Anabaptismens historia och huvuddrag

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Per-Axel Sverker er en svensk kirkehistoriker og teolog, som spesielt har fordypet seg i frikirkelighetens historie og teologi.

Av dr. theol. Per-Axel Sverker.

I. Inledning
Många människor är oklara över vad anabaptismen var och är. När man vill låta radikal, använder en del ordet ”anabaptism” som ett signalord. Andra har märkliga åsikter om anabaptisterna, tankar som ursprungligen kommer från anabaptisternas förföljare.

Anabaptismen är inte en rörelse med stora ledare. Sådana ledare som Menno Simons eller Pilgram Marpeck har inte dominerat den anabaptistiska traditionen på det sätt som Luther dominerade den tradition, som fått sitt namn efter honom. Anabaptismen var mer en rörelse av vanliga kristna, som sökte svar på centrala frågor: Hur relaterar vi till Gud
och till varandra? Hur finner vi gemenskap? Hur hanterar vi ojämlikheterna vad gäller rikedom och makt? Vilken auktoritet har Jesus i förhållande till våra praktiska problem?

Idag finns kristna som söker sig till anabaptismens idéer som en hjälp att hitta en väg framåt. Ibland sker det indirekt. Vissa anabaptistiska betoningar har blivit sanningar som många kristna delar, till exempel: det är fel att förfölja, evangelisation är viktigt. Men naturligtvis kämpar vi fortfarande med dessa frågor. Vi vet fortfarande inte hur vi
ska uppnå gemenskap. Vi är bättre på att kämpa än på att skapa fred. Vi vet kanske hur vi ska evangelisera men är bekymrade över hur lite ”omvändelsen” förändrar.

Anabaptismen har sina svagheter, som dess efterföljare måste kämpa med. Men den föreslår också vägar framåt genom mycken frustration. Den visar på alternativa sätt att vara församling. Genom detta skapar den nya problem för oss!

II. Historien i korthet
a) Reformationens första dop av vuxna
Den 21 januari 1525 mötes en grupp kristna i ett hus i Zürich, Schweiz, för att bedja och samtala. De hade varit efterföljare till Ulrich Zwingli, som tog vissa steg till reformation av kyrkan. Men de var nu bekymrade över hans ovillighet att följa upp Bibelns lära på en mängd punkter, inklusive dop av troende istället för barndop. Efter bönen ”stod Georg (Blaurock) upp och bad Conrad Grebel att döpa honom med det rätta kristna dopet på hans egen bekännelse och tro. Då Georg knäböjde på nytt med en sådan bön och begäran, döpte Conrad Grebel honom emedan det inte fanns någon förordnad tjänare som kunde utföra ett sådant verk. När detta hade skett begärde de övriga att Georg skulle döpa dem, vilket han också gjorde.” (från The Hutterian Chronicle).

Detta var början på den anabaptistiska rörelsen och på den icke-konformistiska kristna tradition, som skilde ut sig från statligt tvång. Denna rörelse utvecklade sig till en bred koalition av grupper inom olika delar av Europa.

b) Schweiz
George Blaurock och Conrad Grebel, tillsammans med Felix Manz, var de tidiga ledarna i Zürich. De spred sina övertygelser med stor framgång i byarna runt Zürich. Detta berodde till en del på den antiklerikala stämningen och allmänt missnöje. Men väckelse utbröt där människor upplevde sann ånger och ett inbrytande av Guds kraft i sina liv. I Zollikon bildades den första frikyrkan under reformationen. I hemlighet
och under förföljelse spred sig rörelsen. De nyomvända reste vida omkring. Andra ledare blev exempelvis Balthasar Hubmaier, en katolsk präst som lät döpa sig tillsammans med 300 medlemmar. Hubmaier var den kanske duktigaste teologen i rörelsen. Hans skrifter bannlystes av både katoliker och lutheraner. En annan f d katolsk präst Michael Sattler låg bakom Schleitheim bekännelsen, 1527, som innehöll de viktigaste läropunkterna.

c) Österrike och Sydtyskland
Grupperna i detta område var mer socialt medvetna än grupperna i Schweiz. Det fanns ett starkt missnöje i Centraleuropa efter det s k bondeuppropet (1525). En brinnande evangelist var Hans Hut, som ledde många tusen människor till omvändelse. Hans Denck var mer känd för sin vilja att bygga broar i en splittrad tid. Pilgram Marpeck, stadsingenjör i Augsburg, var en de tydligaste ledarna.

d) Nederländerna
Det ursprungliga initiativet togs här av Melchior Hoffmann, som dock hade åsikter (exempelvis kring bibeltolkning och nattvarden) som övriga anabaptister inte delade. Det fanns inte alltid visa ledare till att leda dessa grupper. 1534-35 inträffade en katastrof, som övertygade motståndarna att det var rätt att förfölja anabaptisterna som farliga omstörtare. I Münster, en stad i Nordtyskland, tog en grupp anabaptister, mestadels från Holland, kontrollen över stadens råd. De använde GT som mandat för våldsamma reformer och införde polygami och dödsstraff för små förseelser. Efter en lång belägring av trupper, intogs staden och invånarna massakrerades. Fortfarande hänger i kyrktornet järnkorgarna som innehållit ledarnas kroppar. Holländsk
anabaptism överlevde till stor del genom Menno Simons visa ledarskap, som förkastade Münster-händelsen som en total avvikelse från Kristi anda och från sann anabaptism.

e) Mähren
Den fjärde gruppen var hutteriterna, som praktiserade en radikal egendomsgemenskap. De sände ut hundratals missionärer över Europa, varav många blev martyrer. Deras gemenskapstanke kan ha börjat som en nödvändighet för att överleva förföljelse, när rörelsen drevs bort mot Mähren. Med tiden blev det också en djup övertygelse. Bland ledarna återfinns Peter Rideman och Jacob Hutter (som gav namn åt rörelsen). Hutteriterna har nu praktiserat en livsstil baserad på gemenskap under 450 år.

f) Sammanfattning av historien
Den snabba tillväxten sträckte sig från 1525 till ungefär år 1540. Tusentals anslöt sig i centrala Europa och missionärer sändes till östra Europa, Italien och England. Men svåra förföljelser decimerade de små församlingarna, som möttes i skogar och i avlägset belägna hus. Särskilt ledarna fick en hård behandling. Endast få ledare, som Marpeck och Simons, levde länge nog för att skriva böcker. Bolt Eberli var den förste anabaptisten som blev martyr under katolikernas hand medan Felix Manz blev den förste som lutheranerna dömde till döden. Kort därpå följde Hubmaier, Hut och Sattler. En av de få saker som katoliker och protestanter var överens om, var förföljelsen av anabaptisterna! Skillnaden var att katolikerna brände dem medan protestanterna dränkte
eller halshögg dem. Olika anklagelser framställdes mot dem men det största hotet låg i att anabaptisterna ansåg att stat och kyrka skulle skiljas och att Europa inte var den kristna civilisation som den ansetts vara under tusen år. Denna åsikt underminerade hela corpus christianum, det s k kristna samhället.

Den följande historien över tre århundraden är en berättelse om sporadisk förföljelse och flykt. Först flydde de från Holland och Nordtyskland till Polen, Mähren, Ryssland och Ukraina, sedan över haven till Canada och USA. Från Schweiz och Sydtyskland flydde de direkt till de amerikanska kolonierna under 1600-talet. De som överlevde i Europa fick dra sig tillbaka till tystnad och undvika konfrontation. Deras efterkommande inkluderar nu mennoniterna, som finns spridda över världen, särskilt aktiva inom konfliktklösning och socialt arbete, och hutteriterna. Baptister skiljer sig åt vad gäller om de erkänner inflytandet av anabaptister på starten av deras egen början, men det finns tecken på att de första engelska baptisterna mött anabaptistiska åsikter vid besök i Holland.

Till för sextio år sedan betraktade nästan alla kyrkohistoriker anabaptisterna som heretiska, marginella och revolutionära. Omdömena baserades inte på deras egna skrifter utan på motståndarnas. Men idag har många forskare återupptäckt anabaptisterna. Många har välkomnat ”den anabaptistiska visionen” som en autentisk kristen vision med relevans för den moderna kyrkan.

III. De radikala reformatorerna
Anabaptisterna måste förstås inom kontexten av den protestantiska reformationen. Även om andra faktorer spelade roll, var reformationen den viktigaste faktorn, vilket anabaptisterna själva erkände. Men mycket skiljde dem också från reformatorerna.

a) Radikalism
Anabaptisterna kritiserade Luther, Zwingli och de övriga för att vara ”halvvägsmänniskor”, d v s rädda för att följa det de visste var rätt. De var övertygade om att bibeln var auktoritativ för etiken och för församlingens utformning likaväl som för läran. Ibland kunde anabaptisterna citera reformatorernas mer radikala åsikter, som de hade övergivit.

b) Restauration
Kyrkan var fallen och en genomgående restauration av församlingen var nödvändig. Detta krävde frihet från statlig kontroll och från kyrkliga traditioner. Anabaptisterna hävdade att kyrkan hade inte enbart felat i läran utan kommit fel i själva sin identitet och i sin relation till samhället.

c) En alternativ tradition
Det fanns också andra inflytanden från rörelser som hade trott liknande saker. Anabaptisterna var arvtagare till en alternativ tradition, som ofta hade betraktats som villolärare och därmed förföljts. Dessa rörelser hade hållit vid liv många tankar och praktiker som den officiella kyrkan ignorerade.

d) De fattigas kyrka
De första anabaptisterna var mestadels fattiga. De sammanblandades ofta med samhällsomstörtare och anklagades för att vara revolutionära, men ytterst få var politiskt eller ekonomiskt motiverade. Men vissa anabaptistiska grupper var arvtagare till bondeupproret, genom att fullfölja dess syften men nu genom en alternativ strategi i form av kommuniteter. Denna metod hade också störande konsekvenser för stat-kyrka-sambandet och det rönte därför också motstånd. Vissa anabaptister var genom sin sociala position beredda att läsa och lyda Bibeln på ett sätt som en del reformatorer kände sig oförmögna att göra.

e) Anabaptister
Denna etikett, anabaptister, var varken korrekt eller vald av dem själva. De betecknade sig själva ”kristna” eller ”bröder och systrar”. Av motståndarna kallades de ²entusiaster², revolutionära eller ²anabaptister². Det sista ordet betyder ”åter-döpare”, vilket inte bara hade en negativ klang utan också medförde dödstraff enligt kejserlig lag. Anabaptisterna stred mot denna beteckning: a) eftersom de bestred riktigheten i barndopet, ansåg de inte troendedopet vara ett nytt dop b) dopet var inte huvudfrågan, även om den var en symbol för deras förkastande av stat-kyrka-sammanblandningen.

IV. Anabaptismens huvudfrågor
På många punkter vara anabaptisterna överens med reformatorerna. Det gällde
exempelvis: Skriftens auktoritet över traditionen, rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar och det allmänna prästadömet. Men det fanns också åsikter som skiljde dem åt.

a) Bibeln
Anabaptisterna var inte överens med reformatorerna om hur Bibeln skulle tolkas och tillämpas. De gav prioritet till Jesus liv och lära. Detta påverkade deras sätt att förstå Bibeln. Anabaptisterna anklagade reformatorerna för att starta i lärosatser och försöka få Jesus att passa in i dem. De ansåg att NT satte standarden för kristnas liv och för
församlingen. Reformatorerna kunde använda GT-modeller för utformningen av förhållandet mellan kyrka och stat. Anabaptisterna ansåg att dessa GT-ställen användas för att sätta åt sidan det som NT lärde om krig, tionde, församlingsordning och eder. Hubmaier sa till Zwingli i en debatt om dopet rörande argumentet om omskärelsen i GT: ²Vi har ett klart ord om att döpa troende och ni har inget om att döpa barn, utom att ni utan grund drar in flera skuggor från GT².

b) Frälsning
Reformatorerna betonade rättfärdiggörelse genom tro och syndernas förlåtelse. Anabaptisterna betonade den nya födelsen och kraften till ett nytt liv. Ett typiskt yttrande av Leonhard Schiemer: ”De som inte känner i sig själva en kraft, om vilken de måste säga att saker som tidigare var omöjliga är nu möjliga, är inte födda på nytt av vatten och ande, även den Helige Ande.”

Reformatorerna befarade att anabaptisterna återvände till frälsning genom gärningar, på grund av sin betoning av lärjungaskap. Anabaptisterna fruktade att reformatorerna predikade det vi nu kallar ”billig nåd”. Hubmaier insisterade: ”Vi får inte bara vara mun-kristna, vi måste leva vår tro.” Anabaptisterna gav större betydelse åt Andens verk i den troende. De betonade att Jesus inte bara var Frälsare utan också Ledare och Herre. De anklagade reformatorerna att lära tro utan några gärningar och önskade själva en tro som uttrycktes i gärningar. Hans Denck sade: ”Ingen kan på ett sant sätt känna Kristus om han inte följer honom i livet, och ingen kan följa honom om han inte först har lärt känna honom.”

c) Kyrkan
Anabaptisterna var angelägna att forma kyrkor med hängivna lärjungar och inte i form av kyrkor där alla automatiskt betraktades som medlemmar. De drog en klar linje mellan troende och icke-troende. Medlemskap var frivilligt. De förkastade därför barndop, eftersom det tvingades på barn. De förkastade allt tvång i trosfrågor.

Två andra saker de kritiserade var klerikalism och avsaknaden av församlingsdisciplin. Deras församlingsliv grundade sig på 1 Kor 14, att varje medlem har en gåva att bidra med. Kvinnor uppmuntrades i vissa kretsar att spela en betydelsefull roll. Deras samlingar var ibland karismatiska men med betoning på bibelstudium. ”När de har kommit samman undervisar de varandra i det gudomliga Ordet och en frågar den andre: Hur förstår du detta yttrande? Således finns det bland dem ett ivrigt leverne enligt det gudomliga Ordet.”

d) Evangelisation
Reformatorerna praktiserade generellt sett ingen evangelisation. Folket fick sin pastorala vård genom prästen men inte genom att evangelisation bland dem. Anabaptisterna förkastade detta kyrkosystem och kastade sig istället ut i en explosiv missionsverksamhet. De reste vida omkring, predikade i hem och utomhus, döpte omvända och grundade församlingar. Några av dem t o m avbröt gudstjänster i statskyrkan. Sådan evangelisation, som struntade i gränser för sockenkyrkorna och utfördes av obildade människor, ansågs som skandalöst av deras motståndare.

e) Livsstil
Även deras kritiker erkände att anabaptisterna levde exemplariska liv. En romersk-katolik skrev: ”Vad gäller deras yttre offentliga liv är de oklanderliga.” Detta vittnesbörd om en ny livsstil attraherade många att omvända sig. Det uppstod ofta en skillnad gentemot den moraliska standarden i statskyrkorna.

f) Icke-konformitet
Anabaptisterna var en avvikande grupp, som utmanade dåtidens normer. De ifrågasatte:

1) privat egendom. Vissa grupper praktiserade full egendomsgemenskap. De flesta behöll äganderätten men de visste att ägodelarna skulle kunna delas med dem i nöd. De praktiserade ömsesidig hjälp och utmanade rikedom och orättvisa i samhället.

2) Våld. Många anabaptister vägrade att bära vapen eller att försvara sig själva med våld. De vädjade om respekt för det mänskliga livet. Detta gällde även i förhållande till turkarna, enligt Michael Sattler. Istället skulle man bönfalla Gud med allvarlig bön att stöta bort og stå emot dem. De accepterade att staten kunde använda våld men såg det oriktigt för kristna. De kristna hade alltså ingen uppgift i staten.

3) Lidande
Anabaptister var inte förvånade över förföljelse. Lidande var tecknet på en sann kyrka, vilket Jesus hade gjort klart i Bergspredikan. Det faktum att reformatorerna tog till förföljelse blev då också att tecken på att de inte byggde en sann kyrka. Rörelsen dränktes i blod men deras martyrskap attraherade många människor. Hubmaier talade för dem alla när han sa: ”Sanningen är odödlig. Du kan ha bränt en man till döds för heresi men om han tror på sanningen, har du inte förstört den.”

V. Avslutning
Anabaptisterna var inte segrarna i 1500-talets Europa. Deras åsikter utsuddades av fienderna. Men deras övertygelser har stått sig under tidens prövning och kan sägas vara av större betydelse idag än deras motståndares. Jag tänker på evangelisation, troendeförsamlingar, åtskillnad mellan kyrka och stat, troendes dop, lärjungaskap och allmänt prästadöme. Anabaptisterna försåg oss med ett alternativ till ”kristenheten” - en protest mot alliansen mellan kyrka och stat, kyrka och makt, kyrka och tvång , kyrka och rikedom. De lade grunden för ett kristenliv som tar Jesus på hans ord och som låter
NT bli ett mönster för sitt liv.

Per-Axel Sverker

Anabaptismens historia och huvuddrag

Læren om tidshusholdningene inspirerte lavkirkelige

Geir Lie
Foto: Are Karlsen

Gjennom sitt arbeid med den karismatiske kristenhetens historie, gir Geir Lie oss kunnskap som bidrar til å sette fenomener i vår egen tid i perspektiv.

(Denne artikkelen av Geir Lie stod i Vårt Land 8. januar 2007.)

En av inspirasjonskildene for både endetidsforestillingene i norsk lavkirkelighet og for det som kalles den nye reformasjon, er Darbys lære om tidshusholdningene.

Tidshusholdningslæren, eller dispensasjonalismen, er lite kjent innen kristenheten i Norge. Læren forbindes helst med John Nelson Darby (1800-82), en av de mest toneangivende lederne innen plymouthbrødre-bevegelsen. Plymouthbrødrene fikk sitt første nedslagsfelt i Norge i 1860-årene, både gjennom egen virksomhet, samt gjennom interaksjon med de fleste norske frikirkesamfunn. Også alliansegrupper som Kristiania-komitéen, Norske Bibelkursus pr. Korrespondanse og kretsen rundt Albert Lunde ble berørt av den nye bevegelsen. I tillegg til deres egne publikasjoner fikk de dessuten stadig spalteplass i blader som Evangelisten, Heimemisjon, Indremissionæren og Karmel.

Mange lavkirkelige sammenhenger har overtatt plymouthbrødrenes eskjatologiforestilling, at Jesus kommer tilbake i forkant av et fremtidig tusenårsrike (premillennisme), ja, endog i forkant av en 7-årig trengselsperiode på jorden (pretribulasjonalisme). De færreste er klar over at denne eskjatologiforestillingen er direkte utledet av en spesifikk ekklesiologi (menighetsforståelse).

Ifølge Darbys tidshusholdningslære styrer Gud historiens gang gjennom to atskilte Gudsfolk – Israel og menigheten – som hver især tjener to separate hensikter. En tidshusholdning kjennetegnes av at Gud i åpenbaringsform gir en forordning som Hans folk ansvarliggjøres i forhold til. De fleste er ulydige mot forordningen og rammes av Guds dom. Like fullt innebærer ofte innvarslingen av en ny tidshusholdning at de spesifikke forordninger fra forrige husholdning følger med, om enn de suppleres med ytterligere forordninger. En liten ‘rest’ frelses, det vil si får bli med i Guds nye frelsesordning i neste tidshusholdning. Darby opererte med sju forskjellige tidshusholdninger, det vil si sju atskilte epoker hvor reglene er innbyrdes forskjellig med hensyn til hva som er Guds vilje for en. Han var imidlertid ambivalent i forhold til den tidsepoke vi nå lever i, fra Jesu første til Hans annet komme, og nølte med å kalle den ‘tidshusholdning’ i det hele tatt. Grunnen var at læren hovedsakelig var en lære om jødefolket (et jordisk folk), mens de Kristustroende utgjorde et himmelsk folk. Idet jødene overgav Messias til korsfestelse, hevdet Darby, valgte Gud - midlertidig vel å merke - å avbryte den jødiske frelseshistorien.

Vår nåværende tidsepoke startet på pinsedag, idet den kristne menighet ble født. Darby skjelnet imidlertid i sitt menighetsbegrep mellom ‘menigheten’ og ‘kristendom’. Allerede i nytestamentlig tid ble Guds plan for menigheten torpedert, noe Darby hevdet var forutsagt av apostelen Paulus. Menigheten var ment å gi synlig uttrykk for hvem Gud er. Dette ble torpedert da man oppgav det almenne prestedømme til fordel for en skjelning mellom geistlighet og legfolk. Derigjennom, hevdet Darby, har man ødelagt den enhet Gud hadde ment skulle råde i menigheten. Dette var begynnelsen på et frafall som ville kulminere med et endetidsfrafall preget av åpent opprør mot Gud. Dette faktum, mente Darby, lot seg ikke endre og var forutsagt i Det nye testamentes skriftmateriale. På samme måte som en tidshusholdning ikke kunne bestå etter at Gud hadde uttalt endelig dom over den, var det heller ikke mulig å gjenreise den kristne menighet i samsvar med de idealer Gud opprinnelig gav den om å være synlig uttrykk for Kristi herlighet. Hva kaller så Gud nå den enkelttroende til, dersom veien er stengt for å gjenopprette det som har gått tapt i tidligere tider? Darby hadde ingenting positivt å si om de organiserte trossamfunn – ‘kristendom’. Guds kall var derfor å forlate dem helt og holdent. Mens ‘kristendommens’ etterfølgere ville bli dømt ved Jesu gjenkomst til jorden, ville de sanne troende bli opprykket fra jorden for å være sammen med Kristus i himmelen. De ville endog sammen med Ham ta del i det fremtidige (tusenårige) Gurdsrike Han ville etablere på jorden i neste tidshusholdning.

I USA ble Darbys tidshusholdningslære delvis modifisert av Cyrus Ingerson Scofield (1843-1921), ikke minst gjennom dennes Scofield Reference Bible, som har hatt stor utbredelse blant konservative kristne. Ved nærmest et uhell har tidshusholdningslæren, eller rettere sagt rester av denne, fått innpass også i trosbevegelsen. E.W. Kenyon (1867-1948), trosbevegelsens ideologiske arkitekt, var nemlig fascinert av Scofields versjon i 1890-årene. Idet Kenyon utgav sin første bok i 1916, hadde han imidlertid oppgitt det meste av tidshusholdningslæren. Som den eklektiker Kenyon var, lånte han imidlertid tankegods fra ulike retninger uten muligens å ha oversikt over hvorfra de ulike fraksjonsbiter i hans tenkning opprinnelig hørte hjemme. Derfor er rester av tidshusholdningslæren blitt videreført i Kenyons bøker, selv om læren som sådan var oppgitt. Ett eksempel på dette var Kenyons formening om at den nye pakt startet på pinsedag og at Jesu disippelskare ikke var ‘gjenfødte’ under Jesu jordeliv. De trodde nemlig på Ham som Guds Sønn, men hadde ikke innsikt i at Han også var deres fremtidig stedfortredende syndoffer. Disiplene var derfor kun troende jøder under den gamle pakt. ‘Fader Vår’, som Jesus lærte disiplene å be, var derfor ifølge Kenyon ingen kristen bønn, og heller ikke Bergprekenen var direkte appliserbar forkynnelse for ‘den nye pakts troende’. Det var apostelen Paulus som, ifølge Kenyon, på et langt senere tidspunkt fikk åpenbaring fra Gud vedrørende Jesu forsoningsverk og dette verks implikasjoner for de kristne. Denne åpenbaring var angivelig skjult både i de fire evangelieskriftene og i Apostlenes Gjerninger.

Også Kenneth E. Hagin (1917-2003), trosbevegelsens angivelige grunnlegger, fulgte Kenyon. Livets Ord i Uppsala har imidlertid tatt skarp avstand fra den konkrete læren. I norske trosmenigheter kan det imidlertid synes som om en rekke predikanter har stilt seg i ‘ventemodus’, idet Kenyons (og Hagins) innbyrdes skjelning innenfor det nytestamentlige skriftmaterialet de senere år er blitt videreført av Oslo Kristne Senter (OKS). Denne skjelningen er en av flere læremessige bestanddeler innenfor det som tituleres ‘den nye reformasjonen’. Lars Olav Gjøra har i sin nyutgitte bok med samme tittel (Den nye reformasjonen) [2006] gitt en teologisk vurdering av læren, med vekt på en forsvarlig fortolkning av sentrale skriftsteder som benyttes for å understøtte bevegelsens læreposisjon. Ett eksempel er 2 Tim 2:15 som OKS-pastor Åge M. Åleskjær oversetter ‘Studer for å framstille deg selv for Gud som en som holder prøve, en som på rett måte inndeler Guds Ord.’ Gjøra, derimot, viser at ‘Guds Ord’ her ikke refererer til Bibelen som sådan, men til Paulus konkrete evangelieforkynnelse. Han dokumenterer videre at konteksten ikke er en ‘inndeling’ av Bibelen i ulike tidshusholdninger, men at Paulus oppfordrer Timoteus til å forkynne i samsvar med Paulus evangelieforkynnelse, på rett måte, uten å bøye av, uten å la seg forstyrre av vranglærere. Det må likevel tilføyes at Gjøra, til tross for at han stadig torpederer Åleskjærs argumentasjon, like fullt berømmer sistnevnte for å ha et positivt anliggende, nemlig et ønske om å hjelpe kristne til å ta et positivt oppgjør med loviskhet.

Læren om tidshusholdningene inspirerte lavkirkelige

ANABAPTISTISK FÖRSAMLINGSSYN

Per-Axel Sverker Foto: Are Karlsen

Per-Axel Sverker er en svenske kirkehistoriker og teolog, som spesielt har fordypet seg i frikirkelighetens historie og teologi.

Av dr. theol. Per-Axel Sverker.

Anabaptismen var den mest betydande delen av den s k radikala reformationen. Littel definierar anabatisterna som "de i den radikala reformationen som samlade och disciplinerade en sann församling, utifrån ett apostoliskt mönster så som de förstod det." Anabaptismen har betydelse idag för främst två grupper, nämligen de som därifrån har sina historiska rötter i direkt mening (ex mennoniter, hutteriter) men också för de frikyrkor som gör anspråk på mer allmänt "andligt" ursprung i anabaptismen (ex baptismen). I det senare fallet räknar man ibland med en apostolisk succession av lära och församlingsideal från urkyrkan (ex hos Westin).

Definition av ämnet

Genom att utgå från lärjungaskapets ideal kom anabaptismens andra stora ideal att bli en ny uppfattning om församlingen: dvs frivilligt medlemskap grundat på sann omvändelse och beslutsamhet till ett heligt liv. Motsatsen till reformatorernas bevarande av hela folket inom kyrkan är slående. Pilgrim Marpeck definierar församlingen sålunda: "Kristi församling består av människor födda av Gud. De bär i sitt renade kött och blod Guds sonskap i den helige Andes renhet, vilken har renat själ och sinnelag."

Det är naturligtvis möjligt att avfotografera den anabaptistiska församlingssynen från olika perspektiv. Några följer idén om upprättelse av urkyrkans ideal (så Littel) medan andra betonar förbundstanken (så Friedmann). Det är också möjligt att, som här, följa Gudsrikestanken och se den anabaptistiska församlingen i ljuset av en realiserad eskatologi.

Församlingen som Gudsrikes-enhet

Guds rike och världen

Det första man måste inse är att anabaptister såg en radikal dualism i tillvaron: gott mot ont, Guds rike mot världen. Församlingen är det nutida uttrycket för Guds rike inom ett system av världens mörker. Detta framkommer både i artikel 3 och artikel 4 i Schleitheimbekännelsen från 1527. Artikel 4: "allt skapat finns i enbart två klasser, goda och onda, troende och otroende, mörker och ljus, världen och de som har kommit ut ur världen, Guds tempel och avgudar, Kristus och Belial, och ingen kan ha del i det andra." Församlingen är trons gemenskap gentemot den otro som omger den. Den måste vara på vakt mot intrång från världen. Dualismen ligger alltså inte mellan lag och evangelium som i lutherdomen utan mellan Kristus och världen. Man bör söka sig till den församling som är ett delvist förverkligande av Guds rike. Man kan bara gå in i detta Guds rike genom att gå bort från världen.

Den fallna kyrkan

Normen för denna församling låg främst i Jesu förkunnelse men också i urkyrkans liv. Målet var att återställa församlingens renhet. Att den romersk-katolska kyrkan var korrupt var ett axiom för hela reformationen men anabaptisterna förde denna tanke ett steg vidare: statskyrkan var ipso facto en fallen kyrka. Kritiken utgick dock inte bara från abstrakta principer med utgångspunkt i en viss församlingssyn. De moraliska förhållandena, även och kanske i synnerhet inom de lutherska kyrkorna, var sådana att kritiken av många uppfattades som berättigad.

Generellt sett daterades fallet till Konstantin den stores tid. I hutteriternas krönika beskrivs detta sålunda: "Korset besegrades och smiddes till svärd... genom den gamle ormens slughet." Medan Luther mera betonade uppkomsten av påveväldet (Bonifatius III) menade anabaptisterna att själva försöket att förenas med staten är ett avfall, med kulmen år 407 i Innocentius I:s edikt som påbjöd barndop. Man förenas då med världen och det leder till att världens principer accepteras i våld och social åtskillnad. Det som främst skiljer anabaptisterna från reformatorerna är just detta förkastande av det "sakrala samhället" (enligt Verduin). Liknelsen om ogräset i åkern tolkar de därför så: Åkern är världen och inte församlingen. I framtiden ska detta ogräs förstöras. Till dess måste församlingen stå emot världens ogräs genom en åtskild församling och praktiserande av församlingstukt.

Luthers församlingssyn

Denna förening med staten innebär en mer inklusiv inställning till medlemskap så att även "namnkristna" välkomnas. Denna inklusivitet uttrycks främst i barndopet och i bristen på församlingstukt. Luther tycks först ha varit inne på att etablera en sann kristen kyrka för dem som med allvar vill vara kristna. I sin Tyska mässa 1525 beskriver han ett slags husförsamlingsideal, som han dock inte tycker sig kunna förverkliga. Hans syn på kyrkan förändrades vid mötet med böndernas uppror och anabaptisternas "vinkelpredikanter".

I valet mellan en separatistisk och en territoriell församling väljer Luther att inkludera massorna inom kyrkan istället för att forma en gemenskap av troende. Anabaptisterna använde mycket starka ord mot reformatorerna på denna punkt. Ett exempel ges i hutteriternas Stora Krönika: När Luther förenade sig med det sekulära styret och sökte skydd där mot korset, gick det med honom som med en man som lagar en gammal kittel och bara gör hålet större. Enligt Michael Sattler är kampen mellan katoliker och reformatorer därför bara en kamp mellan odjuret och skökan i Babylon.

Den restaurerade församlingen

Kyrkan behöver därför inte enbart reformeras. Den måste återställas till en gemenskap som representerar Guds rike i världen. Det första steget är en omvändelse som innefattar en tydlig brytning med världen och en överlåtelse till Jesus som Herre. Omvändelsen ger frälsningsvisshet och är inte en daglig anfäktelse. Schleitheimbekännelsen skriver i första artikeln: "Dop skall ges till alla dem som undervisats om ånger och bättring av livet och som sannerligen tror att deras synder är borttagna genom Kristus och till alla dem som önskar vandra i Jesu Kristi uppståndelse." Undervisning och tro måste alltså föregå dopet. Undervisningen gäller en radikal brytning med världen och tron är ett beslut att leva ut detta.

Dopsyn

Dop är alltså mycket mer än en bekännelse av tro. Dopet är dörren till ett helt nytt liv. Det mest använda bibelordet om dop är 1 Petr 3:21: Ett förbund med gott samvete inför Gud (Luthers övers: Bund eines guten Gewissens mit Gott). Dopet är ett frivilligt förbund att leva ett liv i lärjungaskap och det är dörren till den församling som utgörs av andra som vill leva i detta förbund. Det blev därför självklart att gå emot barndopet. Ett barn kan aldrig veta vad ett sådant dop innebär. Spädbarn kan aldrig fatta ett beslut utifrån kunskap om vad sann kristendom är. De kanske kan uppleva Guds nåd i passiv mening men de kan inte ge ett aktivt svar. Ett församlingsliv grundat på efterföljelse kan därför inte godta barndopet. Man bör allt-så observera att dopsynen var en följd av synen på lärjungaskap och församling. Troendedop var ett uttryck för viljan till radikalt lärjungaskap. Som en protest mot Corpus Christianum, dvs sammansmältningen av kyrka och samhälle, avvisar anabaptisterna barndopet.

Efterföljelse

De döpta är ett folk som överlåtit sig till en särskild livsstil i lydnad mot Kristus. Särskilt Bender har betonat lärjungaskapet i den "anabaptistiska visionen". Det var ett begrepp som betydde förvandling av hela livssättet för den troende. Focus låg inte på en inre upplevelse av nåd, som hos Luther, utan på att tillämpa denna nåd på hela livet. Nachfolge Christi är de stora orden, inte sola fides. Anabaptisterna talade om tro, men om den tro som förvandlar livet. Hans Denck kan skriva: "Tro är lydnad mot Gud och förtröstan på hans löften genom Jesus Kristus. Där denna lydnad är frånvarande, där är all förtröstan falsk och ett bedrägeri. "Eller hos Hubmaier: "Tron allena och i sig själv är inte tillräcklig för frälsning... Tron för sig själv är inte värdig att kallas tro, för det kan inte finnas någon sann tro utan kärlekens gärningar." Lydnad i lärjungaskapet är en nödvändighet för en sann kristen.

Som sådana efterföljare till Jesus lät de hans ord utgöra centrum för lydnaden. Bergspredikan är för anabaptisterna en beskrivning av den nya gemenskapen. Att kräva något mindre är att förneka Jesu herravälde. Att vara kristen är att mycket konkret följa Jesus.

Församlingsdisciplin

Men detta lärjungaskap attackeras hela tiden av världen. Det onda vill komma in i församlingen. Församlingen får inte tillåtas att sjunka till världens nivå och måste därför skyddas. Men denna disciplin var också nödvändig för att leda den felande tillbaka. Egentligen var allt detta för anabaptisterna en direkt befallning av Kristus enligt Matt 18.

Man lägger dock ofta vikt vid den broderliga kärleken, ex Hubmaier i sin traktat "Von der brüderlichen Strafe". I Schleitheim var man överens om att tukt måste utövas före nattvarden "så att vi kan bryta och äta ett bröd med ett sinne och en kärlek och kan dricka ur en bägare" (artikel 2). Församlingstukten skulle alltså hjälpa församlingen att följa Jesus. Om inte dop och tukt används rätt kommer församlingen, enligt anabaptisterna, att förenas med världens livsstil.
Församlingens renhet kunde dock inte bli en total verklighet i denna tid. Hans Denck skriver: "detta betyder inte att alla som är döpta tror på Gud, men att de betraktas som troende, så långt det är möjligt att iaktta detta." Själva bruket av församlingstukt visar ju att församlingen ännu inte är ren. Denna församlingstukt kunde ibland användas med stor hårdhet i vissa grupper men syftet var alltid den exkommunicerades ånger och bättring.

Martyrskapets teologi

Den Kristus som anabaptisterna följde var den lidande Kristus. Man vandrade i fotspåren efter den fattige Kristus, som led en martyrs död. Lidandet var en väsentlig del av lärjungaskapet. Dopet är ett dop till döden. Grebel skrev: "Den som har döpts, har blivit planterad i Kristi död". Senare kom man att tala om ett trefaldigt dop, i Anden, med vatten samt blod och eld. Speciellt Stauffer har visat på denna "martyrskapets teologi". Guds folk måste lida från historiens början till dess slut. Den kan bara vara en sann församling om den lider. Jacob Hutter ser lidandet som inseglet på varje sant Guds barn. Detta sanna kännetecken på församlingen hade gått förlorat i och med Konstantin. Församlingen är "en lidande inte en regerande gemenskap", enligt Marpeck.

Även här kan en jämförelse göras med Luthers syn. Korsets lidande är för honom en inre kamp mot skuld och tvivel. För anabaptisterna gällde martyrteologin ett lidande i yttre ting, som tortyr och död. Ja, detta kors leder till frälsning, inte bara korset på Golgata utan också det som varje troende möter. Den fängslade Leonhard Schiemer skriver: "Utan korset kan Gud inte frälsa trots all hans kraft". Världen försöker krossa den kristnes tro. Konflikten gäller inte enbart individens längtan efter frälsningsvisshet, utan lidandet drabbar en gemenskap, som utsätts för världens hat. För anabaptisterna var det självklart att evangeliet gav en krona av törne. Reformatorerna ansågs ha anpassat sig till världen och stod, enligt baptisterna, för en härlighetsteologi.

Missionssyn

Men denna lidandesteologi förenades med en offensiv anda i mission. Anabaptisterna var på den punkten helt unika för sin tid. Barndopsteologin i de andra kyrkorna ledde inte till någon missionsiver. Anabaptisterna följde däremot Matt 28 med ett oerhört nit. Littel skriver: "Inget annat ord av Mästaren gavs mer allvarlig uppmärksamhet av hans anabaptistiska efterföljare än missionsbefallningen". Flertalet av dem var, vid sidan om sina arbeten, missionärer för sin tro. De levde i förväntan på Rikets snara ankomst men missionen fortsatte också under de tider då de eskatologiska förväntningarna minskat. Missionen ansågs gälla hela församlingen, vilket är första gången i kyrkohistorien. I ett mycket intressant kapitel beskriver Littel hur även enkla människor såg som sin kallelse att fullfölja Jesu befallning.

Församlingssynens konsekvenser

Efter denna principiella överblick över anabaptisternas församlingssyn ska vi se på några konsekvenser vad gäller relationen utåt mot staten och inåt mot gemenskapen.

Relationen utåt mot staten

Helt naturligt måste det uppstå en betydande spänning gentemot staten som en totalt motsatt kategori. Staten tillhör den gamla ordningen, som den kristne har lämnat vid dopet. Han kan inte vara medborgare i båda rikena, vilket är ett totalt annorlunda ställningstagande än Luthers. Menno Simons skriver: "Skriften lär att det finns två motsatta furstar och två motsatta riken: det ena är Fridens furste, det andra stridens furste. Var och en av dessa furstar har sitt särskilda rike och sådan som fursten är, sådant är också riket". Överheten har dock en viss erkänd funktion. En ambassadör måste lyda det främmande landets lagar. Men egentligen gäller överhetens funktion enbart inom Guds plan för de icke-kristna, "utanför Kristi fullhet". Den kristnes främsta lojalitet gäller alltid Gud.

Detta visade sig i frågan om edsavläggelse, bruket av våld, innehav av ämbeten samt krigsskatter. Eden innehöll ofta uttryck för lojaliteten mot staten och förband medborgaren att bruka våld. Man kan underordna sig överheten men aldrig vara helt lojal mot den.

Synen på våld

En ambassadör för främmande land kan inte skriva in sig i armén. Kristi rike skiljer sig också genom att följa Fridens väg. Valet står mellan lidande eller svärd. Anabaptisterna accepterade korsets lidande och ville inte överge Kristus genom att bruka våld. Inte heller kunde de vara delaktiga i överhetens ämbetsutövning, där man följer världsliga lagar. Jesus hade vägrat bli domare i världsliga dispyter (Joh 8:11, Luk 12:13). Däremot hade han betalat skatt, varför också anabaptisterna gjorde detta. Skatter till kriget mot turkarna och till bödeln vägrade de dock att bidra till.

Församlingen som motkultur

Inom denna värld ville anabaptisterna istället bygga ett nytt system, främst av ekonomisk art. Detta system skulle präglas av enkelhet och gemenskap.

Enkelheten innefattade sådana delar som funktionella kläder, att undvika världslig förnöjelse och frosseri men också vägran att ta ränta. Deltagande i handelsgillen var inte tillåtet, eftersom deras syfte var att öka medlemmarnas vinst.

Men målet hade också en annan sida: att i stor delaktighet bygga en gemenskap. Gemenskapen skulle också inbegripa ägodelarna. Guds rike kan inte bygga på ekonomisk orättvisa eller social uppdelning. Alla anabaptister var överens om att man måste kunna dela med sig, även om de var oense angående full egendomsgemenskap som den rätta formen.

Församlingen var alltså i viss mån ett alternativt samhälle. Det vägrade att ta full del i världens aktiviteter och levde istället efter ett alternativt system. Visserligen kunde man utbyta tjänster med världen, men den egna gemenskapen följde helt andra principer, Guds rikes principer.

Relationen inåt mot gemenskapen

Det inre livet i denna nya gemenskap ska här beskrivas utifrån bibelbruk och nattvardsgemenskap.

Bibelanvändning

Anabaptisterna värderade Skriften mycket högt. Deras skrifter är ofta långa sammanställningar av bibelord. Men flera av dem har också en lära om det inre ordets betydelse. Detta inre ord är kopplat till Kristus. Utan Honom som det levande Ordet blir Skriften en död bokstav. I flera citat rör sig exempelvis Hans Denck och Sebastian Franck nära en ren spiritualism. Detta sker för att betona lydnaden mot Ordet. Det räcker inte med att ge sitt instämmande åt lärorna.

Till skillnad från spiritualismen är anabaptismen dock inte individualistisk. Det är i den kristna gemenskapen som Anden är närvarande. Anden förenar då till ett. Skriften måste bli studerad och förstådd i församlingen. Man eftersträvade då inte enbart en majoritet av besluten. Vid Schleitheimsbekännelsens nedtecknande är den totala enheten bland de närvarande tecknet på Andens närvaro. Klaassen ger den kommentaren att anabaptisterna talade mer om Anden än andra gjorde vid denna tid: "de trodde att de levde i Andens tidsålder, när varje Guds barn skulle äga Anden... De talade, nästan naivt, om att vara ledda av Anden och få gudomlig upplysning". Dessa kristna trodde på "alla troendes profetdöme" (Wheeler Robinson).

Nattvardssyn

Deras enhet blev också uppenbar vid nattvarden. Kristus var enligt anabaptistisk uppfattning inte realt närvarande i bröd och vin. Däremot fanns Hans närvaro i de troendes gemenskap. Utan enhet mellan de kristna blev nattvarden till en hädelse mot den närvarande Kristus. Eller som Menno Simons uttrycker det: "Utan kärlek är det helt förgäves att vi... firar Herrens måltid."

Slutsummering

Anabaptisterna såg alltså församlingen som en ny gemenskap, där Kristus var närvarande i de kristnas enhet. Allt byggde på en radikal omvärdering, där världen stod under Satans välde. De själva utgjorde däremot en föraning av Guds Rike i absolut lydnad mot Mästarens ord. Som summering kan därför användas Benders definition av anabaptisternas församlingssyn: "Församlingen, enligt anabaptisterna, är en frivillig och exklusiv gemenskap av sant omvända troende i Kristus, hängivna åt att följa Honom i full lydnad som Herre: den är broderskap, inte en institution."

Anabaptismen är enligt Klaassen "varken katolsk eller protestantisk" utan enligt Ledarach "en tredje väg".

Anabaptismen i ekumeniskt perspektiv

Anabaptisternas beteckning på sig själva var "dopbröder" - åtskillnad och enhet i samma ord. Detta brödraskap delades dock upp i många grupper. Anabaptismen och dess efterföljare var ett fridens folk - som dock ofta stridit inbördes.

Sådan splittring kan ju från ekumeniskt håll ses som en stötesten. Många anser att bristen på enhet berövar församlingen dess trovärdighet. Andra ser rentav uppdelning som ett tecken på vitalitet och pekar på dess praktiska fördelar.

Frikyrkosynen

Det är svårt att inte imponeras av anabaptisternas envetna mod i kampen för sina åsikter. Historiens Gud tycks väl också ha bekräftat dem i viss mån. Frikyrkotanken delas idag t o m av många inom de kyrkor som bekämpade anabaptismen med våldsmedel. På många håll ansluter man sig till "de troendes gemenskap", även om man vill slippa de mer sekteriska dragen.

I ett sekulariserat samhälle är frågan om statens relation till församlingen om möjligt än mer överhängande. I officiella kyrkliga sammanhang och vid ekumeniska konferenser borde det dock klarare utsägas att de konstantinska idealen är döda. Det vore en god sak att återvinna den profetiska kritiken av stat och samhälle. Den anabaptistiska visionen behövs säkert också i de ekumeniska samarbetsorganen i ett demokratiskt samhälle.

Efterföljelsens katolicitet

Från etablissemangens synpunkt var anabaptisterna bråkmakare. Själva ansåg de att de följde en apostolisk linje. Före församlingsbildandet i januari 1525 sökte de att visa sin lojalitet men sanningsfrågan drev dem till frihetssökande och oberoende. De såg sig mycket medvetet som den enda sanna församlingen. Därför måste de gå emot stadens råd och reformatorn Zwingli.

Frågan är naturligtvis vad som utgör sann katolicitet. Ofta har denna prövats utifrån trohet mot hierarkin eller institutionen. Testen bör väl mer ligga i frågan om troheten mot Kristus. Det måste finnas en inriktning mot evangeliets kärna för att församlingen ska kunna kallas "katolsk". Kanske anabaptisterna därför var mer "katolska" än sina motståndare.

Bidrag till ekumeniken

Anabaptisterna och deras efterföljare har också givit direkta bidrag till ekumenikens historia. Eftersom den ekumeniska rörelsen vuxit fram ur missionen finns ett visst samband till anabaptisternas missionsnit. Det fanns en protest mot att begränsa församlingen till ett visst territorium.

Anabaptisterna var de första som kämpade för religiös frihet. Överheten skulle inte få avgöra trosfrågor. Deras vilja till tolerans och deras motvilja mot religionskrig kan också ha haft en mer allmän betydelse för ekumeniken.

Bidrag till förnyelsen

Ett positivt drag låg också i deras öppenhet inför att acceptera nytt ljus över Skriftens ord. Tron var inte begränsad till det som tidigare uppenbarats för kyrkan.

I många kretsar gör man idag utifrån en liknande öppenhet ett försök till en ny restaurering av församlingen enligt nytestamentliga ideal. Protesten från några schweiziska bröder på femtonhundratalet mot att komma till kyrkan och "bara höra en person tala och alla lyssnarna är tysta" har nu en aktuell klang. "Vem kan eller vill betrakta eller bekänna detta vara en andlig församling? Den etablerade kyrkan är nu som då ansvarig för det som sker i förnyelsefrågorna. Den envisa vägran att ta itu med de avgörande frågorna kan bli en orsak till överdrifter och felaktigheter. Det bibliska exemplet och den sociologiska situationen har länge tvingat dessa frågor på oss. Nu understöds förnyelsesträvan också av det historiska studiet av den anabaptistiska församlingssynen.

Avslutning

Alla kristna gör anspråk på att följa Jesus. Efterföljelsen är i viss mån ett ekumeniskt tema. Det speciella för anabaptismen är dock att efterföljelsen är grunden för hela teologin - och för församlingssynen. Kristen tro måste för dem vara en konkret och realistisk efterföljelse med konsekvenser för församlingens form och liv. I denna radikala efterföljelse ser vi kanske enbart de sekteriska dragen och vänder oss därför mot en mer kulturellt och politiskt anpassad kristendomstolkning. Men alla dessa ställningstaganden hade sin grund i ett nytt värdesystem. Vägran att anpassa sig gällde inte enbart perifera ting. Deras livsstil var en protest mot en tusenårig kristen tradition, där religion och politik ingått en syntes.

Lärjungaskap har ofta blivit det som befordrar en stabil social ordning, godhet och lojalitet i denna värld. För anabaptisterna låg ett sant kristenliv i det som befordrade den nya ordningen - Guds rike. Många kristna tycks idag anse sig ha sitt största ansvar för denna värld. När kristet liv på detta sätt förborgerligats och uttunnats möter oss anabaptismens rop om radikal efterföljelse. Får det ropet tränga in i våra statsunderstödda frikyrkor? Ska efterföljelsen även fortsättningsvis stanna vid enskilda människors prydliga liv? Borde inte också vi satsa på skapandet av en alternativ gemenskap i denna värld? Borde inte också vi inse faran med varje koppling till staten? Stöd till Guds församling ligger utanför även en välvillig stats kompetensområde. Vi behöver inte en socialt och kulturellt välanpassad "kristen religion". Återigen borde den fria församlingen bli en gemenskap för radikal lydnad. Borde inte vi som baptister lära oss att dopet är ett dop till efterföljelse?

Ett historiskt studium av anabaptismen ställer oss inför frågorna!

Per-Axel Sverker

ANABAPTISTISK FÖRSAMLINGSSYN