Per-Axel SverkerFoto:
Are Karlsen
Dr. theol. Per-Axel Sverker har over 30 år undervist ved Örebro Teologiska Seminar. Per-Axels fag- og interesseområder er sentrale for oss i husmenigheter. Han har fremragende kunnskaper i det Nye Testamentets originalspråk gresk, i kirkehistorie inklusive vekkelsesbevegelsene, dogmatikk og etikk. |
De sista 15 åren har man insett att det var husförsamlingen som var den församlingsform som i huvudsak praktiserades i urkyrkan. Idag råder det inget motstånd mot att den är bibliskt motiverad. T o m ärkebiskopen gav ju dessa tankar sin välsignelse på Kristna Riksmötet i Jönköping förra året.
Men hur praktiserades den i urkyrkan? Jo, det var en församling som samlades i ett hus. Men ett "hus" var mycket mer än en kärnfamilj. Det omfattade både släkt och familj, byggnad och människor.
Hus och familj var den mest självklara sociala institutionen under antiken. Hos judarna hade den en religiös grund. Hemmet var en skapelseordning som församlingen tog i sin tjänst. Det var där frälsning och skapelse möttes. Där skulle Guds rike upprättas. Det var frågan om ett helgande av vardagen.
Detta är något helt motsatt den uppdelning vi gör mellan heligt och profant, när vi ser vissa platser, personer eller handlingar som särskilt heliga. Vi har isolerat det heliga till ett särskilt gudstjänstliv, där vissa utvalda agerar. Det bör vi jämföra med de första kristnas liv. Om dem sägs det bara att "de kom tillsammans".
Gudstjänsten överfördes till de kristnas liv i vardagen. Tydligaste exemplet är väl Jak 1:27, där en sann gudstjänst beskrivs som att "vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor"!
Vi tror att helgelse är att bli finare. Men helighet är att ta emot allt skapat och avskilja det till Guds tjänst. En sak blir alltså helig när vi tar emot den och använder den för Gud. Så kan till exempel vårt hem bli heligt.
Det var detta första kristna gjorde. De insåg att de tillhörde allt skapat i Kristus, och att allt skapat tillhörde dem. På så sätt suddar husförsamlingen ut gränserna mellan heligt och profant. Hela vardagen kan vara helig, beroende på hur vi använder den.
Eftersom husförsamlingen är en liten grupp, blir det lättare att där ta emot övernaturliga ingripanden från Gud. Där kan vi betona både vardagen och det övernaturliga i en intimare form.
Gemenskapen hör alltså hemma i vardagen. Vi får alltför lätt ett inåtvänt gemenskapstänkande, och många bönegrupper har upplevt svårigheter på grund av det. Det kan bli en "skönhetsgemenskap", där skönheten består i att vi lever i enstämmig bön och att vi upplever en tjusig lovsång tillsammans. Men en sån mystillvaro, speciellt om den är begränsad till en särskild åldersgrupp, tror jag inte har någon effekt på världen.
Att vi kommit fel tror jag beror på idén om att till varje pris förverkliga sig själv. Tänker man bara på sitt eget andliga självförverkligande är det förfärligt lätt att man, speciellt med den människosyn som en del kristna har, kommer att mer och mer "gå in i sin egen ande". Tänker man istället på tjänandet måste man istället hamna i vardagen. Och då är husförsamlingen den form som möjliggör tjänst, både mellan kristna och ut mot världen.
Husförsamlingen är alltså en form som fungerar även i vår tid?
Ja, men det är omöjligt att ta in husförsamlingen som en teknisk idé i den övriga verksamheten. Många känner sig nöjda med att "vi har accepterat husförsamlingen och nu har vi flera bönegrupper som samlas". Då har man tömt idén på hela dess innehåll. Då blir det bara ett knep.
Det är därför många pastorer och andra känner sig besvikna på gemenskapen idag. Man gav sig inte till det allra djupaste innehållet. Man har inte tillåtit den totala omvälvning av församling som behövs där centrum i det kristna livet, och det menar jag verkligen, inte är en gudstjänstlokal utan de kristnas hem.
Jag tror att det enda som på djupet kan förändra detta är att vi lämnar "härlighetsteologin" som utgångspunkt för synen på församlingen. Vi söker en "härlighet" med yttre attribut, typ kyrkolokaler och annat, som vi tror ger oss glans inför människor. Men husförsamlingen bygger på en korsteologi där kristna "förlorar" sitt liv i världen. Vi hamnar i ett läge där vi inte har något mer glansfullt att visa upp än ett hem. Men det är där som vetekornet gror.
Möjligen kan de samtal som förs mellan kristna på dessa punkter leda fram till att vi får en form som motsvarar korsteologin, men ett innehåll som har kraften, med under och tecken. För det s ska vi inte skilja oss från! Men vägen dit måste vara mer korspräglad än vad vi har tänkt oss. Och det är där husförsamlingen kommerin.
Det talas ofta om att den tidiga kyrkan levde i en stark förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka. Ändå tycks det sällan ha lett till att de blev världsfrånvända? Hur kan det komma sig?
Jag skulle vilja citera Steven Travis: "Att vänta på Jesu tillkommelse får inte innebära att man rofyllt sitter i sin trädgård och spanar mot horisonten med ett teleskop. Det måste vara en handlingens tid."
Vi har stor tillit till ord. Men det är farligt att förlita sig till teoretiska diskussioner eller skällsord när vi handskas med synden. De första kristna satte sin tillit till att ljuset verkar genom en kristen människas handlingar. Ljuset är ingen inre intellektuell upplysning. Det har med livet att göra. Lyssna till Stanley Jones: "Det värsta är inte det ondas makt utan de godas feghet."
Vi kan kanske känna en besvikelse när Paulus, som börjar i stora magnifika drag och beskriver ett nytt rike, men som när det kommer till tillämpningen talar om att sjunga psalmer, vara tacksamma, bruka tiden rätt och inte dricka sig berusad. Det låter trivialt, eller hur?
Det finns en risk att vi söker det extraordinära. Men det mest förödande ljuset kommer från vardagshandlingarna. Dit når vi sällan. Vi är knappast inriktade på det. Men fornkyrkan lär oss att inte söka det speciella utan det vardagliga.
Men levde de inte under helt andra omständigheter?
Jo, församlingen levde politiskt sett utanför samhället, så de blev automatiskt inriktade på dessa frågor. Men det är varje kristen generations uppgift att påverka samhället. Svårigheten med oss är att vi har valt världens egna metoder. Vi talar exempelvis till politiker på deras eget språk: "inom ramen för det politiskt möjliga".
Jämför med Polen där man talar till en totalitär stat genom att gummor böjer knä inför ett kors! Och staten börjar darra i knävecken inför det språket. I Sverige tror jag att tanternas lovsång i missionshusen är ett större hot mot statens säkerhet än många protester av politiskt slag. Vårt viktigaste budskap till politikerna är: "Vi har en överordnad auktoritet."
Här är lovsången det medel som förankrar oss utanför världen. Men det måste vara en lovsång som är mättad med det alternativa livet. Det är tragiskt när inte lovsången hänger samman med livsstilen.
Är inte våra svenska myndigheter ganska tama om vi jämför med kejsarkulten i Romriket? Vad kan vi lära av de första kristnas förhållande till stat och myndighet?
Det är ganska häpnadsväckande, men romarriket var ytterst tolerant i religiösa frågor. Var och en fick ha sin privata tro. Det enda man krävde var respekt för kejsaren som statsöverhuvud. Den respekten valde man att utföra som en religiös handling, som ett offer till kejsaren. Men det var väldigt sällsynt att man lade någon religiös innebörd i det. Kejsarna själva genomskådade att de inte var gudomliga.
Även i en så tolerant miljö var de kristna så känsliga och exklusiva i sin tro att de inte kunde visa måttet av "lojalitet". Guds rike är skarpt åtskilt från det politiska sammanhang man lever i. Det betyder inte att de alltid står i opposition, men det är en klar åtskillnad mellan Guds rike och världen.
Den första tidens församlingar stod för ett nytt värdesystem. I sitt liv i världen förutsatte man en helt ny dimension, en kraft som utlöstes av en människas pånyttfödelse genom tron på Jesus. Livsstilen påverkades också av att man såg hela historien som ett pågående drama, där det gällde att välja sida.
Vi kommer att segra. Men i kampen måste vi acceptera lidandet för att vittna om riket. Som lärjungar får vi dela vår Mästares villkor. De första kristna döptes till en självklar delaktighet i Kristi lidande. Inte något "inre" lidande, en helgelsekamp eller så, utan de kom att tillhöra en föraktad grupp i samhället, även om de inte alltid blev fysiskt förföljda.
Hur orkade de leva på det sättet? Vad kan en enskild kristen uträtta?
De "löste samhällsproblemen" genom att leva i sann kristen gemenskap. De var ett salt, en försoningens gemenskap.
Jag är övertygad om att ett politiskt engagemang måste utgå från ett församlingsliv som kan visa alternativa lösningar för samhället. Vi borde vara mer försiktiga med kritik av samhället, när vi inte själva har åstadkommit någon förändring när det gäller t ex samlevnad eller miljö.
Politiskt engagemang kommer att visa sig alltmer viktigt, men vi behöver återvinna det pulserande livet i vårt engagemang. Utgångspunkten måste bli den lilla cellen, husförsamlingen, där vi åtminstone i den gruppen har löst samhällets problem. För just där har ju samhället ett konkret ansikte!
Vi tänker gammaltestamentligt när vi skjuter fram individer och låter dem tala till samhället eller politiska grupper. Men själva finessen i Nya Testamentet är att ett kristet liv levs i gemenskap.
Själva evangeliets sanning är knutet till församlingens möjlig-heter att leva ut ett gemenskapsliv. Evangeliet blir inte sant i vår tid om det inte gestaltas i ett nytt sätt att leva för en gemenskap. Löftena för församlingen ligger i ett alternativtgemenskapsliv.
Hur är tillståndet i församlingen idag då?
Själv tror jag att vi är på väg att få en väldigt välanpassad kristen religion. Den kristna församlingen borde rimligtvis vara till mer förtret i världen än vad den är. Det har skett en uttunning av församlingens innersta väsen. Den är likställd med andra grupper i samhället. Den bör hitta ett språk att tala till staten som visar att vi hör hemma i en annan dimension.
Nu blir vi tilltalade med ekonomin som språk och det motsvarar inte vårt väsen. Vi är ingen bidragsgrupp, vi är Guds församling i världen. Vi ska möta staten utifrån vår uppgift i världen - att vara ett alternativ. Nu förväxlas vi med alla andra som har ett budskap av social eller humanitär karaktär.
Mötet med staten gör att folk inte kan ana vad vi har för oss. Man får ha en kolossal fantasi för att kunna se att vi är en ny gemenskap, att det vi sysslar med är att i vår miljö gestalta Gudsrike!
Staten och fornkyrkan möttes i konflikt. Det är inte konflikten i sig vi ska sträva efter. Men vi ska sträva efter en mötespunkt som talar samma tydliga språk som i fornkyrkan: "Detta är korsets folk, Gudsrikets folk."
(Intervju av Tomas Lindbjer i Nytt liv)
FÖRSAMLINGEN BORDE RIMLIGTVIS VARA TILL MER FÖRTRET
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar