søndag, januar 14, 2007

ANABAPTISTISK FÖRSAMLINGSSYN

CRW_6017
Per-Axel Sverker Foto: Are Karlsen
Per-Axel Sverker er en svenske kirkehistoriker og teolog, som spesielt har fordypet seg i frikirkelighetens historie og teologi.

Av dr. theol. Per-Axel Sverker.

Anabaptismen var den mest betydande delen av den s k radikala reformationen. Littel definierar anabatisterna som "de i den radikala reformationen som samlade och disciplinerade en sann församling, utifrån ett apostoliskt mönster så som de förstod det." Anabaptismen har betydelse idag för främst två grupper, nämligen de som därifrån har sina historiska rötter i direkt mening (ex mennoniter, hutteriter) men också för de frikyrkor som gör anspråk på mer allmänt "andligt" ursprung i anabaptismen (ex baptismen). I det senare fallet räknar man ibland med en apostolisk succession av lära och församlingsideal från urkyrkan (ex hos Westin).

Definition av ämnet

Genom att utgå från lärjungaskapets ideal kom anabaptismens andra stora ideal att bli en ny uppfattning om församlingen: dvs frivilligt medlemskap grundat på sann omvändelse och beslutsamhet till ett heligt liv. Motsatsen till reformatorernas bevarande av hela folket inom kyrkan är slående. Pilgrim Marpeck definierar församlingen sålunda: "Kristi församling består av människor födda av Gud. De bär i sitt renade kött och blod Guds sonskap i den helige Andes renhet, vilken har renat själ och sinnelag."

Det är naturligtvis möjligt att avfotografera den anabaptistiska församlingssynen från olika perspektiv. Några följer idén om upprättelse av urkyrkans ideal (så Littel) medan andra betonar förbundstanken (så Friedmann). Det är också möjligt att, som här, följa Gudsrikestanken och se den anabaptistiska församlingen i ljuset av en realiserad eskatologi.

Församlingen som Gudsrikes-enhet

Guds rike och världen

Det första man måste inse är att anabaptister såg en radikal dualism i tillvaron: gott mot ont, Guds rike mot världen. Församlingen är det nutida uttrycket för Guds rike inom ett system av världens mörker. Detta framkommer både i artikel 3 och artikel 4 i Schleitheimbekännelsen från 1527. Artikel 4: "allt skapat finns i enbart två klasser, goda och onda, troende och otroende, mörker och ljus, världen och de som har kommit ut ur världen, Guds tempel och avgudar, Kristus och Belial, och ingen kan ha del i det andra." Församlingen är trons gemenskap gentemot den otro som omger den. Den måste vara på vakt mot intrång från världen. Dualismen ligger alltså inte mellan lag och evangelium som i lutherdomen utan mellan Kristus och världen. Man bör söka sig till den församling som är ett delvist förverkligande av Guds rike. Man kan bara gå in i detta Guds rike genom att gå bort från världen.

Den fallna kyrkan

Normen för denna församling låg främst i Jesu förkunnelse men också i urkyrkans liv. Målet var att återställa församlingens renhet. Att den romersk-katolska kyrkan var korrupt var ett axiom för hela reformationen men anabaptisterna förde denna tanke ett steg vidare: statskyrkan var ipso facto en fallen kyrka. Kritiken utgick dock inte bara från abstrakta principer med utgångspunkt i en viss församlingssyn. De moraliska förhållandena, även och kanske i synnerhet inom de lutherska kyrkorna, var sådana att kritiken av många uppfattades som berättigad.

Generellt sett daterades fallet till Konstantin den stores tid. I hutteriternas krönika beskrivs detta sålunda: "Korset besegrades och smiddes till svärd... genom den gamle ormens slughet." Medan Luther mera betonade uppkomsten av påveväldet (Bonifatius III) menade anabaptisterna att själva försöket att förenas med staten är ett avfall, med kulmen år 407 i Innocentius I:s edikt som påbjöd barndop. Man förenas då med världen och det leder till att världens principer accepteras i våld och social åtskillnad. Det som främst skiljer anabaptisterna från reformatorerna är just detta förkastande av det "sakrala samhället" (enligt Verduin). Liknelsen om ogräset i åkern tolkar de därför så: Åkern är världen och inte församlingen. I framtiden ska detta ogräs förstöras. Till dess måste församlingen stå emot världens ogräs genom en åtskild församling och praktiserande av församlingstukt.

Luthers församlingssyn

Denna förening med staten innebär en mer inklusiv inställning till medlemskap så att även "namnkristna" välkomnas. Denna inklusivitet uttrycks främst i barndopet och i bristen på församlingstukt. Luther tycks först ha varit inne på att etablera en sann kristen kyrka för dem som med allvar vill vara kristna. I sin Tyska mässa 1525 beskriver han ett slags husförsamlingsideal, som han dock inte tycker sig kunna förverkliga. Hans syn på kyrkan förändrades vid mötet med böndernas uppror och anabaptisternas "vinkelpredikanter".

I valet mellan en separatistisk och en territoriell församling väljer Luther att inkludera massorna inom kyrkan istället för att forma en gemenskap av troende. Anabaptisterna använde mycket starka ord mot reformatorerna på denna punkt. Ett exempel ges i hutteriternas Stora Krönika: När Luther förenade sig med det sekulära styret och sökte skydd där mot korset, gick det med honom som med en man som lagar en gammal kittel och bara gör hålet större. Enligt Michael Sattler är kampen mellan katoliker och reformatorer därför bara en kamp mellan odjuret och skökan i Babylon.

Den restaurerade församlingen

Kyrkan behöver därför inte enbart reformeras. Den måste återställas till en gemenskap som representerar Guds rike i världen. Det första steget är en omvändelse som innefattar en tydlig brytning med världen och en överlåtelse till Jesus som Herre. Omvändelsen ger frälsningsvisshet och är inte en daglig anfäktelse. Schleitheimbekännelsen skriver i första artikeln: "Dop skall ges till alla dem som undervisats om ånger och bättring av livet och som sannerligen tror att deras synder är borttagna genom Kristus och till alla dem som önskar vandra i Jesu Kristi uppståndelse." Undervisning och tro måste alltså föregå dopet. Undervisningen gäller en radikal brytning med världen och tron är ett beslut att leva ut detta.

Dopsyn

Dop är alltså mycket mer än en bekännelse av tro. Dopet är dörren till ett helt nytt liv. Det mest använda bibelordet om dop är 1 Petr 3:21: Ett förbund med gott samvete inför Gud (Luthers övers: Bund eines guten Gewissens mit Gott). Dopet är ett frivilligt förbund att leva ett liv i lärjungaskap och det är dörren till den församling som utgörs av andra som vill leva i detta förbund. Det blev därför självklart att gå emot barndopet. Ett barn kan aldrig veta vad ett sådant dop innebär. Spädbarn kan aldrig fatta ett beslut utifrån kunskap om vad sann kristendom är. De kanske kan uppleva Guds nåd i passiv mening men de kan inte ge ett aktivt svar. Ett församlingsliv grundat på efterföljelse kan därför inte godta barndopet. Man bör allt-så observera att dopsynen var en följd av synen på lärjungaskap och församling. Troendedop var ett uttryck för viljan till radikalt lärjungaskap. Som en protest mot Corpus Christianum, dvs sammansmältningen av kyrka och samhälle, avvisar anabaptisterna barndopet.

Efterföljelse

De döpta är ett folk som överlåtit sig till en särskild livsstil i lydnad mot Kristus. Särskilt Bender har betonat lärjungaskapet i den "anabaptistiska visionen". Det var ett begrepp som betydde förvandling av hela livssättet för den troende. Focus låg inte på en inre upplevelse av nåd, som hos Luther, utan på att tillämpa denna nåd på hela livet. Nachfolge Christi är de stora orden, inte sola fides. Anabaptisterna talade om tro, men om den tro som förvandlar livet. Hans Denck kan skriva: "Tro är lydnad mot Gud och förtröstan på hans löften genom Jesus Kristus. Där denna lydnad är frånvarande, där är all förtröstan falsk och ett bedrägeri. "Eller hos Hubmaier: "Tron allena och i sig själv är inte tillräcklig för frälsning... Tron för sig själv är inte värdig att kallas tro, för det kan inte finnas någon sann tro utan kärlekens gärningar." Lydnad i lärjungaskapet är en nödvändighet för en sann kristen.

Som sådana efterföljare till Jesus lät de hans ord utgöra centrum för lydnaden. Bergspredikan är för anabaptisterna en beskrivning av den nya gemenskapen. Att kräva något mindre är att förneka Jesu herravälde. Att vara kristen är att mycket konkret följa Jesus.

Församlingsdisciplin

Men detta lärjungaskap attackeras hela tiden av världen. Det onda vill komma in i församlingen. Församlingen får inte tillåtas att sjunka till världens nivå och måste därför skyddas. Men denna disciplin var också nödvändig för att leda den felande tillbaka. Egentligen var allt detta för anabaptisterna en direkt befallning av Kristus enligt Matt 18.

Man lägger dock ofta vikt vid den broderliga kärleken, ex Hubmaier i sin traktat "Von der brüderlichen Strafe". I Schleitheim var man överens om att tukt måste utövas före nattvarden "så att vi kan bryta och äta ett bröd med ett sinne och en kärlek och kan dricka ur en bägare" (artikel 2). Församlingstukten skulle alltså hjälpa församlingen att följa Jesus. Om inte dop och tukt används rätt kommer församlingen, enligt anabaptisterna, att förenas med världens livsstil.
Församlingens renhet kunde dock inte bli en total verklighet i denna tid. Hans Denck skriver: "detta betyder inte att alla som är döpta tror på Gud, men att de betraktas som troende, så långt det är möjligt att iaktta detta." Själva bruket av församlingstukt visar ju att församlingen ännu inte är ren. Denna församlingstukt kunde ibland användas med stor hårdhet i vissa grupper men syftet var alltid den exkommunicerades ånger och bättring.

Martyrskapets teologi

Den Kristus som anabaptisterna följde var den lidande Kristus. Man vandrade i fotspåren efter den fattige Kristus, som led en martyrs död. Lidandet var en väsentlig del av lärjungaskapet. Dopet är ett dop till döden. Grebel skrev: "Den som har döpts, har blivit planterad i Kristi död". Senare kom man att tala om ett trefaldigt dop, i Anden, med vatten samt blod och eld. Speciellt Stauffer har visat på denna "martyrskapets teologi". Guds folk måste lida från historiens början till dess slut. Den kan bara vara en sann församling om den lider. Jacob Hutter ser lidandet som inseglet på varje sant Guds barn. Detta sanna kännetecken på församlingen hade gått förlorat i och med Konstantin. Församlingen är "en lidande inte en regerande gemenskap", enligt Marpeck.

Även här kan en jämförelse göras med Luthers syn. Korsets lidande är för honom en inre kamp mot skuld och tvivel. För anabaptisterna gällde martyrteologin ett lidande i yttre ting, som tortyr och död. Ja, detta kors leder till frälsning, inte bara korset på Golgata utan också det som varje troende möter. Den fängslade Leonhard Schiemer skriver: "Utan korset kan Gud inte frälsa trots all hans kraft". Världen försöker krossa den kristnes tro. Konflikten gäller inte enbart individens längtan efter frälsningsvisshet, utan lidandet drabbar en gemenskap, som utsätts för världens hat. För anabaptisterna var det självklart att evangeliet gav en krona av törne. Reformatorerna ansågs ha anpassat sig till världen och stod, enligt baptisterna, för en härlighetsteologi.

Missionssyn

Men denna lidandesteologi förenades med en offensiv anda i mission. Anabaptisterna var på den punkten helt unika för sin tid. Barndopsteologin i de andra kyrkorna ledde inte till någon missionsiver. Anabaptisterna följde däremot Matt 28 med ett oerhört nit. Littel skriver: "Inget annat ord av Mästaren gavs mer allvarlig uppmärksamhet av hans anabaptistiska efterföljare än missionsbefallningen". Flertalet av dem var, vid sidan om sina arbeten, missionärer för sin tro. De levde i förväntan på Rikets snara ankomst men missionen fortsatte också under de tider då de eskatologiska förväntningarna minskat. Missionen ansågs gälla hela församlingen, vilket är första gången i kyrkohistorien. I ett mycket intressant kapitel beskriver Littel hur även enkla människor såg som sin kallelse att fullfölja Jesu befallning.

Församlingssynens konsekvenser

Efter denna principiella överblick över anabaptisternas församlingssyn ska vi se på några konsekvenser vad gäller relationen utåt mot staten och inåt mot gemenskapen.

Relationen utåt mot staten

Helt naturligt måste det uppstå en betydande spänning gentemot staten som en totalt motsatt kategori. Staten tillhör den gamla ordningen, som den kristne har lämnat vid dopet. Han kan inte vara medborgare i båda rikena, vilket är ett totalt annorlunda ställningstagande än Luthers. Menno Simons skriver: "Skriften lär att det finns två motsatta furstar och två motsatta riken: det ena är Fridens furste, det andra stridens furste. Var och en av dessa furstar har sitt särskilda rike och sådan som fursten är, sådant är också riket". Överheten har dock en viss erkänd funktion. En ambassadör måste lyda det främmande landets lagar. Men egentligen gäller överhetens funktion enbart inom Guds plan för de icke-kristna, "utanför Kristi fullhet". Den kristnes främsta lojalitet gäller alltid Gud.

Detta visade sig i frågan om edsavläggelse, bruket av våld, innehav av ämbeten samt krigsskatter. Eden innehöll ofta uttryck för lojaliteten mot staten och förband medborgaren att bruka våld. Man kan underordna sig överheten men aldrig vara helt lojal mot den.

Synen på våld

En ambassadör för främmande land kan inte skriva in sig i armén. Kristi rike skiljer sig också genom att följa Fridens väg. Valet står mellan lidande eller svärd. Anabaptisterna accepterade korsets lidande och ville inte överge Kristus genom att bruka våld. Inte heller kunde de vara delaktiga i överhetens ämbetsutövning, där man följer världsliga lagar. Jesus hade vägrat bli domare i världsliga dispyter (Joh 8:11, Luk 12:13). Däremot hade han betalat skatt, varför också anabaptisterna gjorde detta. Skatter till kriget mot turkarna och till bödeln vägrade de dock att bidra till.

Församlingen som motkultur

Inom denna värld ville anabaptisterna istället bygga ett nytt system, främst av ekonomisk art. Detta system skulle präglas av enkelhet och gemenskap.

Enkelheten innefattade sådana delar som funktionella kläder, att undvika världslig förnöjelse och frosseri men också vägran att ta ränta. Deltagande i handelsgillen var inte tillåtet, eftersom deras syfte var att öka medlemmarnas vinst.

Men målet hade också en annan sida: att i stor delaktighet bygga en gemenskap. Gemenskapen skulle också inbegripa ägodelarna. Guds rike kan inte bygga på ekonomisk orättvisa eller social uppdelning. Alla anabaptister var överens om att man måste kunna dela med sig, även om de var oense angående full egendomsgemenskap som den rätta formen.

Församlingen var alltså i viss mån ett alternativt samhälle. Det vägrade att ta full del i världens aktiviteter och levde istället efter ett alternativt system. Visserligen kunde man utbyta tjänster med världen, men den egna gemenskapen följde helt andra principer, Guds rikes principer.

Relationen inåt mot gemenskapen

Det inre livet i denna nya gemenskap ska här beskrivas utifrån bibelbruk och nattvardsgemenskap.

Bibelanvändning

Anabaptisterna värderade Skriften mycket högt. Deras skrifter är ofta långa sammanställningar av bibelord. Men flera av dem har också en lära om det inre ordets betydelse. Detta inre ord är kopplat till Kristus. Utan Honom som det levande Ordet blir Skriften en död bokstav. I flera citat rör sig exempelvis Hans Denck och Sebastian Franck nära en ren spiritualism. Detta sker för att betona lydnaden mot Ordet. Det räcker inte med att ge sitt instämmande åt lärorna.

Till skillnad från spiritualismen är anabaptismen dock inte individualistisk. Det är i den kristna gemenskapen som Anden är närvarande. Anden förenar då till ett. Skriften måste bli studerad och förstådd i församlingen. Man eftersträvade då inte enbart en majoritet av besluten. Vid Schleitheimsbekännelsens nedtecknande är den totala enheten bland de närvarande tecknet på Andens närvaro. Klaassen ger den kommentaren att anabaptisterna talade mer om Anden än andra gjorde vid denna tid: "de trodde att de levde i Andens tidsålder, när varje Guds barn skulle äga Anden... De talade, nästan naivt, om att vara ledda av Anden och få gudomlig upplysning". Dessa kristna trodde på "alla troendes profetdöme" (Wheeler Robinson).

Nattvardssyn

Deras enhet blev också uppenbar vid nattvarden. Kristus var enligt anabaptistisk uppfattning inte realt närvarande i bröd och vin. Däremot fanns Hans närvaro i de troendes gemenskap. Utan enhet mellan de kristna blev nattvarden till en hädelse mot den närvarande Kristus. Eller som Menno Simons uttrycker det: "Utan kärlek är det helt förgäves att vi... firar Herrens måltid."

Slutsummering

Anabaptisterna såg alltså församlingen som en ny gemenskap, där Kristus var närvarande i de kristnas enhet. Allt byggde på en radikal omvärdering, där världen stod under Satans välde. De själva utgjorde däremot en föraning av Guds Rike i absolut lydnad mot Mästarens ord. Som summering kan därför användas Benders definition av anabaptisternas församlingssyn: "Församlingen, enligt anabaptisterna, är en frivillig och exklusiv gemenskap av sant omvända troende i Kristus, hängivna åt att följa Honom i full lydnad som Herre: den är broderskap, inte en institution."

Anabaptismen är enligt Klaassen "varken katolsk eller protestantisk" utan enligt Ledarach "en tredje väg".

Anabaptismen i ekumeniskt perspektiv

Anabaptisternas beteckning på sig själva var "dopbröder" - åtskillnad och enhet i samma ord. Detta brödraskap delades dock upp i många grupper. Anabaptismen och dess efterföljare var ett fridens folk - som dock ofta stridit inbördes.

Sådan splittring kan ju från ekumeniskt håll ses som en stötesten. Många anser att bristen på enhet berövar församlingen dess trovärdighet. Andra ser rentav uppdelning som ett tecken på vitalitet och pekar på dess praktiska fördelar.

Frikyrkosynen

Det är svårt att inte imponeras av anabaptisternas envetna mod i kampen för sina åsikter. Historiens Gud tycks väl också ha bekräftat dem i viss mån. Frikyrkotanken delas idag t o m av många inom de kyrkor som bekämpade anabaptismen med våldsmedel. På många håll ansluter man sig till "de troendes gemenskap", även om man vill slippa de mer sekteriska dragen.

I ett sekulariserat samhälle är frågan om statens relation till församlingen om möjligt än mer överhängande. I officiella kyrkliga sammanhang och vid ekumeniska konferenser borde det dock klarare utsägas att de konstantinska idealen är döda. Det vore en god sak att återvinna den profetiska kritiken av stat och samhälle. Den anabaptistiska visionen behövs säkert också i de ekumeniska samarbetsorganen i ett demokratiskt samhälle.

Efterföljelsens katolicitet

Från etablissemangens synpunkt var anabaptisterna bråkmakare. Själva ansåg de att de följde en apostolisk linje. Före församlingsbildandet i januari 1525 sökte de att visa sin lojalitet men sanningsfrågan drev dem till frihetssökande och oberoende. De såg sig mycket medvetet som den enda sanna församlingen. Därför måste de gå emot stadens råd och reformatorn Zwingli.

Frågan är naturligtvis vad som utgör sann katolicitet. Ofta har denna prövats utifrån trohet mot hierarkin eller institutionen. Testen bör väl mer ligga i frågan om troheten mot Kristus. Det måste finnas en inriktning mot evangeliets kärna för att församlingen ska kunna kallas "katolsk". Kanske anabaptisterna därför var mer "katolska" än sina motståndare.

Bidrag till ekumeniken

Anabaptisterna och deras efterföljare har också givit direkta bidrag till ekumenikens historia. Eftersom den ekumeniska rörelsen vuxit fram ur missionen finns ett visst samband till anabaptisternas missionsnit. Det fanns en protest mot att begränsa församlingen till ett visst territorium.

Anabaptisterna var de första som kämpade för religiös frihet. Överheten skulle inte få avgöra trosfrågor. Deras vilja till tolerans och deras motvilja mot religionskrig kan också ha haft en mer allmän betydelse för ekumeniken.

Bidrag till förnyelsen

Ett positivt drag låg också i deras öppenhet inför att acceptera nytt ljus över Skriftens ord. Tron var inte begränsad till det som tidigare uppenbarats för kyrkan.

I många kretsar gör man idag utifrån en liknande öppenhet ett försök till en ny restaurering av församlingen enligt nytestamentliga ideal. Protesten från några schweiziska bröder på femtonhundratalet mot att komma till kyrkan och "bara höra en person tala och alla lyssnarna är tysta" har nu en aktuell klang. "Vem kan eller vill betrakta eller bekänna detta vara en andlig församling? Den etablerade kyrkan är nu som då ansvarig för det som sker i förnyelsefrågorna. Den envisa vägran att ta itu med de avgörande frågorna kan bli en orsak till överdrifter och felaktigheter. Det bibliska exemplet och den sociologiska situationen har länge tvingat dessa frågor på oss. Nu understöds förnyelsesträvan också av det historiska studiet av den anabaptistiska församlingssynen.

Avslutning

Alla kristna gör anspråk på att följa Jesus. Efterföljelsen är i viss mån ett ekumeniskt tema. Det speciella för anabaptismen är dock att efterföljelsen är grunden för hela teologin - och för församlingssynen. Kristen tro måste för dem vara en konkret och realistisk efterföljelse med konsekvenser för församlingens form och liv. I denna radikala efterföljelse ser vi kanske enbart de sekteriska dragen och vänder oss därför mot en mer kulturellt och politiskt anpassad kristendomstolkning. Men alla dessa ställningstaganden hade sin grund i ett nytt värdesystem. Vägran att anpassa sig gällde inte enbart perifera ting. Deras livsstil var en protest mot en tusenårig kristen tradition, där religion och politik ingått en syntes.

Lärjungaskap har ofta blivit det som befordrar en stabil social ordning, godhet och lojalitet i denna värld. För anabaptisterna låg ett sant kristenliv i det som befordrade den nya ordningen - Guds rike. Många kristna tycks idag anse sig ha sitt största ansvar för denna värld. När kristet liv på detta sätt förborgerligats och uttunnats möter oss anabaptismens rop om radikal efterföljelse. Får det ropet tränga in i våra statsunderstödda frikyrkor? Ska efterföljelsen även fortsättningsvis stanna vid enskilda människors prydliga liv? Borde inte också vi satsa på skapandet av en alternativ gemenskap i denna värld? Borde inte också vi inse faran med varje koppling till staten? Stöd till Guds församling ligger utanför även en välvillig stats kompetensområde. Vi behöver inte en socialt och kulturellt välanpassad "kristen religion". Återigen borde den fria församlingen bli en gemenskap för radikal lydnad. Borde inte vi som baptister lära oss att dopet är ett dop till efterföljelse?

Ett historiskt studium av anabaptismen ställer oss inför frågorna!

Per-Axel Sverker
Share/Save/Bookmark

1 kommentar:

Anonym sa...

tack för sammanställningen! det var jättebra att få minnet uppfriskat. däremot måste jag nog invända kring nattvardssynen: jag tycker marpeck nästan lutar åt realpresens i sina brev mot spiritualisterna.

Nåd och frid! /Carl LIndahl