Andens gemenskap och Guds folk

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

(Denne artikkelen av Per-Axel Sverker ble publisert for første gang i 1972, i organet Förbundshälsning utgitt av Helgelseförbundet (Sverige)).

Andens gemenskap

Sann kristen gemenskap, på grekiska kallad koinonia, är Andens gåva till församlingen. Men denna gemenskap saknas ofta i församlingen idag. Denna brist på gemenskap medför i sin tur maktlöshet, stelhet och irrelevans.

Församlingen kritiseras idag för dess maktlösa, stela institutionalism. Kritikerna efterlyser nya, relevanta församlingsformer genom en ny församlingsform. NT:s begrepp "Andens gemenskap" ger oss en startpunkt, som är både biblisk och nutidsriktig, i sökandet efter mer intima, mindre institutionaliserade församlingsformer.

Gemenskapskris

Församlingen lider idag av en gemenskapkris. Den upplever inte och uppvisar inte "den helige Andes gemenskap", som utmärkte den nytestamentliga församlingen. I en värld med stora opersonliga institutioner framträder församlingen ofta bara som en annan stor, opersonlig institution. Församlingen överorganiseras i en tid då människor mindre bryr sig om organisation och mer om gemenskap.

Koinonia är dock bara en aspekt av församlingens totala väsen. "Församlingen är inte en grupp människor innanför en gräns utan en livsrörelse kring ett Centrum - Kristus. Det är attraktionen från Centrum som håller delarna samlade. Det är inte lärjungarna som väljer varandra till att utgöra en gemenskap, men när de kommer tillräckligt nära Centrum upptäcker de att de utgör en gemenskap p g a sitt förhållande till Kristus. Kristus lever sitt liv i den enskilde kristne. Han uppfyller också församlingen med sitt liv. Detta liv är inte bara ett inflytande eller en neutral kraft. Precis som livet har en bestämd identitet och uttrycker denna identitet i den struktur som livet organiserar, så uttrycker den kristnes liv och det liv han utgör tillsammans med alla de heliga Kristi identitet, Hans natur. Den struktur som livet organiserar genom sin inneboende natur är både ett uttryck för dess egenart och en förutsättning för dess existens." Sven Nilsson.

Funktion och struktur

En nytestamentlig församling karakteriseras av gemenskap, vittnesbörd och tjänst. Alla tre är nödvändiga om församlingen ska fungera. Erland Sundström karakteriserar dem på följande sätt:

Koinonia, gemenskap: Som grenar i vinträdet har delaktighet i samma liv och därför också gemenskap med varandra, så är församlingen "de heligas gemenskap". Den fungerar som gemenskap i gudstjänsten, kring nådemedlen, i själavården, andakten och förbönen men inte minst i kärlekens inbördes omsorg, då vi söker "bära varandras bördor".

Martyria, vittnesbörd: Församlingen är kallad att bära vittnesbörd om sin Herre. Vad form och metod beträffar kan vittnesbördet växla från tid till annan.... Men det har alltid samma innehåll, det är "en Guds kraft till frälsning, för var och en som tror". Detta vittnesbörd ska nå till alla.

Diakonia, tjänst: Eftersom Kristus på sitt kors bar både våra synder och våra sjukdomar är församlingen som Kristi kropp förpliktigad att tjäna också människors naturliga livsbehov, att läka, lära, skydda och utveckla människor. Detta ska ske i en personlig omvårdnad men också som kamp mot orättvisor.

Dessa tre funktioner måste alltid fasthållas som primära vid en diskussion om församlingens yttre form. Våra strukturer bestäms av gällande samhällsstrukturer men samtidigt också av den bild Bibeln ger av församlingens liv. Det betyder alltså att olika former kan vara trovärdiga mot församlingens identitet. Strukturer måste alltid finnas - men de måste också alltid förändras. All liv har någon slags form. Men institution och församling är inte samma sak. Det är idag vanligt att man antingen sakraliserar institutionen eller helt föraktar den. Strukturer är till hjälp som stöd för ett inre liv. Men de är gjorda av människor och också kulturellt bestämda. Församlingen däremot är en organism med ursprung i ett gudomligt handlande. Den övergår varje särskild kulturell form. Identiteten som Andens gemenskap och Guds folk är alltid densamma. Vin är alltid vin. Men vinlägelns form kan ändras. Vad gäller dessa former framhåller Sundström följande:

Strukturen är sekundär. Dräkten är sekundär i förhållande till kroppen. Den kan slitas ut, bytas, växla färg och form. Detta gäller ännu mer samfunden, som en slags överrock. Organisationen är inte något evigt och absolut, som i efterhand ska fyllas med ett innehåll. Tvärtom, om en funktion kan utföras utan en viss struktur, är denna struktur inte alls nödvändig.

Strukturen är intrumentell. Den har alltså inget eget värde utan beror av den funktion för vilken den är instrument. Ett instrument kan bli slött och måste då ställas åt sidan - eller förnyas.

Strukturen är provisorisk. Stabiliserade kyrkor med hundraåriga byggnader och tusenåriga traditioner tror ofta att deras strukturer är lika tidlösa som deras kallelse. Också församlingen blir fastighetsägare, inte bara tältande nomad. Men uppbrottet kan komma snart. Det är nödvändigt att vi lär oss bo i tält. Alla institutioner är ett provisorium som inte får bli ett självändamål. Det är ett bekymmer idag att murarna kring församlingen kräver mer och mer vård.

Strukturen är relaterad till omgivningen. De bibliska husförsamlingarna i apostolisk tid fick sin struktur av det dåtida samhällets umgängesformer. Under en liberal associationsepok, som då väckelsen bröt fram i Sverige, blev det naturligt att forma församlingens gemenskap som en association efter gängse föreningsmodell. Samhällets förändring har alltid lett till att nya församlingsstrukturer uppstår. Men samtidigt måste församlingens inre väsen bestämma formen.

Gemenskap

Gemenskap är nödvändig både för ett effektivt vittnesbörd och för ett riktigt tjänande. Församlingens vittnesbörd och dess tjänst blir därför lidande av bristen på sann gemenskap. Vad är då den helige Andes gemenskap? Vi kommer att hämta svaret från Howard Snyders böcker.

I 2 Kor 13:13 ges den vertikala dimensionen: den troendes gemenskap med Anden och i Fil 2:1 den horisontella: gemenskapen med andra troende genom den helige Ande. Dessa två dimensioner måste hållas samman och förstås tillsammans. I diskussionen betonas ofta den horisontella dimensionen: kristnas gemenskap med varandra. Men det är den vertikala dimensionen, som ger det grundläggande innehållet i hela begreppet: "gemenskapen med och i Jesus Kristus och den helige Ande är den skapande grunden och den uppehållande kraften i den troendes gemenskap med varandra." Hendrik Kraemer.

Andens gemenskap är därför inte:

Vanlig ytlig social gemenskap. Sådan gemenskap är inte mer övernaturlig än den på Lions club eller lottakåren. Den är möjligtvis tilltalande men den kan lätt kopieras. Biblisk koinonia ä unik för Kristi församling.

Någon mystisk gemenskap, som existerar utan avseende på församlingens form eller struktur. Talet om gemenskap måste sättas samman med möjligheten för de troende att samlas gemensamt . Man kan ha gemenskap med Gud när man är ensam, men man kan inte ha gemenskap med en annan troende, som inte är närvarande.

Nytestamentlig gemenskap är därför:

1) Den gemenskap mellan troende som den helige Ande ger. Dess grund är enheten som kristna delar i Kristus. En gemensam tro och gemensam frälsning är rötterna till gemenskapen.

2) Kristi gemenskap med sina lärjungar. Lärjungarna inte bara lärde av Jesus: de delade en gemenskap, som är en förebild för församlingens. Vid Jesu sista tal kunde exempelvis tre av dem känna sig fria nog att avbryta med frågor.

3) Den första församlingens gemenskap som den beskrivs i Apg. De första kristna levde i enhet, enhet i syfte, gemensam kärlek och ömsesidig omsorg. Denna gemenskap växte när de bad, undervisade och firade gudstjänst i hemmen.

4) Analog med gemenskapen mellan Kristus och Fadern. Kristus beder att Hans lärjungar "må vara ett, likasom vi är ett" (Joh 17:11). Koinonia är uppfyllelsen av denna bön och en manifestation i vår värld av treenighetens gemenskap.Jesus ville att hans lärjungar skulle vara ett i sin gemenskap - ett inte bara med Gud utan också med varandra.

Församlingen är fylld av Jesu liv och har ingen identitet vid sidan av Honom. Allt är centrerat kring Honom. Förkunnelsen måste vara sund och central: den personliga frälsningens faktum i Jesus Kristus. Men också om det andefyllda livet som formar Kristus i oss. Och en Kristi kärlek som leder till aktivt socialt engagemang. Denna koncentration måste uttryckas också i strukturer. Församlingen får inte presentera en viss teologi eller en viss struktur - utan Jesus Kristus. Men en stelnad form fäster uppmärksamheten på sig själv, eftersom den inte ger ett intryck av att Kristus bor i församlingen.

Ny gemenskap genom en ny församlingsform

Den form eller struktur vi ger åt församlingen medför helt självklart speciella betingelser för församlingen att leva ut sina funktioner, sitt väsen. NT lägger utan tvekan störst vikt vid församlingens primära funktioner, dess väsen, men ger också vissa anvisningar angående dess yttre struktur, dess form. Begreppet koinonia kan leda oss fram till en ny, och förhoppningsvis bättre fungerande, församlingsform:

1) Församlingen måste sörja för att den kan samlas, om den ska uppleva gemenskap. Gemenskap är att vara tillsammans på en viss plats, under en viss tid och under Andens ledning. Gemenskap kräver fysisk närhet. Rent teoretiskt torde flertalet instämma i följande definition av den lokala församlingen: Den består av dem som på en bestämd ort kommit till levande gemenskap med Gud genom frälsningen i Jesus. Om den lokala församlingen ska uppleva fungerande nytestamentlig gemenskap måste man ordna så att de troende kan mötas tillsammans.

Lokalförsamlingen är egentligen inte en del av den universella utan den är församlingen i dess lokala uttryck. Den är alltså församlingen i full betydelse och har hela Kristi kraft tillgänglig i sig. Lokalförsamlingens struktur bör därför vara sådan att den inrymmer den styrande auktoriteten. Allt detta kan då anpassas efter lokala förhållanden och bli mer effektivt som ett Guds instrument. Varje församling blir då lokalt präglad.

Däremot har inte samfunden något löfte om att "dödsrikets portar inte ska bli dem övermäktiga". Samfundsförsamlingarnas lojaliteter måste flyttas till den lokala orten. Från en alltför starkt vertikal samhörighet med ett samfund behöver vi gå till en horisontell samhörighet med allt Guds folk. Centrala organisationer bör existera bara så länge de fyller ett behov och så länge de tjänar församlingen - och inte tvärtom.

2) Församlingen måste samlas på ett sätt som tillåter och uppmuntrar kommunikation mellan medlemmarna. Vår traditionella gudstjänst är inte utformad för gemenskap. Vår liturgi och vår arkitektur tillåter bara ett slags kommunikation - den från talarstolen till bänken. Varken bönemöte, söndagsskola eller bibelstudium befrämjar gemenskapen om de enbart baseras på en-vägs-kommunikation från ledare till grupp.

Församlingen tränger rakt igenom våra mänskliga grupperingar. Detta bör prägla församlingsstrukturen som därför måste vara fri från alla åtskillnader. Koinonia är då ett av de mest anmärkningsvärda kännetecknen. Man måste alltså erbjuda strukturer som tillåter och uppmuntrar denna djupgemenskap. Den tilltagande isoleringen i samhället måste få ett svar i en gemenskapsfördjupning i församlingen. Vi bör därför överge former som saknar gemenskapsinnehåll.

3) Församlingen måste få en form som är tillräckligt informell och intim för att tillåta Andens frihet. Andens frihet och Andens gemenskap hör samman. I gudstjänsten bör en känsla av något oväntat och oprogrammerat finnas. Medlemmarna ska kunna uppleva spänningen i det oförutsägbara. Den helige Guden ska helt visst dyrkas med värdighet och vördnad, men just i våra värdiga gudstjänster ropar många efter varm, helande gemenskap. Våra traditionella gudstjänster måste därför få ett tillägg genom informella tillfällen för koinonia ( 1 Kor 14:26). Då blir gudstjänsten i kyrkan mer effektiv, eftersom den uttrycker den gemenskap som folk känner också mellan söndagarna.

4) Församlingsformen måste ge tillräckligt tillfälle för bibelstudium i koinonia. Andens gemenskap är också att lära sig vad Anden säger. Gemenskapen står därför i relation till bibelstudium. "De höll fast vid apostlarnas undervisning och gemenskapen." När kristna möts i bibelstudier under Andens ledning upplever de en gemenskap som har livsförvandlande kraft. Detta leder ju också till en återgång till det allmänna prästadömet. Det finns egentligen många tjänster utifrån den andeutrustning Gud ger. Idag har vi ett pastorsämbete, där pastorn ofta gör allt.

5) Formen måste också ge tillfälle till evangelisation. Evangelisationen blir helt utan verkan om människor inte ser kärleken mellan kristna . Om vi vill ha kvar anspråket på att företräda Jesus som hans lärjungar måste detta få sin grund i en praktisk kärlek. Om vi påstår att Jesus kan hjälpa människor, måste detta bevisas genom det Han gör genom sina lärjungar. En sådan kärlek skulle väcka häpnad. Det blir en Kristi vällukt. Evangelisationen har ofta varit en verksamhet men den borde egentligen komma som en naturlig frukt av att församlingen uppbyggs. Då finns det också ett hem för dem som kommer till tro. Evangelisation är alltså inte bara omvändelse utan det är också att ge förutsättningar för en ny gemenskap. (Sven Nilsson)

Evangelisationen är alltså en följd av vår gemensamma efterföljelse. Det är bara praktisk lydnad till Jesus som vårt vittnesbörd blir trovärdigt. Och Jesu enda bud är egentligen att vi ska älska varandra. Vi uppmanas inte att evangelisera. Däremot finns det förmaningar till enhet i kärlek, till att fungera som kristen gemenskap. "Detta enkla vittnesbörd av Kristi kropp är inte bara fruktbärande - det är också en form av kommunikation, där vilken kristen som helst kan delta, antingen han har särskilda evangelisttalanger eller inte" (David Watson). Vi behöver alltså inte fler metoder. Men vi bör ta bort det som hindrar en kristen gemenskap. Då skulle kroppen växa normalt.

Vi talar mycket om kommunikationsproblem. Vi behöver lära oss den kraft som ligger i en kristen kärleksgemenskap. Kärlek är det universella språket. Vad nu den icke-kristne än inte förstår, så förstår han ändå våra attityder. Vår gemenskap får därför inte bli en inåtvänd blick på våra relationer. Vår gemenskap är en plattform för Gud att proklamera evangeliet. Genom vår kärlek ska vi bli kända som Jesu efterföljare. Kärleken är "the final apologetic" (Schaeffer).

6) En sådan församling uppfyller också en profetisk roll i världen. Försoningen med Gud visas i verklig försoning i en gemenskap och i en fortsatt försoningstjänst i världen. Alla former av motsättningar måste vi gå emot, både mellan folk och mellan enskilda människor. Detta kommer att leda till spänningar gentemot det omgivande samhället. Husförsamlingen gör församlingen till en motkultur.

Det finns nämligen en form som motsvarar dessa krav: den lilla gruppen, husförsamlingen. Den är flexibel vad gäller tid och antal vad gäller samlingar. Den är inte heller bunden till byggnader. En annan fördel är att den kan växa genom delning. Strukturen är så pass elastisk att tillväxten inte hämmas. Samtidigt finns här en läkande funktion genom en miljö där personliga problem kan ventileras.

Andens gemenskap upplevs därför mest och bäst, när kristna möts i den lilla gruppens gemenskap. Den första församlingen upplevde Andens gemenskap. Vi vet också att de första kristna möttes i grupper i hemmen. Är detta bara en slump? Eller antyder inte begreppet Andens gemenskap behovet av något slag av den lilla gruppens gemenskap som en grundläggande form för församlingen?

Husförsamlingen

NT känner bara en enhet för uppdelning av de troende, nämligen den geografiska enheten. Trots att den kristna församlingen idag är uppdelad efter andra kategorier, bör det vara möjligt att närma sig det nytestamentliga idealet genom att kristna på samma ort (samma integrerade samhälle, samma bostadsområde o s v) samlas till en husförsamling. Vittnesbörden är många om de välsignelser, som många fått del av i dessa cellbildningar. Enligt NT kunde följande ting förläggas till samlingar i hemmen: bönemöten (Apg 12:12), nattvard (Apg 2:46), andliga samtal (Apg 20:7), undervisning och evangelisering (Apg 5:42).

En omläggning av vårt arbete till att i högre grad än vad nu är fallet utföras av husförsamlingar behövde knappast inte stöta på patrull, om det inte vore för den ekumeniska aspekt, som är knuten till tanken på dylika gemensamma kristna grupper. Vi bör med allvar ta oss till vara för att stödja och medverka till en delning av Kristi kropp, som inte finner stöd i en nytestamentlig församlingssyn. Församlingar har ofta bildats efter följande linjer: 1) Andliga ledare, som beundras av olika fraktioner av kristna. 2)Instrument till frälsning, då de som blir kristna sägs tillhöra den person eller rörelse, som varit medlet till att vinna dem. 3) Läroskillnader, som mot Bibelns exempel, ofta ansetts vara tillräcklig grund för delning. 4) Skillnader i ras och nation får inte heller, även om det tycks praktiskt, leda till bildandet av olika församlingar för olika grupper. 5) Sociala grupperingar måste också läggas åt sidan i den församling där ingen är "slav eller fri.¨

Den förenande faktorn i församlingen är Andens enhet, som gör församlingen till en. "Vi kan inte skapa denna enhet, eftersom vi genom Anden är ett i Kristus, vi kan inte bryta den, eftersom den är ett evigt faktum i Kristus, men vi kan förstöra effekterna av den, så att dess uttryck i församlingen förloras." ( Watchman Nee). I husförsamlingstanken kan skönjas en Andens fingervisning om den lilla gruppen som ett medel till ett markerande av Andens enhet också i yttre form. Ett avståndstagande från en överdriven organisationsekumenik får inte förleda oss till att stå vid sidan om den förnyade kärleken kristna emellan. Vackert tal om Andens enhet får inte bli en ursäkt för att förverkliga enhetens praktiska konsekvenser.

Mot detta arbete kommer troligen följande invändningar att resas: 1) Hur kan vi enas i lärofrågor? I den grundläggande tron (Ef 4:5) måste enighet råda, men i de mindre frågorna bör kristen kärlek och ödmjukhet tillåta olika tolkningar (Ef 4:13). 2) Har vi inte olika temperament? Helt säkert är människors olika själsliga och andliga utrustning gudagivna gåvor, men de är dock inte givna som anledningar till församlingssplittring. Olika temperament skapar en fostrande situation och ger rik variation. 3) Blir det inte bara en ny kyrka? Oförståndigt handlande från båda parter kan föranleda splittring. Ett fullständigt uppgående i husförsamlingsidén måste läggas på framtiden, men idag kan församlingar i bön och bibelstudium arbeta med en nya församlingssyn, och, där Herren ger sin sanktion, bitvis lägga upp arbetet i denna riktning. 4) Är det inte bra med variationer? Skillnader i tänkesätt och fromhetsliv är ofrånkomliga, men dessa bör berika den enda lokala församlingen och inte splittra den.

Är inte den "skilsmässa" som råder mellan lemmarna i Kristi kropp "tillåten av Gud" bara för "människors hårda hjärtans skull"? Om strukturen ska vara bibliskt grundad måste den svara mot definitionen på vem som är en kristen. Detta utesluter icke-kristna och extrema sekter. Däremot kan det i övrigt finnas olika åsikter och praxis.

Guds folk

Ett annat perspektiv på Guds församling är att se den som Guds kallelse och beredelse av ett folk. Idén om ett folk har gammaltestamentliga rötter: Adam och Eva (1 Mos 1:28), Abraham (1 Mos 12:2) och Mose (2 Mos 6:7). I NT kallar och bereder Gud ett nytt folk, församlingen (Tit 2:14, Rom 9:25, 2 Kor 6:16, Apg 15:4, 1 Petr 2:9-10). Vad betyder det då att församlingen är ett folk?

Upprättandet av ett folk (grek laos) ger en bas för församlingarnas tjänst och vittnesbörd. Det är självklart att det inte kan finnas en inbjudan till en ny slags gemenskap, om det inte finns någon sådan gemenskap! Om det på en given plats inte finns människor som förts samman i Kristus, då finns på den platsen inte den nya mänskligheten och evangeliet har där inte bevisat sig vara sant (John Yoder). Församlingen som folk är en bekräftelse av det budskap den förkunnar.

Från Bibeln kan vi ge följande karakteristiska drag på Guds folk:

1) Församlingen är ett utvalt folk. Betoningen ligger här på Guds suveränitet och Hans initiativ. Det är också människan som väljer, vilket medför en skillnad mellan människor. Folket kan identifieras och skiljas från världen. Det är inte ett anonymt folk. Församlingen är alltid i NT en avgränsad enhet, som kan lokaliseras i tid och rum. Men denna gräns får inte vara för snäv eller för vid utan den bör avspegla det verkliga förhållandet.

2) Församlingen är ett eskatologiskt folk. Adam och Eva skapades inte till pilgrimer. Men när synden kom blev människan en vandrare. Kain byggde dock en stad som ersättning för Edens lustgård. Gud måste därför "kalla ut" ett folk, "som väntar på staden med fasta grundvalar". Detta betyder inte att församlingen inte har ansvar för det omgivande samhället. Men det innebär att det finns en grundläggande andlig - moralisk spänning mellan församlingen och samhället. Spänningen beror på synden.

3) Församlingen är ett förbundsfolk. Huvudbetydelsen i denna tanke är att den grundar Guds folk i den verkliga historien. Judar var djupt medvetna om att förbundet måste etableras genom historiska händelser, som kan berättas, minnas och förnyas. Dessa händelser finns i Bibeln, som är församlingens förbundsbok. Gud folk är ett folk under Bibeln.

4) Församlingen är ett folk med ett vittnesbörd. Den ska kunna peka på Guds handling i det förflutna och i det närvarande. Församlingen måste vittna om Guds under i historien., främst Jesu uppståndelse, men också om nutida Gudsingripanden som skapar tilltro till evangeliet. "Om vår enda framgång är den som kan förklaras med organisationer och styrelser - d v s något som världen också kunde göra med samma förbrukning av arbete och teknik - kommer världen en dag att förkasta vårt vittnesbörd" (Jess Moody).

5) Församlingen är ett heligt folk. Det bibliska kravet på helgelse är ofrånkomligt ( 1 Petr 1:15-16). Helgelse är att få del av gudomlig natur (2 Petr 1:4) genom Andens inneboende och handlande. Detta sker inte bara i den individuelle kristna utan också i folket.

Andligt sett är församlingen ett folk, men den misslyckas ofta med att visa detta i verkligheten. Detta misslyckande har främst andliga orsaker, men det beror också på felaktiga strukturer. Vad kan göras för att få en församlingsform, som motsvarar begreppet Guds folk?

1) Församlingen måste mötas på ett sätt som uttrycker och uppmuntrar det faktum att den är ett folk. Det är meningslöst att tala om ett folk, om våra former kväver upplevelsen av denna verklighet. Tiden och rummet hindrar oss från att automatiskt inse att vi är ett folk. Församlingsformen måste därför leda till en känsla av att tillhöra ett folk.
2) Församlingen måste därför mötas regelbundet som en stor samling. Små grupper är inte tillräckliga för att uppehålla församlingens liv. Husförsamlingarna måste se och känna gemenskapen med den större gruppen. Det är också oftast praktiskt möjligt att på varje plats föra allt Guds folk samman som en del av Guds världsvida folk. På många håll i tvåtredjedelsvärlden arbetar man så: På söndagarna delar de kristna glädjen och spänningen i den stora skaran. Under veckan är de uppdelade i små församlingar runt om på orten. Men de är inte modfällda. De vet att de tillhör ett folk. Sätten kan variera, men husförsamlingarna ska regelbundet och ofta föras in i den stora samlingen.

Avslutning

Låt mig sluta denna framställning med några citat från den tid, vid början av 70-talet, då denna diskussion började:

"En dynamisk församlingssyn måste finnas som ett korrektiv till varje förytligande av vårt församlingstänkande. Den äventyrar ingenting som är fött av Gud i den församlingsgemenskap, som vi lever i, men den gör oss fria att identifiera oss med allt som är fött av Gud, oberoende av föreningsgränser och institutioner. Jag tror att Gud håller på att skapa något nytt i det avseendet. Vi kommer att få uppleva en församlingsväckelse, där Livet självt spränger våra gränser och staket." (Sven Nilsson)

"Min personliga övertygelse är att gemenskapstanken skulle spränga bort mycket av det institutionella föreningsmönstret, som är ett resultat, inte av en rätt bibeltolkning, utan av en historisk process. 1800-talet krävde föreningar men 1970-talet visar den intima husförsamlingsformen såsom bäst svarande mot människans och tidens behov. Denna nya arbetsform får inte gestaltas genom brutal sönderbrytning av det gamla, men som samfund bör vi visa öppenhet för dynamiken i Kristi kropps yttre utformning.

Samtidigt kunde detta frigöra oss till en betydande ekumenisk insats. Organisationsekumeniken har misslyckats och möts nu ofta av likgiltighet. På gräsrotsnivå växer istället fram en spontan, funktionell ekumenik i gudstjänst och evangelisation. HF har en förpliktande historia som evangelisationsrörelse till tjänst för alla. Vår bestämda uppfattning om bibeltro, dop och andedop behöver inte skapa växthusmentalitet utan bör göra oss frimodiga att i den pågående omprövningen av dessa ting positivt och kärleksfullt peka på Bibelns lära. Själva behöver vi kanske ödmjukt lära att Guds rike är större än HF - och att människor sjunker medan vi diskuterar livbojens rätta form och färg "(Per-Axel Sverker i Förbundshälsning 1972) .

Per-Axel Sverker

Andens gemenskap och Guds folk