, ofta av ett intellektualistiskt slag. När judarna använder ord för "lära, förstå" innehåller dock dessa ord mycket mer än bara teoretisk kunskap. Detta framgår också av Luk 6:40: "men när lärjungen är fullärd blir han som sin lärare". Rabbinernas lärjungar tog nämligen inte bara del av den teoretiska framställningen utan följde också sin mästare i dennes vardagsliv som exempelvis slaktare eller vedhuggare. Målet för deras liv tillsammans var inte enbart att veta det som rabbinen visste utan att bli lik honom som person.

Överfört på församlingen visar detta oss att kristna ledare inte enbart ska förmedla intellektuell kunskap. Ledarskapets syfte är istället att vara en modell för det kristna liv som växer i Kristuslikhet. Ordet har aldrig frälst oss genom intellektuell upplysning. Vi behöver alltid se ett inkarnerat Ord. Ordet måste bli kött, både i Jesu liv men också bland hans efterföljare. Livet med Kristus har nämligen en fullhet som inte kan begränsas till intellektet.

Det bör observeras att ledarskapet syfte inte är att dominera beslutsprocessen. Om man väntar sig att i Apg finna en församling totalstyrd av apostlarna blir man överraskad. Missionen är inte styrd av apostlarna utan Anden leder Filippus till Samarien. Han verkar inte heller ha någon apostolisk fullmakt för att få döpa. NT ger en klar bild av att alla kristna är medansvariga för församlingens uppbyggelse. Detta visar sig också i beslutsprocessen. Vid apostlamötet kan de äldste och apostlarna diskutera saken. Men frågan är inte avgjord genom att den teologiska expertisen är enig. Hela församlingen måste ta ställning (Apg 15:22).

Enheten blir då mycket betydelsefull, även om det naturligtvis finns kvar individuell frihet (Rom 14:1ff). Men beslut i frågor av vikt som gällde hela församlingen fattades av hela församlingen (Apg 6:1-6). Nyckelordet blir därför "enhällig överensstämmelse". Hur märkligt detta än är för oss kunde församlingen förstå Guds vilja och nå konsensus genom att komma samman i Andens enhet och förlita sig på Andens upplysning vid diskussioner kring Guds Ord. Ledarna var naturligtvis delaktiga i dessa beslut men kunde ibland ifrågasättas (Apg 11:2). De kunde inte kommendera de övriga till lydnad eller tvinga fram ett visst beteende. När det uppstår problem förmanar Johannes församlingarna till mer kärlek ( 1 - 3 Joh). Han kan inte hänvisa till någon apostolisk kyrkoordning och avkräva rättelse. (Tidball)

Ledarskapets metod

Tryggheten i ledartjänsten ligger alltså inte i någon maktordning som andra tvingas underkasta sig. Auktoriteten i vår ställning kan inte motiveras utifrån en examen vid ett pastorsseminarium. Många frestas idag att skapa sin identitet i ett stort antal evangelikala böcker, i effektiva sammanträden eller i ett starkt pastoralt beteende vid liturgiska ceremonier. Enligt 1 Kor 1:6 får vittnesbördet fasthet genom att Anden verkar, när Paulus förkunnar. Paulus har inte ens som apostel någon given auktoritet utanför Andens verkan. Sanningen i det vi säger som ledare kan aldrig hänföras till någon statisk, hierarkisk ordning. Sanningen bekräftas av den uppbyggelse som sker. Vår tjänst blir befäst, inte utifrån vår vishet eller vår fromhet, utan i detta totala beroende av Guds Ande. Det är en stor frestelse att söka sin trygghet i yttre företeelser. Att exempelvis söka sin identitet i andras smicker - och inte i Guds bekräftelse. Vi kan bli fria från detta först om vi klart kan leva i tryggheten av att vara Guds barn. Det är bara om jag är säker på min ställning i Gud som jag kan inta denna roll av att vara allas tjänare.

När Paulus ska ange ledarskapets metod pekar han därför på dessa två saker: ett rent samvete genom Guds nåd och Andens bekräftelse av budskapet. Både i Tit 2:6-8 och i 1 Tim 4:12-16 består metoden som ledare kan använda i att vara ett föredöme och i att ge undervisning.

Personens kristna karaktär anges i pastoralbreven som den viktigaste kvalifikationen för en ledare. Det viktigaste är inte aktiviteterna utan just karaktären. Det är naturligtvis därför som allt ledarskap prövas i hemmet, "väl förestå sitt eget hus" ( 1 Tim 3:4). I hemmet blir det nämligen synligt vem vi är, inte bara vad vi gör. Bibelforskare har påpekat att dessa listor över karaktäregenskaper ( ex 1 Tim 3:1-13) har likheter med de krav som ställdes på ledare i samhället, exempelvis domare eller militär. Man bör dock observera att till skillnad från sådana sammanhang nämns inte "intelligent" eller talför" som nödvändiga kvalifikationer för kristna ledare. Även människor som inte utmärkt sig vad gäller intellektets utrustning kan mycket väl vara goda ledare bland kristna. Och "skickad till att undervisa" kommer vi att finna, är inte detsamma som att vara duktig i att tala.

Det är mognaden i vår karaktär som utgör bas för våra intellektuella och andliga gåvor. Ledare behöver naturligtvis vissa gåvor men betoningen ligger för Paulus på karaktären. Många kan ha iögonenfallande gåvor men ha brister i sin karaktär, som omöjliggör en ledartjänst. Erfarenheten säger också att att om en person i grunden har en sund karaktär - och en öppenhet för att användas av Gud - kan Gud lägga gåvor till hans - och hennes - liv och utföra stora ting. Det handlar verkligen inte alltid om charmfulla personligheter. Förmågan att vinna förtroende som ledare beror mindre på charmfull entusiasm än på tyngd och integritet. Många kan vara populära i sällskapslivet men frågan är vem vi vänder oss till med våra personliga problem. (Springer)

Om Mose sägs att han dolde sitt ansikte, när strålglansen höll på att försvinna (2 Kor 3:12-13). Eftersom vi är ängsliga för att alla våra fel ska avslöjas är vi tveksamma till en öppen gemenskap. Därigenom förlorar vi möjligheten att vara föredömen! En kristen ledare är nämligen inte ett exempel på fullkomlighet utan på att befinna sig i en process av tillväxt till större Kristuslikhet. En är fullkomlig. För oss övriga gäller att återspegla evangeliet genom att tydligt visa på vårt behov av Guds nåd. "Starka " ledare ger helt enkelt inte rätt bild av evangeliet. Evangeliets budskap är nämligen inte : Jag är stark, utan: Utan Jesus kan jag ingenting göra (Joh 15:5). Det finns en slags styrka som förvränger evangeliet. Den person som vid kriser eller syndafall öppet visar sitt behov av nåd till hjälp och förlåtelse är fortfarande ett föredöme! Vi behöver modeller för hur man lever av Guds nåd.

Det andra inslaget i ledarens metod är undervisning. Vi tänker då ofta på en person som framifrån talar till en grupp som förhoppningsvis lyssnar. Denna modell är dock inte särskilt effektiv när det gäller förvandling av våra liv. Vi lever ju inte särskilt normalt i en kyrkbänk eller skolbänk. Kristen undervisning har alltför mycket blivit en intellektuell aktivitet, där trosåsikter överförs från en ledare till en medlems hjärna. Men Kristuslikhet innefattar inte bara huvudets idéer. I undervisningen måste också våra attityder och handlingar påverkas. Därför måste vi ägna oss åt människan i hennes helhet. Detta kan knappast äga rum i formella skolsituationer utan bör få ske i situationer som ligger närmare våra dagliga erfarenheter. Undervisningen borde alltså också få ske i husförsamlingar, där vårt dagliga liv kan delas av några medkristna. Det är först när frälsningen kopplas till det skapelsegivna livet, som Guds syfte uppnås (Ef 1:10). I mikrokosmos kan ske det som Gud en gång ska genomföra i hela makrokosmos. Det är vår uppgift att utifrån problem i det dagliga livet praktisera Gudsrikets principer i våra liv. "Skickad i att undervisa" är alltså inte detsamma som att hålla djupsinniga betraktelser utan det anger en förmåga att leda andra in i ett gudfruktigt liv genom att tillämpa Gud ord på praktiska problem. (Richards) Den som bär andra människors liv genom uppmuntran och förmaning är en undervisare i Guds församling. Alla vet vi egentligen att detta inte är begränsat till predikstolen eller andra offentliga framträdanden. Ofta kan någon helt annan ha lärt oss kristet liv - en trädgårdsmästare eller en elingenjör.

Ledarskapets modell

I den inledande texten från Matt 20 ger Jesus ett starkt eftertryck åt sin undervisning genom att hänvisa till sitt eget exempel ( v 28): "inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många". Jesu eget verk i världen utmärktes av tjänande. Värdet av hans liv bestämdes inte av i vad mån han förverkligat sig själv utan av vad livet betytt för andra. Av den anledningen dör Jesus inte för att han egentligen behövde vara svag utan för att han ville tjäna.

Vår egen ledartjänst jämförs med Jesu död ("liksom Människosonen tjänar", 1917) men har också sin orsak i det som skedde på Golgata. "Likasom" är både jämförande och begrundande. Ställda inför all härlighetsteologi om ämbeten och tjänster behöver vi idag en korsteologi vad gäller ledarskapet. Jesu egen auktoritet ligger i korset. All makt är Honom given, eftersom han har dött. Alla knän ska böjas, eftersom han blev lydig. Det är en korsfäst som regerar, det är ett Lamm som nu är Herde. Om lydnad för Gud och kärlek till människor gav auktoritet åt Jesus gäller detsamma för oss. Där inte detta finns existerar inte heller någon s k auktoritet, i varje fall inte någon andlig auktoritet med grund i Jesus själv. Vi finner auktoritet bara på den plats där vi lyder Gud mest och där vi älskar andra människor mest - det vill säga: på korset. Det är bara den som lagt ner sitt liv för andra, som kan leda. Kristet ledarskap finns på andra sidan ett kors. Korset är en död för mig själv som ger liv åt andra ( 2 Kor 4:12). Det kommer liv från denna död. Vi blir till en "lösen" för andra.

Egentligen är det en återvändsgränd att söka ledarskapets innebörd utifrån auktoritetsbegreppet. I egentlig mening besitter endast Jesus denna auktoritet. I viss mån delegerar han denna makt men då till lärjungar, d v s de som lever i lydnad och efterföljelse (Luk 10: 17-19). Genom att medvetet vilja följa Jesus och lyda hans Ande och Ord kan jag få auktoritet. Men då är jag inte intresserad av denna beteckning! Det bör också observeras att detta i evangelierna är en auktoritet över andemakter och inte över människor. Eftersom det är en delegerad auktoritet beror den hela tiden på hur stark Jesus är. Och även hans styrka låg i att tjäna.

Paulus använder bara två gånger ett ord för sin auktoritet men betonar då att den har givits honom för att bygga upp , inte för att bryta ner ( 2 Kor 10:8, 13:10). Syftet är alltså inte att höja hans egen status utan att de kristna ska växa i mognad. Här kan också nämnas den språkliga egenheten att NT visar en tveksamhet inför att använda ämbetstitlar inom församlingen. I början använder Paulus istället verbets form i presens particip, som klarare visar på funktionen, än substantiv, som pekar på en mer given position. Ingen har en obestridlig position, inte ens aposteln Petrus (Gal 2:11-14). Ingen tjänst är undandragen en värdering av sin funktion. Om inte en apostel bevarar ett rätt evangelium är han inte en sann apostel. Om gåvorna inte uppbygger kan man inte hänvisa till dem som något man är i besittning av på ett statiskt sätt. (Tidball). Ämbetstitlarna används däremot på Jesus (diakon Ro 15:8, apostel Hebr 3:1, lärare Matt 23:8, Joh 13:13, biskop och herde 1 Petr 2:15, 5:4, Hebr 13:20). Det finns alltså bara en som har dessa tjänster med full auktoritet.

Det är alltså Herrens lidande tjänare, som utgör modell för vårt ledarskap. Man kan finna flera texter i NT där Jes 53 lagts över undervisningen om ledarskap som ett mönster. När Timoteus enligt 1 Tim 2:24-26 befinner sig i en svårartad kris i församlingen, uppmanas han att undervisa i all mildhet och med tålamod. I en strid ska församlingsledaren uppträda som tjänare - och därigenom befria människor. Det ligger inget imponerande i denna funktion. Det går helt enkelt tjänaren som det gick hans Herre - man får lätt en spottloska i ansiktet. Men "i det herdehjärta som gråter över det förlorade fåret döljer sig paradoxalt nog det andliga ledarskapets största kraft" (Kårbrant).

Utgångspunkten är ju den att Jesus visat sig värdera människor och framskapa det unika hos dem genom att betjäna dem. Varje människa är unik. Att manipulera människor är att vanhedra Skaparen. Om människan är Guds avbild måste hon respekteras och inte utnyttjas. Att skapa utrymme för andra är därför en viktig uppgift för en ledare. Petrus fick försöka gå på vattnet. Barnabas tog med sig Paulus på missionsresa. Det bör finnas rymd kring ledarskapet: rymd att växa, att ta risker, att vara kreativ - och lära av misstagen. Egentligen borde förhållandet vara som i en familj. En far ger barnen möjlighet att utvecklas. Själv utgör han en trygg bakgrund, som man kan falla tillbaka på. (Ferris) Förtroende måste alltså utgöra basen. Men hos oss blir framgången ofta det mest grundläggande. Därför bliv relationerna också spända. Om förtroende finns kan en ledare tillrättavisa, men inte utifrån auktoritet. Om allt inte handlar om framgång, behöver en förmaning inte alls underminera förtroendet.

Frihet är en följd av evangeliet (Gal 5:1) och inte heller en ledare får tillverka nya kedjor. Paulus har stor tilltro även till nykristna, eftersom han vet att de lever i beroende av Guds Ande. När evangeliets centrala sanningar står på spel, ger han inte utrymme för olika åsikter Men i övrigt tar han hänsyn till andras argument ( 1 Kor 8:1-13) och kan också låta sina egna argument prövas (Fil 3:15).

Avslutning

I vårt ledarskap har vi del i Kristi lidande. Jesus har burit. Vi ska också bära - varandras bördor. Vi kallas till bärartjänst. Naturligtvis kan vi vägra, men i så fall får vi bära på vårt själviska jag. Det är verkligen tungt! Men hans ok är milt och hans börda är lätt. "Att bära det korset är ingen sorg eller förtvivlan. Det är nytt liv, frid och djup glädje i vårt innersta" (Bonhoeffer). När andra gör karriär uppför stegen, kallas vi som kristna ledare att gå neråt, under allas bekymmer och nöd. Men vi följer Jesus ner i djupen. Han har visat att människan blir hjälpt först om hon blir betjänad underifrån. Hur djupt denna tjänst än för oss, kommer vi aldrig till något djup där Jesus inte har varit. Han är alltid ett gott stycke under oss - och bär oss.

Jesus sade: "Ty vem är störst? Den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och likväl är jag här bland er som en tjänare" (Luk 22:27).

Per-Axel Sverker

Andens gemenskap och Guds folk

2006-11-06T23:49:00.000+01:00

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

(Denne artikkelen av Per-Axel Sverker ble publisert for første gang i 1972, i organet Förbundshälsning utgitt av Helgelseförbundet (Sverige)).

Andens gemenskap

Sann kristen gemenskap, på grekiska kallad koinonia, är Andens gåva till församlingen. Men denna gemenskap saknas ofta i församlingen idag. Denna brist på gemenskap medför i sin tur maktlöshet, stelhet och irrelevans.

Församlingen kritiseras idag för dess maktlösa, stela institutionalism. Kritikerna efterlyser nya, relevanta församlingsformer genom en ny församlingsform. NT:s begrepp "Andens gemenskap" ger oss en startpunkt, som är både biblisk och nutidsriktig, i sökandet efter mer intima, mindre institutionaliserade församlingsformer.

Gemenskapskris

Församlingen lider idag av en gemenskapkris. Den upplever inte och uppvisar inte "den helige Andes gemenskap", som utmärkte den nytestamentliga församlingen. I en värld med stora opersonliga institutioner framträder församlingen ofta bara som en annan stor, opersonlig institution. Församlingen överorganiseras i en tid då människor mindre bryr sig om organisation och mer om gemenskap.

Koinonia är dock bara en aspekt av församlingens totala väsen. "Församlingen är inte en grupp människor innanför en gräns utan en livsrörelse kring ett Centrum - Kristus. Det är attraktionen från Centrum som håller delarna samlade. Det är inte lärjungarna som väljer varandra till att utgöra en gemenskap, men när de kommer tillräckligt nära Centrum upptäcker de att de utgör en gemenskap p g a sitt förhållande till Kristus. Kristus lever sitt liv i den enskilde kristne. Han uppfyller också församlingen med sitt liv. Detta liv är inte bara ett inflytande eller en neutral kraft. Precis som livet har en bestämd identitet och uttrycker denna identitet i den struktur som livet organiserar, så uttrycker den kristnes liv och det liv han utgör tillsammans med alla de heliga Kristi identitet, Hans natur. Den struktur som livet organiserar genom sin inneboende natur är både ett uttryck för dess egenart och en förutsättning för dess existens." Sven Nilsson.

Funktion och struktur

En nytestamentlig församling karakteriseras av gemenskap, vittnesbörd och tjänst. Alla tre är nödvändiga om församlingen ska fungera. Erland Sundström karakteriserar dem på följande sätt:

Koinonia, gemenskap: Som grenar i vinträdet har delaktighet i samma liv och därför också gemenskap med varandra, så är församlingen "de heligas gemenskap". Den fungerar som gemenskap i gudstjänsten, kring nådemedlen, i själavården, andakten och förbönen men inte minst i kärlekens inbördes omsorg, då vi söker "bära varandras bördor".

Martyria, vittnesbörd: Församlingen är kallad att bära vittnesbörd om sin Herre. Vad form och metod beträffar kan vittnesbördet växla från tid till annan.... Men det har alltid samma innehåll, det är "en Guds kraft till frälsning, för var och en som tror". Detta vittnesbörd ska nå till alla.

Diakonia, tjänst: Eftersom Kristus på sitt kors bar både våra synder och våra sjukdomar är församlingen som Kristi kropp förpliktigad att tjäna också människors naturliga livsbehov, att läka, lära, skydda och utveckla människor. Detta ska ske i en personlig omvårdnad men också som kamp mot orättvisor.

Dessa tre funktioner måste alltid fasthållas som primära vid en diskussion om församlingens yttre form. Våra strukturer bestäms av gällande samhällsstrukturer men samtidigt också av den bild Bibeln ger av församlingens liv. Det betyder alltså att olika former kan vara trovärdiga mot församlingens identitet. Strukturer måste alltid finnas - men de måste också alltid förändras. All liv har någon slags form. Men institution och församling är inte samma sak. Det är idag vanligt att man antingen sakraliserar institutionen eller helt föraktar den. Strukturer är till hjälp som stöd för ett inre liv. Men de är gjorda av människor och också kulturellt bestämda. Församlingen däremot är en organism med ursprung i ett gudomligt handlande. Den övergår varje särskild kulturell form. Identiteten som Andens gemenskap och Guds folk är alltid densamma. Vin är alltid vin. Men vinlägelns form kan ändras. Vad gäller dessa former framhåller Sundström följande:

Strukturen är sekundär. Dräkten är sekundär i förhållande till kroppen. Den kan slitas ut, bytas, växla färg och form. Detta gäller ännu mer samfunden, som en slags överrock. Organisationen är inte något evigt och absolut, som i efterhand ska fyllas med ett innehåll. Tvärtom, om en funktion kan utföras utan en viss struktur, är denna struktur inte alls nödvändig.

Strukturen är intrumentell. Den har alltså inget eget värde utan beror av den funktion för vilken den är instrument. Ett instrument kan bli slött och måste då ställas åt sidan - eller förnyas.

Strukturen är provisorisk. Stabiliserade kyrkor med hundraåriga byggnader och tusenåriga traditioner tror ofta att deras strukturer är lika tidlösa som deras kallelse. Också församlingen blir fastighetsägare, inte bara tältande nomad. Men uppbrottet kan komma snart. Det är nödvändigt att vi lär oss bo i tält. Alla institutioner är ett provisorium som inte får bli ett självändamål. Det är ett bekymmer idag att murarna kring församlingen kräver mer och mer vård.

Strukturen är relaterad till omgivningen. De bibliska husförsamlingarna i apostolisk tid fick sin struktur av det dåtida samhällets umgängesformer. Under en liberal associationsepok, som då väckelsen bröt fram i Sverige, blev det naturligt att forma församlingens gemenskap som en association efter gängse föreningsmodell. Samhällets förändring har alltid lett till att nya församlingsstrukturer uppstår. Men samtidigt måste församlingens inre väsen bestämma formen.

Gemenskap

Gemenskap är nödvändig både för ett effektivt vittnesbörd och för ett riktigt tjänande. Församlingens vittnesbörd och dess tjänst blir därför lidande av bristen på sann gemenskap. Vad är då den helige Andes gemenskap? Vi kommer att hämta svaret från Howard Snyders böcker.

I 2 Kor 13:13 ges den vertikala dimensionen: den troendes gemenskap med Anden och i Fil 2:1 den horisontella: gemenskapen med andra troende genom den helige Ande. Dessa två dimensioner måste hållas samman och förstås tillsammans. I diskussionen betonas ofta den horisontella dimensionen: kristnas gemenskap med varandra. Men det är den vertikala dimensionen, som ger det grundläggande innehållet i hela begreppet: "gemenskapen med och i Jesus Kristus och den helige Ande är den skapande grunden och den uppehållande kraften i den troendes gemenskap med varandra." Hendrik Kraemer.

Andens gemenskap är därför inte:

Vanlig ytlig social gemenskap. Sådan gemenskap är inte mer övernaturlig än den på Lions club eller lottakåren. Den är möjligtvis tilltalande men den kan lätt kopieras. Biblisk koinonia ä unik för Kristi församling.

Någon mystisk gemenskap, som existerar utan avseende på församlingens form eller struktur. Talet om gemenskap måste sättas samman med möjligheten för de troende att samlas gemensamt . Man kan ha gemenskap med Gud när man är ensam, men man kan inte ha gemenskap med en annan troende, som inte är närvarande.

Nytestamentlig gemenskap är därför:

1) Den gemenskap mellan troende som den helige Ande ger. Dess grund är enheten som kristna delar i Kristus. En gemensam tro och gemensam frälsning är rötterna till gemenskapen.

2) Kristi gemenskap med sina lärjungar. Lärjungarna inte bara lärde av Jesus: de delade en gemenskap, som är en förebild för församlingens. Vid Jesu sista tal kunde exempelvis tre av dem känna sig fria nog att avbryta med frågor.

3) Den första församlingens gemenskap som den beskrivs i Apg. De första kristna levde i enhet, enhet i syfte, gemensam kärlek och ömsesidig omsorg. Denna gemenskap växte när de bad, undervisade och firade gudstjänst i hemmen.

4) Analog med gemenskapen mellan Kristus och Fadern. Kristus beder att Hans lärjungar "må vara ett, likasom vi är ett" (Joh 17:11). Koinonia är uppfyllelsen av denna bön och en manifestation i vår värld av treenighetens gemenskap.Jesus ville att hans lärjungar skulle vara ett i sin gemenskap - ett inte bara med Gud utan också med varandra.

Församlingen är fylld av Jesu liv och har ingen identitet vid sidan av Honom. Allt är centrerat kring Honom. Förkunnelsen måste vara sund och central: den personliga frälsningens faktum i Jesus Kristus. Men också om det andefyllda livet som formar Kristus i oss. Och en Kristi kärlek som leder till aktivt socialt engagemang. Denna koncentration måste uttryckas också i strukturer. Församlingen får inte presentera en viss teologi eller en viss struktur - utan Jesus Kristus. Men en stelnad form fäster uppmärksamheten på sig själv, eftersom den inte ger ett intryck av att Kristus bor i församlingen.

Ny gemenskap genom en ny församlingsform

Den form eller struktur vi ger åt församlingen medför helt självklart speciella betingelser för församlingen att leva ut sina funktioner, sitt väsen. NT lägger utan tvekan störst vikt vid församlingens primära funktioner, dess väsen, men ger också vissa anvisningar angående dess yttre struktur, dess form. Begreppet koinonia kan leda oss fram till en ny, och förhoppningsvis bättre fungerande, församlingsform:

1) Församlingen måste sörja för att den kan samlas, om den ska uppleva gemenskap. Gemenskap är att vara tillsammans på en viss plats, under en viss tid och under Andens ledning. Gemenskap kräver fysisk närhet. Rent teoretiskt torde flertalet instämma i följande definition av den lokala församlingen: Den består av dem som på en bestämd ort kommit till levande gemenskap med Gud genom frälsningen i Jesus. Om den lokala församlingen ska uppleva fungerande nytestamentlig gemenskap måste man ordna så att de troende kan mötas tillsammans.

Lokalförsamlingen är egentligen inte en del av den universella utan den är församlingen i dess lokala uttryck. Den är alltså församlingen i full betydelse och har hela Kristi kraft tillgänglig i sig. Lokalförsamlingens struktur bör därför vara sådan att den inrymmer den styrande auktoriteten. Allt detta kan då anpassas efter lokala förhållanden och bli mer effektivt som ett Guds instrument. Varje församling blir då lokalt präglad.

Däremot har inte samfunden något löfte om att "dödsrikets portar inte ska bli dem övermäktiga". Samfundsförsamlingarnas lojaliteter måste flyttas till den lokala orten. Från en alltför starkt vertikal samhörighet med ett samfund behöver vi gå till en horisontell samhörighet med allt Guds folk. Centrala organisationer bör existera bara så länge de fyller ett behov och så länge de tjänar församlingen - och inte tvärtom.

2) Församlingen måste samlas på ett sätt som tillåter och uppmuntrar kommunikation mellan medlemmarna. Vår traditionella gudstjänst är inte utformad för gemenskap. Vår liturgi och vår arkitektur tillåter bara ett slags kommunikation - den från talarstolen till bänken. Varken bönemöte, söndagsskola eller bibelstudium befrämjar gemenskapen om de enbart baseras på en-vägs-kommunikation från ledare till grupp.

Församlingen tränger rakt igenom våra mänskliga grupperingar. Detta bör prägla församlingsstrukturen som därför måste vara fri från alla åtskillnader. Koinonia är då ett av de mest anmärkningsvärda kännetecknen. Man måste alltså erbjuda strukturer som tillåter och uppmuntrar denna djupgemenskap. Den tilltagande isoleringen i samhället måste få ett svar i en gemenskapsfördjupning i församlingen. Vi bör därför överge former som saknar gemenskapsinnehåll.

3) Församlingen måste få en form som är tillräckligt informell och intim för att tillåta Andens frihet. Andens frihet och Andens gemenskap hör samman. I gudstjänsten bör en känsla av något oväntat och oprogrammerat finnas. Medlemmarna ska kunna uppleva spänningen i det oförutsägbara. Den helige Guden ska helt visst dyrkas med värdighet och vördnad, men just i våra värdiga gudstjänster ropar många efter varm, helande gemenskap. Våra traditionella gudstjänster måste därför få ett tillägg genom informella tillfällen för koinonia ( 1 Kor 14:26). Då blir gudstjänsten i kyrkan mer effektiv, eftersom den uttrycker den gemenskap som folk känner också mellan söndagarna.

4) Församlingsformen måste ge tillräckligt tillfälle för bibelstudium i koinonia. Andens gemenskap är också att lära sig vad Anden säger. Gemenskapen står därför i relation till bibelstudium. "De höll fast vid apostlarnas undervisning och gemenskapen." När kristna möts i bibelstudier under Andens ledning upplever de en gemenskap som har livsförvandlande kraft. Detta leder ju också till en återgång till det allmänna prästadömet. Det finns egentligen många tjänster utifrån den andeutrustning Gud ger. Idag har vi ett pastorsämbete, där pastorn ofta gör allt.

5) Formen måste också ge tillfälle till evangelisation. Evangelisationen blir helt utan verkan om människor inte ser kärleken mellan kristna . Om vi vill ha kvar anspråket på att företräda Jesus som hans lärjungar måste detta få sin grund i en praktisk kärlek. Om vi påstår att Jesus kan hjälpa människor, måste detta bevisas genom det Han gör genom sina lärjungar. En sådan kärlek skulle väcka häpnad. Det blir en Kristi vällukt. Evangelisationen har ofta varit en verksamhet men den borde egentligen komma som en naturlig frukt av att församlingen uppbyggs. Då finns det också ett hem för dem som kommer till tro. Evangelisation är alltså inte bara omvändelse utan det är också att ge förutsättningar för en ny gemenskap. (Sven Nilsson)

Evangelisationen är alltså en följd av vår gemensamma efterföljelse. Det är bara praktisk lydnad till Jesus som vårt vittnesbörd blir trovärdigt. Och Jesu enda bud är egentligen att vi ska älska varandra. Vi uppmanas inte att evangelisera. Däremot finns det förmaningar till enhet i kärlek, till att fungera som kristen gemenskap. "Detta enkla vittnesbörd av Kristi kropp är inte bara fruktbärande - det är också en form av kommunikation, där vilken kristen som helst kan delta, antingen han har särskilda evangelisttalanger eller inte" (David Watson). Vi behöver alltså inte fler metoder. Men vi bör ta bort det som hindrar en kristen gemenskap. Då skulle kroppen växa normalt.

Vi talar mycket om kommunikationsproblem. Vi behöver lära oss den kraft som ligger i en kristen kärleksgemenskap. Kärlek är det universella språket. Vad nu den icke-kristne än inte förstår, så förstår han ändå våra attityder. Vår gemenskap får därför inte bli en inåtvänd blick på våra relationer. Vår gemenskap är en plattform för Gud att proklamera evangeliet. Genom vår kärlek ska vi bli kända som Jesu efterföljare. Kärleken är "the final apologetic" (Schaeffer).

6) En sådan församling uppfyller också en profetisk roll i världen. Försoningen med Gud visas i verklig försoning i en gemenskap och i en fortsatt försoningstjänst i världen. Alla former av motsättningar måste vi gå emot, både mellan folk och mellan enskilda människor. Detta kommer att leda till spänningar gentemot det omgivande samhället. Husförsamlingen gör församlingen till en motkultur.

Det finns nämligen en form som motsvarar dessa krav: den lilla gruppen, husförsamlingen. Den är flexibel vad gäller tid och antal vad gäller samlingar. Den är inte heller bunden till byggnader. En annan fördel är att den kan växa genom delning. Strukturen är så pass elastisk att tillväxten inte hämmas. Samtidigt finns här en läkande funktion genom en miljö där personliga problem kan ventileras.

Andens gemenskap upplevs därför mest och bäst, när kristna möts i den lilla gruppens gemenskap. Den första församlingen upplevde Andens gemenskap. Vi vet också att de första kristna möttes i grupper i hemmen. Är detta bara en slump? Eller antyder inte begreppet Andens gemenskap behovet av något slag av den lilla gruppens gemenskap som en grundläggande form för församlingen?

Husförsamlingen

NT känner bara en enhet för uppdelning av de troende, nämligen den geografiska enheten. Trots att den kristna församlingen idag är uppdelad efter andra kategorier, bör det vara möjligt att närma sig det nytestamentliga idealet genom att kristna på samma ort (samma integrerade samhälle, samma bostadsområde o s v) samlas till en husförsamling. Vittnesbörden är många om de välsignelser, som många fått del av i dessa cellbildningar. Enligt NT kunde följande ting förläggas till samlingar i hemmen: bönemöten (Apg 12:12), nattvard (Apg 2:46), andliga samtal (Apg 20:7), undervisning och evangelisering (Apg 5:42).

En omläggning av vårt arbete till att i högre grad än vad nu är fallet utföras av husförsamlingar behövde knappast inte stöta på patrull, om det inte vore för den ekumeniska aspekt, som är knuten till tanken på dylika gemensamma kristna grupper. Vi bör med allvar ta oss till vara för att stödja och medverka till en delning av Kristi kropp, som inte finner stöd i en nytestamentlig församlingssyn. Församlingar har ofta bildats efter följande linjer: 1) Andliga ledare, som beundras av olika fraktioner av kristna. 2)Instrument till frälsning, då de som blir kristna sägs tillhöra den person eller rörelse, som varit medlet till att vinna dem. 3) Läroskillnader, som mot Bibelns exempel, ofta ansetts vara tillräcklig grund för delning. 4) Skillnader i ras och nation får inte heller, även om det tycks praktiskt, leda till bildandet av olika församlingar för olika grupper. 5) Sociala grupperingar måste också läggas åt sidan i den församling där ingen är "slav eller fri.¨

Den förenande faktorn i församlingen är Andens enhet, som gör församlingen till en. "Vi kan inte skapa denna enhet, eftersom vi genom Anden är ett i Kristus, vi kan inte bryta den, eftersom den är ett evigt faktum i Kristus, men vi kan förstöra effekterna av den, så att dess uttryck i församlingen förloras." ( Watchman Nee). I husförsamlingstanken kan skönjas en Andens fingervisning om den lilla gruppen som ett medel till ett markerande av Andens enhet också i yttre form. Ett avståndstagande från en överdriven organisationsekumenik får inte förleda oss till att stå vid sidan om den förnyade kärleken kristna emellan. Vackert tal om Andens enhet får inte bli en ursäkt för att förverkliga enhetens praktiska konsekvenser.

Mot detta arbete kommer troligen följande invändningar att resas: 1) Hur kan vi enas i lärofrågor? I den grundläggande tron (Ef 4:5) måste enighet råda, men i de mindre frågorna bör kristen kärlek och ödmjukhet tillåta olika tolkningar (Ef 4:13). 2) Har vi inte olika temperament? Helt säkert är människors olika själsliga och andliga utrustning gudagivna gåvor, men de är dock inte givna som anledningar till församlingssplittring. Olika temperament skapar en fostrande situation och ger rik variation. 3) Blir det inte bara en ny kyrka? Oförståndigt handlande från båda parter kan föranleda splittring. Ett fullständigt uppgående i husförsamlingsidén måste läggas på framtiden, men idag kan församlingar i bön och bibelstudium arbeta med en nya församlingssyn, och, där Herren ger sin sanktion, bitvis lägga upp arbetet i denna riktning. 4) Är det inte bra med variationer? Skillnader i tänkesätt och fromhetsliv är ofrånkomliga, men dessa bör berika den enda lokala församlingen och inte splittra den.

Är inte den "skilsmässa" som råder mellan lemmarna i Kristi kropp "tillåten av Gud" bara för "människors hårda hjärtans skull"? Om strukturen ska vara bibliskt grundad måste den svara mot definitionen på vem som är en kristen. Detta utesluter icke-kristna och extrema sekter. Däremot kan det i övrigt finnas olika åsikter och praxis.

Guds folk

Ett annat perspektiv på Guds församling är att se den som Guds kallelse och beredelse av ett folk. Idén om ett folk har gammaltestamentliga rötter: Adam och Eva (1 Mos 1:28), Abraham (1 Mos 12:2) och Mose (2 Mos 6:7). I NT kallar och bereder Gud ett nytt folk, församlingen (Tit 2:14, Rom 9:25, 2 Kor 6:16, Apg 15:4, 1 Petr 2:9-10). Vad betyder det då att församlingen är ett folk?

Upprättandet av ett folk (grek laos) ger en bas för församlingarnas tjänst och vittnesbörd. Det är självklart att det inte kan finnas en inbjudan till en ny slags gemenskap, om det inte finns någon sådan gemenskap! Om det på en given plats inte finns människor som förts samman i Kristus, då finns på den platsen inte den nya mänskligheten och evangeliet har där inte bevisat sig vara sant (John Yoder). Församlingen som folk är en bekräftelse av det budskap den förkunnar.

Från Bibeln kan vi ge följande karakteristiska drag på Guds folk:

1) Församlingen är ett utvalt folk. Betoningen ligger här på Guds suveränitet och Hans initiativ. Det är också människan som väljer, vilket medför en skillnad mellan människor. Folket kan identifieras och skiljas från världen. Det är inte ett anonymt folk. Församlingen är alltid i NT en avgränsad enhet, som kan lokaliseras i tid och rum. Men denna gräns får inte vara för snäv eller för vid utan den bör avspegla det verkliga förhållandet.

2) Församlingen är ett eskatologiskt folk. Adam och Eva skapades inte till pilgrimer. Men när synden kom blev människan en vandrare. Kain byggde dock en stad som ersättning för Edens lustgård. Gud måste därför "kalla ut" ett folk, "som väntar på staden med fasta grundvalar". Detta betyder inte att församlingen inte har ansvar för det omgivande samhället. Men det innebär att det finns en grundläggande andlig - moralisk spänning mellan församlingen och samhället. Spänningen beror på synden.

3) Församlingen är ett förbundsfolk. Huvudbetydelsen i denna tanke är att den grundar Guds folk i den verkliga historien. Judar var djupt medvetna om att förbundet måste etableras genom historiska händelser, som kan berättas, minnas och förnyas. Dessa händelser finns i Bibeln, som är församlingens förbundsbok. Gud folk är ett folk under Bibeln.

4) Församlingen är ett folk med ett vittnesbörd. Den ska kunna peka på Guds handling i det förflutna och i det närvarande. Församlingen måste vittna om Guds under i historien., främst Jesu uppståndelse, men också om nutida Gudsingripanden som skapar tilltro till evangeliet. "Om vår enda framgång är den som kan förklaras med organisationer och styrelser - d v s något som världen också kunde göra med samma förbrukning av arbete och teknik - kommer världen en dag att förkasta vårt vittnesbörd" (Jess Moody).

5) Församlingen är ett heligt folk. Det bibliska kravet på helgelse är ofrånkomligt ( 1 Petr 1:15-16). Helgelse är att få del av gudomlig natur (2 Petr 1:4) genom Andens inneboende och handlande. Detta sker inte bara i den individuelle kristna utan också i folket.

Andligt sett är församlingen ett folk, men den misslyckas ofta med att visa detta i verkligheten. Detta misslyckande har främst andliga orsaker, men det beror också på felaktiga strukturer. Vad kan göras för att få en församlingsform, som motsvarar begreppet Guds folk?

1) Församlingen måste mötas på ett sätt som uttrycker och uppmuntrar det faktum att den är ett folk. Det är meningslöst att tala om ett folk, om våra former kväver upplevelsen av denna verklighet. Tiden och rummet hindrar oss från att automatiskt inse att vi är ett folk. Församlingsformen måste därför leda till en känsla av att tillhöra ett folk.
2) Församlingen måste därför mötas regelbundet som en stor samling. Små grupper är inte tillräckliga för att uppehålla församlingens liv. Husförsamlingarna måste se och känna gemenskapen med den större gruppen. Det är också oftast praktiskt möjligt att på varje plats föra allt Guds folk samman som en del av Guds världsvida folk. På många håll i tvåtredjedelsvärlden arbetar man så: På söndagarna delar de kristna glädjen och spänningen i den stora skaran. Under veckan är de uppdelade i små församlingar runt om på orten. Men de är inte modfällda. De vet att de tillhör ett folk. Sätten kan variera, men husförsamlingarna ska regelbundet och ofta föras in i den stora samlingen.

Avslutning

Låt mig sluta denna framställning med några citat från den tid, vid början av 70-talet, då denna diskussion började:

"En dynamisk församlingssyn måste finnas som ett korrektiv till varje förytligande av vårt församlingstänkande. Den äventyrar ingenting som är fött av Gud i den församlingsgemenskap, som vi lever i, men den gör oss fria att identifiera oss med allt som är fött av Gud, oberoende av föreningsgränser och institutioner. Jag tror att Gud håller på att skapa något nytt i det avseendet. Vi kommer att få uppleva en församlingsväckelse, där Livet självt spränger våra gränser och staket." (Sven Nilsson)

"Min personliga övertygelse är att gemenskapstanken skulle spränga bort mycket av det institutionella föreningsmönstret, som är ett resultat, inte av en rätt bibeltolkning, utan av en historisk process. 1800-talet krävde föreningar men 1970-talet visar den intima husförsamlingsformen såsom bäst svarande mot människans och tidens behov. Denna nya arbetsform får inte gestaltas genom brutal sönderbrytning av det gamla, men som samfund bör vi visa öppenhet för dynamiken i Kristi kropps yttre utformning.

Samtidigt kunde detta frigöra oss till en betydande ekumenisk insats. Organisationsekumeniken har misslyckats och möts nu ofta av likgiltighet. På gräsrotsnivå växer istället fram en spontan, funktionell ekumenik i gudstjänst och evangelisation. HF har en förpliktande historia som evangelisationsrörelse till tjänst för alla. Vår bestämda uppfattning om bibeltro, dop och andedop behöver inte skapa växthusmentalitet utan bör göra oss frimodiga att i den pågående omprövningen av dessa ting positivt och kärleksfullt peka på Bibelns lära. Själva behöver vi kanske ödmjukt lära att Guds rike är större än HF - och att människor sjunker medan vi diskuterar livbojens rätta form och färg "(Per-Axel Sverker i Förbundshälsning 1972) .

Per-Axel Sverker

FÖRSAMLINGEN BORDE RIMLIGTVIS VARA TILL MER FÖRTRET

2006-10-26T01:19:00.000+02:00

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Dr. theol. Per-Axel Sverker har over 30 år undervist ved Örebro Teologiska Seminar. Per-Axels fag- og interesseområder er sentrale for oss i husmenigheter. Han har fremragende kunnskaper i det Nye Testamentets originalspråk gresk, i kirkehistorie inklusive vekkelsesbevegelsene, dogmatikk og etikk.

Det konstaterar Per-Axel Sverker, kyrkohistoriker vid Örebro Missionsskola. Vi samtalar om hur församlingen fungerade i fornkyrkan och jämför dem med församlingen idag. Det har skett en uttunning av församlingens innersta väsen, menar Per-Axel. Husförsamlingen menar man ju är en återgång till ett urkristet mönster. Är det någon skillnad på dagens husförsamling och urkyrkans? De sista 15 åren har man insett att det var husförsamlingen som var den församlingsform som i huvudsak praktiserades i urkyrkan. Idag råder det inget motstånd mot att den är bibliskt motiverad. T o m ärkebiskopen gav ju dessa tankar sin välsignelse på Kristna Riksmötet i Jönköping förra året. Men hur praktiserades den i urkyrkan? Jo, det var en församling som samlades i ett hus. Men ett "hus" var mycket mer än en kärnfamilj. Det omfattade både släkt och familj, byggnad och människor. Hus och familj var den mest självklara sociala institutionen under antiken. Hos judarna hade den en religiös grund. Hemmet var en skapelseordning som församlingen tog i sin tjänst. Det var där frälsning och skapelse möttes. Där skulle Guds rike upprättas. Det var frågan om ett helgande av vardagen. Detta är något helt motsatt den uppdelning vi gör mellan heligt och profant, när vi ser vissa platser, personer eller handlingar som särskilt heliga. Vi har isolerat det heliga till ett särskilt gudstjänstliv, där vissa utvalda agerar. Det bör vi jämföra med de första kristnas liv. Om dem sägs det bara att "de kom tillsammans". Gudstjänsten överfördes till de kristnas liv i vardagen. Tydligaste exemplet är väl Jak 1:27, där en sann gudstjänst beskrivs som att "vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor"! Vi tror att helgelse är att bli finare. Men helighet är att ta emot allt skapat och avskilja det till Guds tjänst. En sak blir alltså helig när vi tar emot den och använder den för Gud. Så kan till exempel vårt hem bli heligt. Det var detta första kristna gjorde. De insåg att de tillhörde allt skapat i Kristus, och att allt skapat tillhörde dem. På så sätt suddar husförsamlingen ut gränserna mellan heligt och profant. Hela vardagen kan vara helig, beroende på hur vi använder den. Eftersom husförsamlingen är en liten grupp, blir det lättare att där ta emot övernaturliga ingripanden från Gud. Där kan vi betona både vardagen och det övernaturliga i en intimare form. Gemenskapen hör alltså hemma i vardagen. Vi får alltför lätt ett inåtvänt gemenskapstänkande, och många bönegrupper har upplevt svårigheter på grund av det. Det kan bli en "skönhetsgemenskap", där skönheten består i att vi lever i enstämmig bön och att vi upplever en tjusig lovsång tillsammans. Men en sån mystillvaro, speciellt om den är begränsad till en särskild åldersgrupp, tror jag inte har någon effekt på världen. Att vi kommit fel tror jag beror på idén om att till varje pris förverkliga sig själv. Tänker man bara på sitt eget andliga självförverkligande är det förfärligt lätt att man, speciellt med den människosyn som en del kristna har, kommer att mer och mer "gå in i sin egen ande". Tänker man istället på tjänandet måste man istället hamna i vardagen. Och då är husförsamlingen den form som möjliggör tjänst, både mellan kristna och ut mot världen. Husförsamlingen är alltså en form som fungerar även i vår tid? Ja, men det är omöjligt att ta in husförsamlingen som en teknisk idé i den övriga verksamheten. Många känner sig nöjda med att "vi har accepterat husförsamlingen och nu har vi flera bönegrupper som samlas". Då har man tömt idén på hela dess innehåll. Då blir det bara ett knep. Det är därför många pastorer och andra känner sig besvikna på gemenskapen idag. Man gav sig inte till det allra djupaste innehållet. Man har inte tillåtit den totala omvälvning av församling som behövs där centrum i det kristna livet, och det menar jag verkligen, inte är en gudstjänstlokal utan de kristnas hem. Jag tror att det enda som på djupet kan förändra detta är att vi lämnar "härlighetsteologin" som utgångspunkt för synen på församlingen. Vi söker en "härlighet" med yttre attribut, typ kyrkolokaler och annat, som vi tror ger oss glans inför människor. Men husförsamlingen bygger på en korsteologi där kristna "förlorar" sitt liv i världen. Vi hamnar i ett läge där vi inte har något mer glansfullt att visa upp än ett hem. Men det är där som vetekornet gror. Möjligen kan de samtal som förs mellan kristna på dessa punkter leda fram till att vi får en form som motsvarar korsteologin, men ett innehåll som har kraften, med under och tecken. För det s ska vi inte skilja oss från! Men vägen dit måste vara mer korspräglad än vad vi har tänkt oss. Och det är där husförsamlingen kommerin. Det talas ofta om att den tidiga kyrkan levde i en stark förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka. Ändå tycks det sällan ha lett till att de blev världsfrånvända? Hur kan det komma sig? Jag skulle vilja citera Steven Travis: "Att vänta på Jesu tillkommelse får inte innebära att man rofyllt sitter i sin trädgård och spanar mot horisonten med ett teleskop. Det måste vara en handlingens tid." Vi har stor tillit till ord. Men det är farligt att förlita sig till teoretiska diskussioner eller skällsord när vi handskas med synden. De första kristna satte sin tillit till att ljuset verkar genom en kristen människas handlingar. Ljuset är ingen inre intellektuell upplysning. Det har med livet att göra. Lyssna till Stanley Jones: "Det värsta är inte det ondas makt utan de godas feghet." Vi kan kanske känna en besvikelse när Paulus, som börjar i stora magnifika drag och beskriver ett nytt rike, men som när det kommer till tillämpningen talar om att sjunga psalmer, vara tacksamma, bruka tiden rätt och inte dricka sig berusad. Det låter trivialt, eller hur? Det finns en risk att vi söker det extraordinära. Men det mest förödande ljuset kommer från vardagshandlingarna. Dit når vi sällan. Vi är knappast inriktade på det. Men fornkyrkan lär oss att inte söka det speciella utan det vardagliga. Men levde de inte under helt andra omständigheter? Jo, församlingen levde politiskt sett utanför samhället, så de blev automatiskt inriktade på dessa frågor. Men det är varje kristen generations uppgift att påverka samhället. Svårigheten med oss är att vi har valt världens egna metoder. Vi talar exempelvis till politiker på deras eget språk: "inom ramen för det politiskt möjliga". Jämför med Polen där man talar till en totalitär stat genom att gummor böjer knä inför ett kors! Och staten börjar darra i knävecken inför det språket. I Sverige tror jag att tanternas lovsång i missionshusen är ett större hot mot statens säkerhet än många protester av politiskt slag. Vårt viktigaste budskap till politikerna är: "Vi har en överordnad auktoritet." Här är lovsången det medel som förankrar oss utanför världen. Men det måste vara en lovsång som är mättad med det alternativa livet. Det är tragiskt när inte lovsången hänger samman med livsstilen. Är inte våra svenska myndigheter ganska tama om vi jämför med kejsarkulten i Romriket? Vad kan vi lära av de första kristnas förhållande till stat och myndighet? Det är ganska häpnadsväckande, men romarriket var ytterst tolerant i religiösa frågor. Var och en fick ha sin privata tro. Det enda man krävde var respekt för kejsaren som statsöverhuvud. Den respekten valde man att utföra som en religiös handling, som ett offer till kejsaren. Men det var väldigt sällsynt att man lade någon religiös innebörd i det. Kejsarna själva genomskådade att de inte var gudomliga. Även i en så tolerant miljö var de kristna så känsliga och exklusiva i sin tro att de inte kunde visa måttet av "lojalitet". Guds rike är skarpt åtskilt från det politiska sammanhang man lever i. Det betyder inte att de alltid står i opposition, men det är en klar åtskillnad mellan Guds rike och världen. Den första tidens församlingar stod för ett nytt värdesystem. I sitt liv i världen förutsatte man en helt ny dimension, en kraft som utlöstes av en människas pånyttfödelse genom tron på Jesus. Livsstilen påverkades också av att man såg hela historien som ett pågående drama, där det gällde att välja sida. Vi kommer att segra. Men i kampen måste vi acceptera lidandet för att vittna om riket. Som lärjungar får vi dela vår Mästares villkor. De första kristna döptes till en självklar delaktighet i Kristi lidande. Inte något "inre" lidande, en helgelsekamp eller så, utan de kom att tillhöra en föraktad grupp i samhället, även om de inte alltid blev fysiskt förföljda. Hur orkade de leva på det sättet? Vad kan en enskild kristen uträtta? De "löste samhällsproblemen" genom att leva i sann kristen gemenskap. De var ett salt, en försoningens gemenskap. Jag är övertygad om att ett politiskt engagemang måste utgå från ett församlingsliv som kan visa alternativa lösningar för samhället. Vi borde vara mer försiktiga med kritik av samhället, när vi inte själva har åstadkommit någon förändring när det gäller t ex samlevnad eller miljö. Politiskt engagemang kommer att visa sig alltmer viktigt, men vi behöver återvinna det pulserande livet i vårt engagemang. Utgångspunkten måste bli den lilla cellen, husförsamlingen, där vi åtminstone i den gruppen har löst samhällets problem. För just där har ju samhället ett konkret ansikte! Vi tänker gammaltestamentligt när vi skjuter fram individer och låter dem tala till samhället eller politiska grupper. Men själva finessen i Nya Testamentet är att ett kristet liv levs i gemenskap. Själva evangeliets sanning är knutet till församlingens möjlig-heter att leva ut ett gemenskapsliv. Evangeliet blir inte sant i vår tid om det inte gestaltas i ett nytt sätt att leva för en gemenskap. Löftena för församlingen ligger i ett alternativtgemenskapsliv. Hur är tillståndet i församlingen idag då? Själv tror jag att vi är på väg att få en väldigt välanpassad kristen religion. Den kristna församlingen borde rimligtvis vara till mer förtret i världen än vad den är. Det har skett en uttunning av församlingens innersta väsen. Den är likställd med andra grupper i samhället. Den bör hitta ett språk att tala till staten som visar att vi hör hemma i en annan dimension. Nu blir vi tilltalade med ekonomin som språk och det motsvarar inte vårt väsen. Vi är ingen bidragsgrupp, vi är Guds församling i världen. Vi ska möta staten utifrån vår uppgift i världen - att vara ett alternativ. Nu förväxlas vi med alla andra som har ett budskap av social eller humanitär karaktär. Mötet med staten gör att folk inte kan ana vad vi har för oss. Man får ha en kolossal fantasi för att kunna se att vi är en ny gemenskap, att det vi sysslar med är att i vår miljö gestalta Gudsrike! Staten och fornkyrkan möttes i konflikt. Det är inte konflikten i sig vi ska sträva efter. Men vi ska sträva efter en mötespunkt som talar samma tydliga språk som i fornkyrkan: "Detta är korsets folk, Gudsrikets folk." (Intervju av Tomas Lindbjer i Nytt liv)

ALLMÄNT PRÄSTADÖME OCH SÄRSKILD TJÄNST HOS MARTIN LUTHER

2006-10-22T13:07:00.001+02:00

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Av Per-Axel Sverker Historisk översikt En huvudpunkt i luthersk tro När den protestantiska tron skulle jämföras med den hävdvunna katolska vid riksdagen i Augsburg 1530 utelämnades läran om det allmänna prästadömet. Melanchton, som skrivit bekännelsen, hänvisade denna läropunkt till de ''motbjudande och oväsentliga artiklar, som vanligen debatterades i skolorna''. 1537 hade Melanchton ändrat sig och i sin Tractatus de potestate et primatu papae poängterar han, i Luthers efterföljd, att det inte finns något speciellt andligt stånd, som skulle ha uppdraget att förvalta frälsningsgåvorna gentemot passiva mottagare. I senare luthersk tradition har läran om alla troendes prästtjänst framstått som en av huvudpunkterna hos Luther. Själva utgångspunkten för reformatorns kritik av den katolska kyrkans församlingssyn var just att man inte kan erhålla någon annan andlig status än den som vinnes genom dop och tro. Frågan är dock om den lutherska kyrkan alltid lyckats förverkliga denna principiella hållning. Luther var väl ändå överdrivet optimistisk, när han i de Schmalkaldiska artiklarna (1537) skrev att t.o.m. "ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är. Hon är nämligen de heliga troende och fåren som hör sin herdes röst." Församlingssynen blev mer problematisk än så för den statsunderstödda lutherdomen. Kyrkan förblev en prästdominerad institution medan det praktiska förverkligandet av denna lära kom att återfinnas i bl.a. pietisternas ecclesiolae och metodisternas klasser. Inom dessa och liknande väckelserörelser har dock funnits risk för en överdrivet individualistisk tolkning, som på sitt sätt är lika problematisk. Idag möts båda dessa extrema inställningar i det frikyrkliga församlingslivet. Vi har en helt uppenbar sakraliseringstendens med heliga platser där heliga handlingar utförs av ett heligt prästerskap, som ofta tror sig vara de enda som kan förmedla frälsningens gåvor i dop och nattvard. Den andra ytterligheten växer fram genom ett självpåtaget ledarskap, som hänvisar till sin privata rätt att tolka Bibeln, ofta i en spiritualistisk mening: Gud talar direkt till mig. I denna situation kan det vara intressant att undersöka om Luther kan hjälpa oss till insikt både om allas tjänst och om den särskilda tjänsten. Normerande blir denna teologi naturligtvis först när den prövas mot Skriften, vilket kommer att ske i en personlig utvärdering. Växlingar i läran hos Luther Många forskare har på denna punkt velat se en klar skillnad mellan den unge Luther, som ska ha hävdat det allmänna prästadömet och den äldre Luther med sin betoning av prästens funktioner. Även om det troligen föreligger en accentförskjutning av detta slag lever dessa två synpunkter hela tiden vid sidan av varandra. Det kommer att vara yttre orsaker som föranleder Luther att betona än det ena, än det andra. Dessa olikartade historiska kontexter ska först beskrivas kortfattat. Sammankopplingen mellan det andliga ämbetet och alla troendes prästadöme sker för första gången i ett brev till kurfurstens rådgivare Spalatin år 1519. Redan tidigare hade Luther upptäckt att prästens tjänst bara kan utföras i ödmjukhet och inte i högmod. I en predikan om fotatvagningen säger Luther: "Du kommer inte att kunna leda de kristna förrän du gör som Kristus och lägger åt sidan dina skrudar. Detta betyder att de som innehar prästtjänsten borde andligen tvätta folks fötter..." En grupp av skrifter från år 1520 har polemiken mot Rom som drivkraft. Läran om det allmänna prästadömet används mot påvens och prästernas privilegier i Till Tysklands kristna Adel om kristenhetens reformation: "Alla kristna är sannerligen i det andliga ståndet utan någon skillnad mellan dem, bara den vad gäller tjänster." Varje kristen får därför bedöma läran och påven måste ta rättelse precis som Abraham tvingades lyssna till Sara och Bileam till åsnan! Prästvigning som sakrament kritiseras skarpt i Om kyrkans babyloniska fångenskap (1520). Påvedömet skulle inte överleva, om detta "oäkta sakrament" skulle försvinna, men det måste falla ty varje kristen är en präst. "Men de som vi kallar präster är tjänare, valda bland oss, som gör allt i vårt namn; deras prästerskap är bara en tjänst". Redan i den tidigare skriften hade Luther nämnt som exempel några kristna som satt fångna. De kunde utse någon bland sig till präst och denne blir då en lika god präst "som om alla biskopar och påvar hade vigt honom". I den närmast opolemiska skriften Om en kristen människans frihet(1520) framställs allmänt prästadöme som en av välsignelserna av tron på Jesus. Den kristnes frihet är helt oberoende av kyrkomyndigheterna. Den är i stället en följd av individens tro. Under Luthers vistelse på Wartburg inträffade oroligheter i lokalförsamlingen i Wittenberg på grund av Karlstadts förändringar av nattvardsliturgin och studenternas bildstormande. Vid sin återkomst höll Luther de s.k. invocavitpredikningarna där hans hållning till församlingen blir tydlig. Han vill inte befalla någons samvete utan invänta de svaga. Men samtidigt klargjorde han sin mening: evangeliets frihet får inte ersättas av en ny lagisk ordning. 1521 försvarar sig Luther mot beskyllningar från Hieronymus Emser, som hävdat den traditionella tvådelningen av prästtjänsten. För Luther är alla präster och det kyrkliga prästerskapet får benämnas med andra epitet. 1523 utför Luther sin principiella hållning på ett praktiskt problem: Hur kan en församling erhålla en förkunnare om inte en biskop finns tillgänglig, som kan ordinera i traditionell mening. Först ges svaret till en luthersk församling i Leisnig i en skrift med namnet Att en kristen gemenskap eller församling har rätt och makt att pröva all undervisning och att kalla, utse och avsätta lärare, fastställd och bevisad från Skriften. Plikten att förkunna Guds Ord vilar på alla kristna. Om Paulus låter var och en träda upp utan kallelse vid nödläge (1 Kor 14:30), hur mycket mer har då inte församlingen rätt att själv kalla undervisare. Samma år skriver Luther svar på en förfrågan från en hussitisk församling i Böhmen, De instituendis ministris. Församlingen kan leva utan ordinerat prästerskap. Husfäderna får föreläsa evangeliet och döpa sina barn - och de betraktas som en sann kristen kyrka. Men när Luther befarar en upplösning av den sociala ordningen blir hans attityd en annan. Redan i motståndet mot Karlstadt hade Luther hänvisat till furstens rätt att utse präst. Kravet att själv få utse präst var den första punkten på böndernas Tolv artiklar (1525) vid bondekrigets början. Luther svarar att det måste ske på "ett kristligt sätt": om myndigheterna står för det ekonomiska stödet till kyrkan, ska de också utse präst. Något annat är röveri och stöld. Från och med nu blev problemet alltså ett annat: Hur ska man kunna hejda alla ivriga, självutnämnda förkunnare från den radikala grenen av reformationen, som nu översvämmar Sachsen. Luther återtog nu (i skriften Om hycklarna och de hemliga förkunnarna) sin tolkning av 1 Kor 14:30: Var och en får inte tala utan bara auktoriserade profeter. Annars kunde en drucken från tavernan tänkas delta eller en kvinna. Här stöder Luther prästens gudomligt givna tjänst gentemot lekmännen (som är de "okunniga", 1 Kor 14:16, som ska säga Amen till profetens yttranden). Här tycks det allmänna prästadömet ha blivit helt nertryckt. Profetens plikt är att tala, folkets att lyssna. Ämnet behandlas också i andra skrifter, bl.a. i traktaten Om mässans missbruk (1521), där det bl.a. sägs att de troendes tjänst består i det andliga offret och evangeliets förkunnelse. I en senare skrift, Om privata mässor och konsekrationen av präster (1533) framhålls att kristna får del i prästadömet genom dopet, inte genom att göras till präst. Av dessa "födda präster" ska någon kallas att utöva förkunnargärningen. Denna tjänst diskuteras också i Predikan om att hålla barn i skolan (1530) och i Om koncilier och kyrkan (1539). I nämnda predikan kallas tjänsten t.o.m. för "det andliga ståndet" (men då räknas också skolmästaren in!) Sammantaget visar detta att Luther hade att möta många växlande problem och att han då ändrade sin argumentering och skiftade accenter. Frågan är nu om det finns en genomgående syn hos Luther på prästadömet och förkunnelsetjänsten. Ordet som grund för allas förkunnelse Hela frågan bör prövas mot Luthers teologi om Ordets funktion. Rättfärdiggörelsen genom tro kommer av att höra Guds Ord. Ordet skapar tro och visar därigenom att Gud är ursprunget till frälsningen, inte människan genom sin tro. Denna tro behöver också Ordet för sin fortsatta tillväxt. Församlingens främsta uppgift enligt Luther är därför att proklamera evangeliet; "om den är utan Ordet, upphör den att vara församling". Guds Ord konstituerar församlingen, "ty Guds Ord är ojämförligt högre än församlingen". Tjänsten sedd som en gudomlig ordning (ius divinum) är bara en: nämligen Ordets tjänst. Som en mänsklig ordning (ius humanum) kan olika tjänster åtskiljas i detta, men det är bara församlingens bene esse (välbefinnande), inte dess esse (väsen). Luther vill alltså ha en förkunnande församling. Att förkunna detta ord är nu både församlingens uppgift och varje medlems uppgift. Denna prästtjänst är vi döpta till, djupast sett som Kristi medpräster (consacerdotes). Vår tro har förenat oss med den Ende som är präst i det nya förbundet. Utifrån detta proklamerar Luther sina frihetsord: "Vi är alla jämlika präster, d.v.s. vi har samma kraft i Ordet och i alla sakrament." "Det finns bara en tjänst, att förkunna Guds ord, och denna tjänst är gemensam för alla kristna." "Om det är sant att de har Guds Ord och är smorda av honom, är de förpliktigade att bekänna, lära och sprida det vitt och brett." I sin utläggning av 1 Petr 2:0 önskar Luther därför att benämningen "präst" vore lika vanlig som att kallas kristen, "ty det är allt en sak, präster, döpta, kristna". Man blir inte präst genom vigning eller smörjelse utan genom dopet, d.v.s. genom nyfödelsen, då jag får del i Kristus. Utifrån sin dopsyn kan därför Luther skriva: "Varje barn, som ligger i vaggan, har lika stort anspråk på Kristus, på tron, på Anden och alla andra saker som tillhör församlingen, som den helige Petrus och alla apostlarna. För vi har alla samma tro, samma Ande, samma liv, samma frälsning och samma Gud." Här måste poängteras att en individualistisk tolkning av det allmänna prästadömet borde vara utesluten. Visst har en kristen som individ fritt tillträde inför Gud och som en enskild sats tycks detta stödja den frikyrkliga individualismen . Luther hänvisade dock ständigt till att en präst är präst för andra. Man kan inte klara sig själv utan tanken är att man är ömsesidigt beroende av varandra. Vi är inte bara fria till att vara kungar utan också till att vara präster för andra. "Det är något som vida överträffar att härska, eftersom vi genom prästadömet är värdiga att träda inför Gud, bedja för andra och ömsesidigt undervisa varandra om Guds ting. För detta är prästens tjänst." Samtidigt blir detta en kraftfull kritik mot de uppenbara försöken inom frikyrkan att reservera de prästerliga funktionerna för en särskild klass inom församlingen. Gentemot katolikerna hävdade Luther att skillnaden mellan offentliga tjänstebärare och vanliga kristna är en skillnad inom det allmänna prästadömet. I sina reformatoriska skrifter från 1520 uttryckte han detta på mångfaldiga sätt: "Alla kristna är sannerligen det andliga ståndet." "Dop, evangelium och tro - endast dessa gör oss till ett andligt och kristet folk." Avarten uppstår när den centrala funktionen kommer att bestämmas i sakrala termer och inte som förkunnelse av evangeliet. Gentemot katolska präster skrev därför Luther: "den som inte predikar Ordet, fastän kallad av församlingen till detta enda, är verkligen ingen präst." I en predikan över Rom 12:1-6 slutar Luther sin jämförelse mellan dessa olika typer av präster med motsatserna Kristus och Barabbas, ljus och mörker. Eller som han skrivit mot Emser: "Låt det vara en fördömd utsaga, om någon skulle säga att en präst var någonting annat än en kristen, för sådant sägs utan Guds Ord, bara på grund av mänsklig lära, tradition eller det stora antalet av dem som anser så." Olika former för Ordets förkunnelse Man kan förkunna detta Guds Ord på olika sätt. Det finns alltså många prästerliga funktioner (officia sacerdotalia). Luther tycks på vissa ställen förlägga dessa till det allmänna prästadömet medan de i andra texter tilldelas den offentliga tjänsten, det må gälla undervisning, dop, nattvard, binda och lösa, offer (av sig själv i kärlek till nästan) och prövning av läror. Egentligen är de alla yttringar av Ordet, som allt beror av: "Ty vi lär med Ordet, vi helgar med Ordet, vi binder och löser med Ordet." "Ordet" är alltså inte bara en speciell funktion utan står för innehållet i alla tjänster, d.v.s. är evangeliet självt. Dessa funktioner behandlas av Luther som tillhöriga varje medlem av det allmänna prästadömet. De är nämligen givna till församlingen och som en följd av detta till varje individ. Vi ska här som exempel beskriva nycklamakten, som varje kristen får nyttja. Det är en speciell form av Ordets förkunnelse att tillsäga syndernas förlåtelse. "Var och en som har tro och är en kristen har också makten att förlåta synder." Härligheten i församlingen är att den är full av syndernas förlåtelse; "när någon privat bekänner för en annan, talar in i hans öra det som bekymrar honom, så att han må höra ett tröstande ord från honom". Denna prästerliga tjänst kan varje kristen gå in i, ja, Gud har ordnat världen så att "varje hörn är fullt av Guds Ord", d.v.s. av kristna som kan tala förlåtelse till mig. Samtidigt kan Luther, som ovan sagts, tala om en särskild klass, som ska använda den rättighet, som är given till alla, "i de övrigas ställe och på deras befallning". Personligen anser jag att Luther alltför lite följde upp sin lära med praktiska nyordningar - som säkert hade blivit revolutionerande. Mest får det utrymme vid vissa nödlägen, ex. när ordinerad präst saknas. I nödfall får en kristen döpa (även om hon är kvinna). Mycket blir potentiella privilegier, som alltför sällan kom att aktualiseras i tjänst. Den mest regelbundna tjänsten tycks vara att bedöma läran - och därmed tillsätta och avsätta lärare. Men också detta förklaras till stor del av den situation som uppstått p.g.a. "Roms tyranni" och kanske inte heller ska ses som något normalt. Det allmänna prästadömet utövas alltså "privat". Denna skillnad mellan offentlig och privat tjänst måste dock förstås annorlunda än vad som ofta sker. "Privat" betyder inte att var och en lever ensam med sin Bibel utan "privat utövande" sker genom att exempelvis ge Guds Ord vidare i personliga samtal med en broder. Privat är alltså detsamma som "icke-officiellt". Vid nödsituationer kan det bli fråga om ett slags offentlig tjänst. Om det inte finns någon församling, bör man predika för hedningarna, om ordet inte predikas rent, ska man tillrättavisa eller om prästen inte finns till hands, kan man förrätta nöddop och absolution vid dödsbäddar. Däremot får man enligt Luther inte ens i nödläge betjäna med nattvarden. Skälen till detta är att nattvarden till sin natur är offentlig, den är inte nödvändig för frälsningen och nattvard utanför församlingen är splittrande. Det är möjligt att Luther i början av sin tjänst hade större förhoppningar än senare vad gäller församlingsfolkets möjligheter att gå in i dessa tjänster. Man bör dock minnas att Luthers reformation från början inte var riktad till församlingsfolket: de 95 teserna på kyrkporten var skrivna på latin till överordnade och kollegor och den första boken i vårt ämne riktade han till adeln. Men han kan råda hussiterna att låta fadern sköta ordets tjänst och dopet (dock inte nattvarden). Han drömmer en gång (se mer i det följande) om "en sant evangelisk församlingsordning", där de kristna möts i privata hem. Men hussiterna var i ett nödläge och husförsamlingen var inte tänkt att ersätta den offentliga liturgin. Bekymren i Wittenberg, striden med Karlstadt och oredan kring anabaptistiska "vinkelpredikanter" tvingar Luther att därefter mer betona prästens ställning samt den universella kyrkan istället för den lokala församlingen. (Med tanke på den nya bibelöversättningen kan det vara intressant att känna till att Luther så sent som 1539 kritiserade "detta blinda och oklara ord kyrka" och föredrog "ett kristet, heligt folk" eller "en kristen församling" eller "de heligas menighet".) Den offentliga tjänstens nödvändighet Det tillhör enligt Luther församlingens väsen att i Ordets tjänst ha några män som är särskilt lämpade för förkunnelse. Det avgörande ligger här i att denna tjänst ska utföras offentligt. Det offentliga handhavandet av Ord och sakrament är förbehållet den särskilda tjänsten. "Fastän det är sant att vi alla är jämlika präster, är vi ändå inte alla förmögna att tjäna eller lära offentligt, inte heller bör vi det om vi kunde." Denna offentliga tjänst baseras på den lokala församlingen: "ty förutom att vara en kristen och en präst, måste man också ha en tjänst och en församling överlämnad åt sig". Detta är sagt av Luther med udd mot de kringresande "svärmarna", som inte hade egna församlingar. För den goda ordningens skull måste förkunnelsen begränsas till en enda, annars skulle kaos uppstå. Luther liknar det vid när husmödrarna går till torget: alla vill prata, ingen vill lyssna - eller vid ljudet från en kör grodor! Om alla ville döpa, skulle barnet dränkas, säger Luther på sitt drastiska språk. Alla är präster men alla kan inte utföra tjänsten offentligt. I detta ligger dock inte att de kallade skulle utgöra ett särskilt stånd med vissa privilegier. Skillnaden ligger enbart i den annorlunda funktionen. Den funktionella synen framträder i att man fortfarande tillhör det allmänna prästadömet - och enligt Luther återgår dit om man upphör att utöva sitt särskilda uppdrag (enligt en predikan år 1535). Luther avvisar bestämt att någon s.k. outplånlig karaktär skulle erhållas vid ordination. De ska inte heller kallas "präster" utan exempelvis "tjänare" (så redan i Om en kristen människas frihet). Tjänsten sker alltså "för församlingens skull och i dess namn" men, kan Luther säga, "ännu mer p.g.a. Kristi instiftelse". I skriften till den tyska adeln finns båda synpunkterna med. Gud har instiftat det prästerliga ståndet, som ska råda över församlingen med predikan och sakrament. I utläggningen av 1 Petr 5 (1523) säger Luther: "Så har Kristus alltså befallt sina ämbetsbärare (Amptleut) och sitt råd (Rad) att de ska ha andlig styrelse, d.v.s. predika och ha omsorg om en kristen församling." Lekmännen ska därför lyda prästen, så länge som denne inte styr själviskt utan enligt Guds Ord, alltså inte "om det inte är klart att han (prästen) är säker på att Gud gör det som han gör". I Luthers skrifter tycks det alltså finnas grund för två helt olika tolkningar: vilar den speciella tjänsten på det allmänna prästadömet eller är den en direkt gudomlig institution? Den första tolkningen ser behovet av ordning som främsta skäl till den särskilda tjänsten. Församlingen är där det främsta både i tiden och i betydelse. Den andra gruppen av forskare tolkar Luther som att Kristus inrättat ett ämbete som är avgörande för församlingens existens. Motsatsen kommer också att gälla synen på ordinationen: är ursprunget "nerifrån" så att församlingens auktoritet delegerats till prästen/pastorn eller "ovanifrån" så att auktoriteten överförs mellan ämbetsbärarna i apostolisk succession? Två tidigare monografier i ämnet stöder främst institutionslinjen (Brunotte, Lieberg) medan en senare skrift (Haendler) mer lutar mot delegationslinjen (så också Althaus i The Theology of Martin Luther). Personligen har jag svårt att se att dessa måste sättas i motsats till varandra. I båda fallen faller man tillbaka på Guds vilja, även om den i ett fall blir känd indirekt genom församlingen. Den särskilda tjänsten har sin auktoritet från Gud själv men också med ett ansvar inför Gud. Tjänsten kan aldrig ses skild från den församling Gud ordnat men kan inte heller bara ses som härledd av en mänsklig administration. Allt måste bygga på en ömsesidig relation, där båda parter utför sin uppgift - och där Gud är den suveräna auktoriteten, inför vilken vi alla böjer oss. Personlig utvärdering Enhet och mångfald När man utsätter Luthers lära för prövning utifrån Bibeln, måste man vara medveten om att det inte finns någon fast utformad församlingsordning gemensam för de olika delarna av Nya testamentet. Men det finns gemensamma bärande element, som står i en fruktbar spänning till församlingsformernas mångfald. Det enande draget ligger i att församlingslivet alltid är ett liv i Andens tjänst. Skillnaderna finner vi då i en mångfald av tjänster som samme Ande ger. Var och en som tillhör församlingen har också en tjänst. "Nåden" är inte bara "nåd till frälsning" utan också nåden att ha en personlig tjänst (Ef 4:7). Både i Rom 12 och i Kor 12 visar Paulus att varje kristen får en uppgift, när man blir en lem i kroppen. Dessa gåvor har samma grund som allt annat i vårt kristna liv, nämligen Guds nåd. Det finns ingen tjänst som inte är en nådegåva. Därför har de också alla församlingens uppbyggelse till yttersta mål. Till detta kan varje kristen ge sitt bidrag. Kroppen växer genom varje lems bistånd. Den särskilda tjänsten i NT Det är denna tjänst, som alla kristna utför, som bör vara utgångspunkten för vår syn på ledarskapet eller den s.k. särskilda tjänsten. Det är inte möjligt att grunda våra församlingars ledartjänster på apostolatet. Apostlarna var den första generationens ögonvittnen. De kunde som shaliach (befullmäktigade ombud) av princip inte ge sin uppgift vidare till någon annan. Församlingen bygger på vissa frälsningshändelser, som apostlarna som personer är unika delar av och som de också ger ett auktoritativt vittnesbörd om. Budskapet finns kvar och i samstämmighet med det ska en kristen församling byggas. Det är sann apostolicitet. Precis som Küng framhållit är det de som är trogna det apostoliska budskapet, som står i apostolisk succession. Vi tolkar ofta församlingen i hierarkiska termer med präster och pastorer överst. NT talar om alla troendes tjänst inför varandra. Den tjänst som ska utföras är att hela Guds folk ska vara i funktion. Detta visar sig i användningen av de olika begreppen för tjänsterna. Alla tjänster kallas diakonia (1 Kor 12:2), alla undervisar och förmanar varandra (Kol 3:16). Vi är alla präster - och får därför tjäna varandra. Sedan kan visserligen någon besitta en tjänst i mer kvalificerad mening men aldrig som ett monopol. Det är den ömsesidiga tjänsten mellan alla i församlingen, som är ledarskapets grund. Det finns naturligtvis ledare i församlingen men dessa växer fram ur gemenskapen. Ledarens plats är inte över de övriga utan bland dem eller egentligen under (Matt 20:26). Paulus visste detta och betonar starkt att han - som apostel - vill bli föremål för den ömsesidiga tjänsten och inte bara vara den som styrker dem (Rom 1:11-12). Ledarnas uppgifter ska därför inte avgränsas från dem som tillkommer hela församlingen. (1 Hebr 12:15 används t.o.m. episkopeo på hela församlingen. Överinseendet tillkommer gemenskapen, inte bara en grupp). I listorna över olika nådegåvor är rangordningen mellan dem ingen huvudsak. Poängen ligger tvärtom i att alla har lika betydelsefulla tjänster. Föreståndarna och bröderna har egentligen samma uppgift: förmana varandra (1 Tess 5:11-14). De "viktigare" uppgifterna, exempelvis att förkunna, samlas inte upp hos ledarna. Alla får tala i församlingen (1 Kor 14-26). Aldrig sägs det att dopet bara ska skötas av bemyndigade personer. Att det inte var ett apostoliskt uppdrag visas av att Paulus underlät att döpa (1 Kor 1:14-17). Undervisningen om nattvarden i 1 Kor 11 ges till hela församlingen. Brister i Luthers lära och i aktuell lutherdom Luthers tendens att till sist, särskilt vid kristillfällen, lägga huvudvikten vid den särskilda tjänsten i församlingen gör att uppmärksamheten riktas mot en enda, eller möjligen några få. Följden blev att de övriga passiviserades. Här behöver Luthers praxis ställas mot NT:s ideal av en mångfald av tjänsterna. Det kan bli en svaghet att alltför ensidigt koncentrera sig på förkunnartjänsten i speciell mening. Alla lemmarna har samma berättigande i en kropp. Det kristna prästadömet får inte stanna vid frälsningsfrågan: att man har tillträde inför Gud, eller vid en allmän plikt att vittna för andra. Alla kristna har en personlig nådagiven utrustning, som ska vara i funktion i församlingen. Speciellt allvarligt är det om evangeliets tjänster i Ord och sakrament knyts till vissa legitimerade tjänare. Då är man långt ifrån friheten i församlingen på NT:s tid. En luthersk teolog i Norge, Knut Alfsvåg, skriver: "Hänsynen till ordningen i kyrkan - och den är både riktig och viktig - bör alltid balanseras mot den frihet som sätter åt sidan goda regler när de hindrar det som är viktigare. Det kan knappast vara något tvivel om att luthersk ämbetsteologi och praxis, alla goda intentioner till trots, just på grund av ensidighet på denna punkt har tagit livet av reformationens fundamentalsats: Alla kristnas lika rätt inför Gud." Ordets och sakramentens tjänst isoleras alltför lätt från de övriga tjänsterna. Detta är en uppenbar risk i både Svenska kyrkan och i frikyrkan i dag. I Svensk pastoraltidskrifts artikelserie om Luther skriver Fredrik Brosché om församling och ämbete. Han börjar med en utförlig beskrivning av prästämbetet, som sägs ha en "förhandsställning" gentemot församlingen för att därefter med några rader beskriva det allmänna prästadömet. Påståendet om att församlingen bara kan leva "genom att ordets tjänst väcker tron och skapar fram Kristi kropp" blir riktigt bara om det inte som hos Brosché kopplas till prästens tjänst utan till allas gemensamma liv. Jag betvivlar starkt att Broschés tolkning har stöd hos Luther. Men även många frikyrkopastorer behöver lyssna till det kraftiga påståendet från D.G. Bloesch: "En församling där den prästerliga rollen är begränsad till pastorns eller biskopens roll är en församling där Anden är utsläckt och bedrövad". Luther och husförsamlingen Detta misslyckande hos Luther beror enligt min mening på hans tveksamhet att omforma församlingens yttre struktur. Luther gick starkt emot de sekterister, som samlades i konventiklar utanför den etablerade församlingens ram. Frågan är dock om den lilla gruppens samling som ömsesidigt komplement till den stora samlingen inte är en helt nödvändig form för att det allmänna prästadömet ska kunna förverkligas. Luther är själv inne på dessa tankar vid ett tillfälle, nämligen i förordet till Den tyska Mässan (1526). Han var klart rotad i den etablerade kristenheten, han var socialt konservativ med tveksamhet vad gäller det vanliga folkets förmågor och han tillät den politiska makten att leda den territoriella kyrkan. Men han gav ändå vid några tillfällen uttryck för ett ideal av annat slag: en samling i de troendes gemenskap. "De som allvarligt strävar efter att vara kristna och att bekänna evangeliet med ord och gärning borde registreras med namn och kanske samlas i något hus för att bedja, lära, döpa, motta sakramentet och utföra andra kristna funktioner. Enligt denna ordning kunde man känna till, straffa, förbättra, förkasta eller placera under bann (enligt Kristi regel i Matt 18:15-17) dem som inte uppför sig på ett kristet sätt. Här kunde man också lägga på de kristna en gemensam insamling, som man kunde ge frivilligt och dela ut bland de fattiga enligt Sankt Paulus´ exempel (2 Kor 9). Det skulle inte behövas så mycket eller så komplicerad sång. Här kunde man också ha en fin kort form för dop och nattvard och leda allt till Ordet, till bön och till kärlek. Här borde man ha en bra, kort katekes om tron, de tio budorden och Herrens bön. I korthet, om man hade folket och personerna, som allvarligt strävade efter att vara kristna, kunde ordningen och formerna snart etableras." Men för Luther är detta bara en möjlighet, ett ideal som beskrivs i konjunktiv. Verkligheten var den att människorna inte var beredda för detta. Luther fortsatte därför: "Men jag varken kan eller önskar ordna eller uppnå en sådan församling eller samling, ty jag har ännu inte folket eller personerna, som kan göra det. Jag ser inte heller många som yrkar på det. Men om tiden någonsin kommer, när jag måste göra det och jag är pådriven att göra det, när jag med gott samvete inte kan vägra, då ska jag med glädje göra min del och göra mitt bästa för att hjälpa." Det var alltså inte teologiska skäl i form av en viss församlingssyn som var hindret för upprättandet av dessa husförsamlingar. Problemet för Luther var att tiden inte var mogen och att "tyskarna är ett vilt, ohyfsat, rasande folk som man inte kan göra mycket med om det inte finns direkt behov". När landgreven Filip av Hessen ville ordna sina församlingar på detta sätt, gick Luther emot det med sina råd. Man borde tänka på Moses, som skrev ner sina lagar först sedan de blivit allmänt accepterade. Nu borde man koncentrera sig på att utbilda präster! Om någon tänkt sig att reformationshistorien inte är av aktuellt värde, borde detta vara tillräckligt som bevis för motsatsen! Man kan känna igen Luthers bekymmer men måste samtidigt beklaga att läran om det allmänna prästadömet inte kom att påverka församlingsformen. Varje kristens tjänst och nådegåva är starkt beroende av församlingens sociologiska struktur för sitt rätta bruk. Man kan naturligtvis inte bestrida att många hem förnyas genom den lutherska reformationen till god kristlig funktion. Detta är ju en följd av Luthers betoning av husfaderns roll som präst i sitt hem men också av de lutherska prästhemmens ovärderliga insatser för religiöst och kulturellt liv. Inget av detta kom dock att integreras i församlingsformen utan stod hela tiden under den offentliga tjänstens dominans. Det allmänna prästadömet i väckelserörelserna Det blev istället de olika väckelserörelserna som kom att ge synliga uttryck åt läran om det allmänna prästadömet. Pietisternas förste ledare, Spener, har givit goda bidrag till förståelsen av lärans innebörd: "Inte bara förkunnare utan alla kristna har gjorts till präster genom sin Frälsare, är smorda genom den helige Ande och är avskilda att utföra andliga-prästerliga handlingar." Varje kristen får meddela sakramenten, om det är nödvändigt. Särskilt gäller detta dopet men också nattvarden, men då måste man vara fast i tron. Liksom Luther uppmanade Spener de kristna att bikta sig för varandra. Denna teoretiska del skulle även Luther instämma i (dock ej frihet till nattvardsfirande) men till skillnad från denne kom Spener att förorda den lilla gruppen, där alla kunde komma samman för ömsesidig uppbyggelse. "En person ska inte stiga upp för att predika... utan andra som har blivit välsignade med gåvor och kunskap ska också tala och ge sina fromma åsikter om det föreslagna ämnet till de andras bedömning och göra allt på ett sådant sätt att oordning och splittring undvikes." Även kvinnor fick ge sina vittnesbörd och bedja. Spener insåg naturligtvis också att alla inte är kallade till offentlig tjänst. Man ska respektera dem som avskilts för offentlig herdetjänst och förkunnelse. Den väckelseledare som mest kraftfullt genomfört allas medverkan i den lilla gruppen är John Wesley, som förutom sin enastående predikokonst besatt en genialisk organisationsförmåga. Den metodistiska väckelsen var en rörelse bland samhällets fattiga och mest föraktade. Bland dessa byggde Wesley upp sitt system av olika grupper, benämnda klass, band och sällskap. Syftena med dessa var något olika men de gick i första hand ut på disciplin och själavård. Klassmötet var hörnstenen i uppbyggnaden av församlingsformen. Man rapporterade där om den gångna veckan och gav varandra stöd i bön och tacksägelse. Samtidigt fanns en disciplinär funktion och en kurativ med insamling av penningmedel till de fattigaste. Det var också i denna intima gemenskap som de flesta omvändelserna skedde. Genom denna arbetsform - och p.g.a. Guds nåd - höll sig väckelsen konstant under fem decennier. Utan dessa gruppmöten skulle väckelsen ha slocknat innan den hunnit att påverka hela England. Wesley citerar själv Luthers ord om att väckelser pågår högst en mansålder, men påpekar att denna varat längre. Efter reformationen hade, enligt Wesley, folk bara ändrats i sina "religiösa åsikter och i sin dyrkan" men inte i sitt dagliga liv. Detta skulle kunna stämma med den äldre Luthers återkommande klagan över att den fria nåden missbrukats till moralisk slapphet. I Wesleys lilla grupp däremot överfördes det ibland något överhettade livet i väckelsemötena (med exempelvis fallande!) till ett vardagsliv inriktat på ett sunt kristet liv. Wesley hade verkligen en annan syn på sitt församlingsfolk än den Luther ibland gav uttryck åt. Hans egna ord är att han bland dem fann "ren genuin nåd" och han gav dem sitt fulla förtroende genom att utse många av dem till ledare. Man har räknat ut att en på tio behövdes till ledare och detta bland exempelvis helt obildade gruvarbetare. De underställdes mycket hårda krav under Wesleys patriarkaliska överinseende och levde närmast som en katolsk orden med fattigdom och lydnad - och i viss mening celibat. Toplady, författaren till "Klippa du som brast för mig", anklagade Wesley för att ha "prostituerat den prästerliga funktionen" genom dessa människor från alla samhällsklasser, "som gör anspråk på att ha ett budskap från Herren". Den pragmatiske Wesley hade dock ingen sammanhängande lära om det allmänna prästadömet. Han gick avsevärt mycket längre i praktiken än vad han gav utrymme för i sin teologi. Ämbetet för pastoral omsorg och sakrament stod orubbat kvar och metodismens lekmannaförkunnare skulle inte ses som någon ersättning för dessa. Wesley utsåg "förkunnare", men dessa fick inte i princip förvalta sakramenten. Han såg allt som ett extra-ordinärt system, som skulle väcka de ordinära prästernas avund - och återföra dem till en rätt funktion. Wesley överförde inte erfarenheterna ifrån det praktiska livet till sin teologi - och utgör alltså ett exempel på raka motsatsen till Luther. Vad kunde inte ske genom en kombination av Luthers lära och Wesleys praxis! Behovet av strukturella förändringar Efter denna historiska jämförelse bör vi fråga oss om vi inte i dag är mogna för ett förverkligande av Luthers hypotetiska förslag om husförsamlingar. Det skulle då inte behöva fungera som en separatistisk konventikel utan ha ett klart samband med kyrkolivet i övrigt (se min artikel i Tro och Liv nr 4 1977) precis som i Luthers "Tyska Mässa" där denna tredje form inte var tänkt att spelas ut mot den universella "Formula missae" eller den nationella liturgin. För Luther var det angeläget att församlingens yttre form, som i och för sig var underställd mänsklig ordning, ändå inte kom i konflikt med evangeliet. I dag blir församlingen trovärdig med sitt försoningsbudskap först om den också erbjuder en försoningens gemenskap i form av ett nära, helande liv tillsammans. Den store reformatorn skulle då kunna bidra med ojämförligt rika och sköna utsagor om alla kristnas tjänst - men också med det församlingsideal, som han själv tvekade inför men som nu skulle kunna sättas i verket - förhoppningsvis utan det tumult och den splittring som uppstod i Wittenberg. Men då behöver läran om det allmänna prästadömet kombineras med luthersk korsteologi. Vad gäller det praktiska förverkligandet har tveksamheten inför husförsamlingsidén ofta sin grund i en härlighetsteologi, där församlingen nödvändigtvis måste ha yttre attribut, som ger den en glans inför människorna. Husförsamlingen bygger på en korsteologi, där de kristna förlorar sina liv i världen. Vi har då inget mer glansfullt att visa upp än ett vanligt hem. Men där kan vetekornet gro. Vad gäller allas tjänst i församlingen ligger dess sanna väsen också i korset. När många idag hänvisar till kraft och härlighet gäller fortfarande att sann kristen tjänst bara finns på andra sidan ett kors. Det är den Korsfäste som regerar, det är ett lamm som är Herden. Vi finner vår auktoritet i tjänsten bara på den plats där man älskar Gud mest och där man lyder Gud mest, nämligen på korset. Detta är något annat än den hierarkiska ordning som många idag talar om. Luther orkade inte bryta sönder detta mönster, när hans egen teologi blev orsak till alltför stor oro. Men det finns sprängkraft kvar i Luthers teologi - att utnyttjas av oss!