ALLMÄNT PRÄSTADÖME OCH SÄRSKILD TJÄNST HOS MARTIN LUTHER

Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Dr. theol. Per-Axel Sverker har over 30 år undervist ved Örebro Teologiska Seminar. Per-Axels fag- og interesseområder er sentrale for oss i husmenigheter. Han har fremragende kunnskaper i det Nye Testamentets originalspråk gresk, i kirkehistorie inklusive vekkelsesbevegelsene, dogmatikk og etikk.

Av Per-Axel Sverker Historisk översikt En huvudpunkt i luthersk tro När den protestantiska tron skulle jämföras med den hävdvunna katolska vid riksdagen i Augsburg 1530 utelämnades läran om det allmänna prästadömet. Melanchton, som skrivit bekännelsen, hänvisade denna läropunkt till de ''motbjudande och oväsentliga artiklar, som vanligen debatterades i skolorna''. 1537 hade Melanchton ändrat sig och i sin Tractatus de potestate et primatu papae poängterar han, i Luthers efterföljd, att det inte finns något speciellt andligt stånd, som skulle ha uppdraget att förvalta frälsningsgåvorna gentemot passiva mottagare. I senare luthersk tradition har läran om alla troendes prästtjänst framstått som en av huvudpunkterna hos Luther. Själva utgångspunkten för reformatorns kritik av den katolska kyrkans församlingssyn var just att man inte kan erhålla någon annan andlig status än den som vinnes genom dop och tro. Frågan är dock om den lutherska kyrkan alltid lyckats förverkliga denna principiella hållning. Luther var väl ändå överdrivet optimistisk, när han i de Schmalkaldiska artiklarna (1537) skrev att t.o.m. "ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är. Hon är nämligen de heliga troende och fåren som hör sin herdes röst." Församlingssynen blev mer problematisk än så för den statsunderstödda lutherdomen. Kyrkan förblev en prästdominerad institution medan det praktiska förverkligandet av denna lära kom att återfinnas i bl.a. pietisternas ecclesiolae och metodisternas klasser. Inom dessa och liknande väckelserörelser har dock funnits risk för en överdrivet individualistisk tolkning, som på sitt sätt är lika problematisk. Idag möts båda dessa extrema inställningar i det frikyrkliga församlingslivet. Vi har en helt uppenbar sakraliseringstendens med heliga platser där heliga handlingar utförs av ett heligt prästerskap, som ofta tror sig vara de enda som kan förmedla frälsningens gåvor i dop och nattvard. Den andra ytterligheten växer fram genom ett självpåtaget ledarskap, som hänvisar till sin privata rätt att tolka Bibeln, ofta i en spiritualistisk mening: Gud talar direkt till mig. I denna situation kan det vara intressant att undersöka om Luther kan hjälpa oss till insikt både om allas tjänst och om den särskilda tjänsten. Normerande blir denna teologi naturligtvis först när den prövas mot Skriften, vilket kommer att ske i en personlig utvärdering. Växlingar i läran hos Luther Många forskare har på denna punkt velat se en klar skillnad mellan den unge Luther, som ska ha hävdat det allmänna prästadömet och den äldre Luther med sin betoning av prästens funktioner. Även om det troligen föreligger en accentförskjutning av detta slag lever dessa två synpunkter hela tiden vid sidan av varandra. Det kommer att vara yttre orsaker som föranleder Luther att betona än det ena, än det andra. Dessa olikartade historiska kontexter ska först beskrivas kortfattat. Sammankopplingen mellan det andliga ämbetet och alla troendes prästadöme sker för första gången i ett brev till kurfurstens rådgivare Spalatin år 1519. Redan tidigare hade Luther upptäckt att prästens tjänst bara kan utföras i ödmjukhet och inte i högmod. I en predikan om fotatvagningen säger Luther: "Du kommer inte att kunna leda de kristna förrän du gör som Kristus och lägger åt sidan dina skrudar. Detta betyder att de som innehar prästtjänsten borde andligen tvätta folks fötter..." En grupp av skrifter från år 1520 har polemiken mot Rom som drivkraft. Läran om det allmänna prästadömet används mot påvens och prästernas privilegier i Till Tysklands kristna Adel om kristenhetens reformation: "Alla kristna är sannerligen i det andliga ståndet utan någon skillnad mellan dem, bara den vad gäller tjänster." Varje kristen får därför bedöma läran och påven måste ta rättelse precis som Abraham tvingades lyssna till Sara och Bileam till åsnan! Prästvigning som sakrament kritiseras skarpt i Om kyrkans babyloniska fångenskap (1520). Påvedömet skulle inte överleva, om detta "oäkta sakrament" skulle försvinna, men det måste falla ty varje kristen är en präst. "Men de som vi kallar präster är tjänare, valda bland oss, som gör allt i vårt namn; deras prästerskap är bara en tjänst". Redan i den tidigare skriften hade Luther nämnt som exempel några kristna som satt fångna. De kunde utse någon bland sig till präst och denne blir då en lika god präst "som om alla biskopar och påvar hade vigt honom". I den närmast opolemiska skriften Om en kristen människans frihet(1520) framställs allmänt prästadöme som en av välsignelserna av tron på Jesus. Den kristnes frihet är helt oberoende av kyrkomyndigheterna. Den är i stället en följd av individens tro. Under Luthers vistelse på Wartburg inträffade oroligheter i lokalförsamlingen i Wittenberg på grund av Karlstadts förändringar av nattvardsliturgin och studenternas bildstormande. Vid sin återkomst höll Luther de s.k. invocavitpredikningarna där hans hållning till församlingen blir tydlig. Han vill inte befalla någons samvete utan invänta de svaga. Men samtidigt klargjorde han sin mening: evangeliets frihet får inte ersättas av en ny lagisk ordning. 1521 försvarar sig Luther mot beskyllningar från Hieronymus Emser, som hävdat den traditionella tvådelningen av prästtjänsten. För Luther är alla präster och det kyrkliga prästerskapet får benämnas med andra epitet. 1523 utför Luther sin principiella hållning på ett praktiskt problem: Hur kan en församling erhålla en förkunnare om inte en biskop finns tillgänglig, som kan ordinera i traditionell mening. Först ges svaret till en luthersk församling i Leisnig i en skrift med namnet Att en kristen gemenskap eller församling har rätt och makt att pröva all undervisning och att kalla, utse och avsätta lärare, fastställd och bevisad från Skriften. Plikten att förkunna Guds Ord vilar på alla kristna. Om Paulus låter var och en träda upp utan kallelse vid nödläge (1 Kor 14:30), hur mycket mer har då inte församlingen rätt att själv kalla undervisare. Samma år skriver Luther svar på en förfrågan från en hussitisk församling i Böhmen, De instituendis ministris. Församlingen kan leva utan ordinerat prästerskap. Husfäderna får föreläsa evangeliet och döpa sina barn - och de betraktas som en sann kristen kyrka. Men när Luther befarar en upplösning av den sociala ordningen blir hans attityd en annan. Redan i motståndet mot Karlstadt hade Luther hänvisat till furstens rätt att utse präst. Kravet att själv få utse präst var den första punkten på böndernas Tolv artiklar (1525) vid bondekrigets början. Luther svarar att det måste ske på "ett kristligt sätt": om myndigheterna står för det ekonomiska stödet till kyrkan, ska de också utse präst. Något annat är röveri och stöld. Från och med nu blev problemet alltså ett annat: Hur ska man kunna hejda alla ivriga, självutnämnda förkunnare från den radikala grenen av reformationen, som nu översvämmar Sachsen. Luther återtog nu (i skriften Om hycklarna och de hemliga förkunnarna) sin tolkning av 1 Kor 14:30: Var och en får inte tala utan bara auktoriserade profeter. Annars kunde en drucken från tavernan tänkas delta eller en kvinna. Här stöder Luther prästens gudomligt givna tjänst gentemot lekmännen (som är de "okunniga", 1 Kor 14:16, som ska säga Amen till profetens yttranden). Här tycks det allmänna prästadömet ha blivit helt nertryckt. Profetens plikt är att tala, folkets att lyssna. Ämnet behandlas också i andra skrifter, bl.a. i traktaten Om mässans missbruk (1521), där det bl.a. sägs att de troendes tjänst består i det andliga offret och evangeliets förkunnelse. I en senare skrift, Om privata mässor och konsekrationen av präster (1533) framhålls att kristna får del i prästadömet genom dopet, inte genom att göras till präst. Av dessa "födda präster" ska någon kallas att utöva förkunnargärningen. Denna tjänst diskuteras också i Predikan om att hålla barn i skolan (1530) och i Om koncilier och kyrkan (1539). I nämnda predikan kallas tjänsten t.o.m. för "det andliga ståndet" (men då räknas också skolmästaren in!) Sammantaget visar detta att Luther hade att möta många växlande problem och att han då ändrade sin argumentering och skiftade accenter. Frågan är nu om det finns en genomgående syn hos Luther på prästadömet och förkunnelsetjänsten. Ordet som grund för allas förkunnelse Hela frågan bör prövas mot Luthers teologi om Ordets funktion. Rättfärdiggörelsen genom tro kommer av att höra Guds Ord. Ordet skapar tro och visar därigenom att Gud är ursprunget till frälsningen, inte människan genom sin tro. Denna tro behöver också Ordet för sin fortsatta tillväxt. Församlingens främsta uppgift enligt Luther är därför att proklamera evangeliet; "om den är utan Ordet, upphör den att vara församling". Guds Ord konstituerar församlingen, "ty Guds Ord är ojämförligt högre än församlingen". Tjänsten sedd som en gudomlig ordning (ius divinum) är bara en: nämligen Ordets tjänst. Som en mänsklig ordning (ius humanum) kan olika tjänster åtskiljas i detta, men det är bara församlingens bene esse (välbefinnande), inte dess esse (väsen). Luther vill alltså ha en förkunnande församling. Att förkunna detta ord är nu både församlingens uppgift och varje medlems uppgift. Denna prästtjänst är vi döpta till, djupast sett som Kristi medpräster (consacerdotes). Vår tro har förenat oss med den Ende som är präst i det nya förbundet. Utifrån detta proklamerar Luther sina frihetsord: "Vi är alla jämlika präster, d.v.s. vi har samma kraft i Ordet och i alla sakrament." "Det finns bara en tjänst, att förkunna Guds ord, och denna tjänst är gemensam för alla kristna." "Om det är sant att de har Guds Ord och är smorda av honom, är de förpliktigade att bekänna, lära och sprida det vitt och brett." I sin utläggning av 1 Petr 2:0 önskar Luther därför att benämningen "präst" vore lika vanlig som att kallas kristen, "ty det är allt en sak, präster, döpta, kristna". Man blir inte präst genom vigning eller smörjelse utan genom dopet, d.v.s. genom nyfödelsen, då jag får del i Kristus. Utifrån sin dopsyn kan därför Luther skriva: "Varje barn, som ligger i vaggan, har lika stort anspråk på Kristus, på tron, på Anden och alla andra saker som tillhör församlingen, som den helige Petrus och alla apostlarna. För vi har alla samma tro, samma Ande, samma liv, samma frälsning och samma Gud." Här måste poängteras att en individualistisk tolkning av det allmänna prästadömet borde vara utesluten. Visst har en kristen som individ fritt tillträde inför Gud och som en enskild sats tycks detta stödja den frikyrkliga individualismen . Luther hänvisade dock ständigt till att en präst är präst för andra. Man kan inte klara sig själv utan tanken är att man är ömsesidigt beroende av varandra. Vi är inte bara fria till att vara kungar utan också till att vara präster för andra. "Det är något som vida överträffar att härska, eftersom vi genom prästadömet är värdiga att träda inför Gud, bedja för andra och ömsesidigt undervisa varandra om Guds ting. För detta är prästens tjänst." Samtidigt blir detta en kraftfull kritik mot de uppenbara försöken inom frikyrkan att reservera de prästerliga funktionerna för en särskild klass inom församlingen. Gentemot katolikerna hävdade Luther att skillnaden mellan offentliga tjänstebärare och vanliga kristna är en skillnad inom det allmänna prästadömet. I sina reformatoriska skrifter från 1520 uttryckte han detta på mångfaldiga sätt: "Alla kristna är sannerligen det andliga ståndet." "Dop, evangelium och tro - endast dessa gör oss till ett andligt och kristet folk." Avarten uppstår när den centrala funktionen kommer att bestämmas i sakrala termer och inte som förkunnelse av evangeliet. Gentemot katolska präster skrev därför Luther: "den som inte predikar Ordet, fastän kallad av församlingen till detta enda, är verkligen ingen präst." I en predikan över Rom 12:1-6 slutar Luther sin jämförelse mellan dessa olika typer av präster med motsatserna Kristus och Barabbas, ljus och mörker. Eller som han skrivit mot Emser: "Låt det vara en fördömd utsaga, om någon skulle säga att en präst var någonting annat än en kristen, för sådant sägs utan Guds Ord, bara på grund av mänsklig lära, tradition eller det stora antalet av dem som anser så." Olika former för Ordets förkunnelse Man kan förkunna detta Guds Ord på olika sätt. Det finns alltså många prästerliga funktioner (officia sacerdotalia). Luther tycks på vissa ställen förlägga dessa till det allmänna prästadömet medan de i andra texter tilldelas den offentliga tjänsten, det må gälla undervisning, dop, nattvard, binda och lösa, offer (av sig själv i kärlek till nästan) och prövning av läror. Egentligen är de alla yttringar av Ordet, som allt beror av: "Ty vi lär med Ordet, vi helgar med Ordet, vi binder och löser med Ordet." "Ordet" är alltså inte bara en speciell funktion utan står för innehållet i alla tjänster, d.v.s. är evangeliet självt. Dessa funktioner behandlas av Luther som tillhöriga varje medlem av det allmänna prästadömet. De är nämligen givna till församlingen och som en följd av detta till varje individ. Vi ska här som exempel beskriva nycklamakten, som varje kristen får nyttja. Det är en speciell form av Ordets förkunnelse att tillsäga syndernas förlåtelse. "Var och en som har tro och är en kristen har också makten att förlåta synder." Härligheten i församlingen är att den är full av syndernas förlåtelse; "när någon privat bekänner för en annan, talar in i hans öra det som bekymrar honom, så att han må höra ett tröstande ord från honom". Denna prästerliga tjänst kan varje kristen gå in i, ja, Gud har ordnat världen så att "varje hörn är fullt av Guds Ord", d.v.s. av kristna som kan tala förlåtelse till mig. Samtidigt kan Luther, som ovan sagts, tala om en särskild klass, som ska använda den rättighet, som är given till alla, "i de övrigas ställe och på deras befallning". Personligen anser jag att Luther alltför lite följde upp sin lära med praktiska nyordningar - som säkert hade blivit revolutionerande. Mest får det utrymme vid vissa nödlägen, ex. när ordinerad präst saknas. I nödfall får en kristen döpa (även om hon är kvinna). Mycket blir potentiella privilegier, som alltför sällan kom att aktualiseras i tjänst. Den mest regelbundna tjänsten tycks vara att bedöma läran - och därmed tillsätta och avsätta lärare. Men också detta förklaras till stor del av den situation som uppstått p.g.a. "Roms tyranni" och kanske inte heller ska ses som något normalt. Det allmänna prästadömet utövas alltså "privat". Denna skillnad mellan offentlig och privat tjänst måste dock förstås annorlunda än vad som ofta sker. "Privat" betyder inte att var och en lever ensam med sin Bibel utan "privat utövande" sker genom att exempelvis ge Guds Ord vidare i personliga samtal med en broder. Privat är alltså detsamma som "icke-officiellt". Vid nödsituationer kan det bli fråga om ett slags offentlig tjänst. Om det inte finns någon församling, bör man predika för hedningarna, om ordet inte predikas rent, ska man tillrättavisa eller om prästen inte finns till hands, kan man förrätta nöddop och absolution vid dödsbäddar. Däremot får man enligt Luther inte ens i nödläge betjäna med nattvarden. Skälen till detta är att nattvarden till sin natur är offentlig, den är inte nödvändig för frälsningen och nattvard utanför församlingen är splittrande. Det är möjligt att Luther i början av sin tjänst hade större förhoppningar än senare vad gäller församlingsfolkets möjligheter att gå in i dessa tjänster. Man bör dock minnas att Luthers reformation från början inte var riktad till församlingsfolket: de 95 teserna på kyrkporten var skrivna på latin till överordnade och kollegor och den första boken i vårt ämne riktade han till adeln. Men han kan råda hussiterna att låta fadern sköta ordets tjänst och dopet (dock inte nattvarden). Han drömmer en gång (se mer i det följande) om "en sant evangelisk församlingsordning", där de kristna möts i privata hem. Men hussiterna var i ett nödläge och husförsamlingen var inte tänkt att ersätta den offentliga liturgin. Bekymren i Wittenberg, striden med Karlstadt och oredan kring anabaptistiska "vinkelpredikanter" tvingar Luther att därefter mer betona prästens ställning samt den universella kyrkan istället för den lokala församlingen. (Med tanke på den nya bibelöversättningen kan det vara intressant att känna till att Luther så sent som 1539 kritiserade "detta blinda och oklara ord kyrka" och föredrog "ett kristet, heligt folk" eller "en kristen församling" eller "de heligas menighet".) Den offentliga tjänstens nödvändighet Det tillhör enligt Luther församlingens väsen att i Ordets tjänst ha några män som är särskilt lämpade för förkunnelse. Det avgörande ligger här i att denna tjänst ska utföras offentligt. Det offentliga handhavandet av Ord och sakrament är förbehållet den särskilda tjänsten. "Fastän det är sant att vi alla är jämlika präster, är vi ändå inte alla förmögna att tjäna eller lära offentligt, inte heller bör vi det om vi kunde." Denna offentliga tjänst baseras på den lokala församlingen: "ty förutom att vara en kristen och en präst, måste man också ha en tjänst och en församling överlämnad åt sig". Detta är sagt av Luther med udd mot de kringresande "svärmarna", som inte hade egna församlingar. För den goda ordningens skull måste förkunnelsen begränsas till en enda, annars skulle kaos uppstå. Luther liknar det vid när husmödrarna går till torget: alla vill prata, ingen vill lyssna - eller vid ljudet från en kör grodor! Om alla ville döpa, skulle barnet dränkas, säger Luther på sitt drastiska språk. Alla är präster men alla kan inte utföra tjänsten offentligt. I detta ligger dock inte att de kallade skulle utgöra ett särskilt stånd med vissa privilegier. Skillnaden ligger enbart i den annorlunda funktionen. Den funktionella synen framträder i att man fortfarande tillhör det allmänna prästadömet - och enligt Luther återgår dit om man upphör att utöva sitt särskilda uppdrag (enligt en predikan år 1535). Luther avvisar bestämt att någon s.k. outplånlig karaktär skulle erhållas vid ordination. De ska inte heller kallas "präster" utan exempelvis "tjänare" (så redan i Om en kristen människas frihet). Tjänsten sker alltså "för församlingens skull och i dess namn" men, kan Luther säga, "ännu mer p.g.a. Kristi instiftelse". I skriften till den tyska adeln finns båda synpunkterna med. Gud har instiftat det prästerliga ståndet, som ska råda över församlingen med predikan och sakrament. I utläggningen av 1 Petr 5 (1523) säger Luther: "Så har Kristus alltså befallt sina ämbetsbärare (Amptleut) och sitt råd (Rad) att de ska ha andlig styrelse, d.v.s. predika och ha omsorg om en kristen församling." Lekmännen ska därför lyda prästen, så länge som denne inte styr själviskt utan enligt Guds Ord, alltså inte "om det inte är klart att han (prästen) är säker på att Gud gör det som han gör". I Luthers skrifter tycks det alltså finnas grund för två helt olika tolkningar: vilar den speciella tjänsten på det allmänna prästadömet eller är den en direkt gudomlig institution? Den första tolkningen ser behovet av ordning som främsta skäl till den särskilda tjänsten. Församlingen är där det främsta både i tiden och i betydelse. Den andra gruppen av forskare tolkar Luther som att Kristus inrättat ett ämbete som är avgörande för församlingens existens. Motsatsen kommer också att gälla synen på ordinationen: är ursprunget "nerifrån" så att församlingens auktoritet delegerats till prästen/pastorn eller "ovanifrån" så att auktoriteten överförs mellan ämbetsbärarna i apostolisk succession? Två tidigare monografier i ämnet stöder främst institutionslinjen (Brunotte, Lieberg) medan en senare skrift (Haendler) mer lutar mot delegationslinjen (så också Althaus i The Theology of Martin Luther). Personligen har jag svårt att se att dessa måste sättas i motsats till varandra. I båda fallen faller man tillbaka på Guds vilja, även om den i ett fall blir känd indirekt genom församlingen. Den särskilda tjänsten har sin auktoritet från Gud själv men också med ett ansvar inför Gud. Tjänsten kan aldrig ses skild från den församling Gud ordnat men kan inte heller bara ses som härledd av en mänsklig administration. Allt måste bygga på en ömsesidig relation, där båda parter utför sin uppgift - och där Gud är den suveräna auktoriteten, inför vilken vi alla böjer oss. Personlig utvärdering Enhet och mångfald När man utsätter Luthers lära för prövning utifrån Bibeln, måste man vara medveten om att det inte finns någon fast utformad församlingsordning gemensam för de olika delarna av Nya testamentet. Men det finns gemensamma bärande element, som står i en fruktbar spänning till församlingsformernas mångfald. Det enande draget ligger i att församlingslivet alltid är ett liv i Andens tjänst. Skillnaderna finner vi då i en mångfald av tjänster som samme Ande ger. Var och en som tillhör församlingen har också en tjänst. "Nåden" är inte bara "nåd till frälsning" utan också nåden att ha en personlig tjänst (Ef 4:7). Både i Rom 12 och i Kor 12 visar Paulus att varje kristen får en uppgift, när man blir en lem i kroppen. Dessa gåvor har samma grund som allt annat i vårt kristna liv, nämligen Guds nåd. Det finns ingen tjänst som inte är en nådegåva. Därför har de också alla församlingens uppbyggelse till yttersta mål. Till detta kan varje kristen ge sitt bidrag. Kroppen växer genom varje lems bistånd. Den särskilda tjänsten i NT Det är denna tjänst, som alla kristna utför, som bör vara utgångspunkten för vår syn på ledarskapet eller den s.k. särskilda tjänsten. Det är inte möjligt att grunda våra församlingars ledartjänster på apostolatet. Apostlarna var den första generationens ögonvittnen. De kunde som shaliach (befullmäktigade ombud) av princip inte ge sin uppgift vidare till någon annan. Församlingen bygger på vissa frälsningshändelser, som apostlarna som personer är unika delar av och som de också ger ett auktoritativt vittnesbörd om. Budskapet finns kvar och i samstämmighet med det ska en kristen församling byggas. Det är sann apostolicitet. Precis som Küng framhållit är det de som är trogna det apostoliska budskapet, som står i apostolisk succession. Vi tolkar ofta församlingen i hierarkiska termer med präster och pastorer överst. NT talar om alla troendes tjänst inför varandra. Den tjänst som ska utföras är att hela Guds folk ska vara i funktion. Detta visar sig i användningen av de olika begreppen för tjänsterna. Alla tjänster kallas diakonia (1 Kor 12:2), alla undervisar och förmanar varandra (Kol 3:16). Vi är alla präster - och får därför tjäna varandra. Sedan kan visserligen någon besitta en tjänst i mer kvalificerad mening men aldrig som ett monopol. Det är den ömsesidiga tjänsten mellan alla i församlingen, som är ledarskapets grund. Det finns naturligtvis ledare i församlingen men dessa växer fram ur gemenskapen. Ledarens plats är inte över de övriga utan bland dem eller egentligen under (Matt 20:26). Paulus visste detta och betonar starkt att han - som apostel - vill bli föremål för den ömsesidiga tjänsten och inte bara vara den som styrker dem (Rom 1:11-12). Ledarnas uppgifter ska därför inte avgränsas från dem som tillkommer hela församlingen. (1 Hebr 12:15 används t.o.m. episkopeo på hela församlingen. Överinseendet tillkommer gemenskapen, inte bara en grupp). I listorna över olika nådegåvor är rangordningen mellan dem ingen huvudsak. Poängen ligger tvärtom i att alla har lika betydelsefulla tjänster. Föreståndarna och bröderna har egentligen samma uppgift: förmana varandra (1 Tess 5:11-14). De "viktigare" uppgifterna, exempelvis att förkunna, samlas inte upp hos ledarna. Alla får tala i församlingen (1 Kor 14-26). Aldrig sägs det att dopet bara ska skötas av bemyndigade personer. Att det inte var ett apostoliskt uppdrag visas av att Paulus underlät att döpa (1 Kor 1:14-17). Undervisningen om nattvarden i 1 Kor 11 ges till hela församlingen. Brister i Luthers lära och i aktuell lutherdom Luthers tendens att till sist, särskilt vid kristillfällen, lägga huvudvikten vid den särskilda tjänsten i församlingen gör att uppmärksamheten riktas mot en enda, eller möjligen några få. Följden blev att de övriga passiviserades. Här behöver Luthers praxis ställas mot NT:s ideal av en mångfald av tjänsterna. Det kan bli en svaghet att alltför ensidigt koncentrera sig på förkunnartjänsten i speciell mening. Alla lemmarna har samma berättigande i en kropp. Det kristna prästadömet får inte stanna vid frälsningsfrågan: att man har tillträde inför Gud, eller vid en allmän plikt att vittna för andra. Alla kristna har en personlig nådagiven utrustning, som ska vara i funktion i församlingen. Speciellt allvarligt är det om evangeliets tjänster i Ord och sakrament knyts till vissa legitimerade tjänare. Då är man långt ifrån friheten i församlingen på NT:s tid. En luthersk teolog i Norge, Knut Alfsvåg, skriver: "Hänsynen till ordningen i kyrkan - och den är både riktig och viktig - bör alltid balanseras mot den frihet som sätter åt sidan goda regler när de hindrar det som är viktigare. Det kan knappast vara något tvivel om att luthersk ämbetsteologi och praxis, alla goda intentioner till trots, just på grund av ensidighet på denna punkt har tagit livet av reformationens fundamentalsats: Alla kristnas lika rätt inför Gud." Ordets och sakramentens tjänst isoleras alltför lätt från de övriga tjänsterna. Detta är en uppenbar risk i både Svenska kyrkan och i frikyrkan i dag. I Svensk pastoraltidskrifts artikelserie om Luther skriver Fredrik Brosché om församling och ämbete. Han börjar med en utförlig beskrivning av prästämbetet, som sägs ha en "förhandsställning" gentemot församlingen för att därefter med några rader beskriva det allmänna prästadömet. Påståendet om att församlingen bara kan leva "genom att ordets tjänst väcker tron och skapar fram Kristi kropp" blir riktigt bara om det inte som hos Brosché kopplas till prästens tjänst utan till allas gemensamma liv. Jag betvivlar starkt att Broschés tolkning har stöd hos Luther. Men även många frikyrkopastorer behöver lyssna till det kraftiga påståendet från D.G. Bloesch: "En församling där den prästerliga rollen är begränsad till pastorns eller biskopens roll är en församling där Anden är utsläckt och bedrövad". Luther och husförsamlingen Detta misslyckande hos Luther beror enligt min mening på hans tveksamhet att omforma församlingens yttre struktur. Luther gick starkt emot de sekterister, som samlades i konventiklar utanför den etablerade församlingens ram. Frågan är dock om den lilla gruppens samling som ömsesidigt komplement till den stora samlingen inte är en helt nödvändig form för att det allmänna prästadömet ska kunna förverkligas. Luther är själv inne på dessa tankar vid ett tillfälle, nämligen i förordet till Den tyska Mässan (1526). Han var klart rotad i den etablerade kristenheten, han var socialt konservativ med tveksamhet vad gäller det vanliga folkets förmågor och han tillät den politiska makten att leda den territoriella kyrkan. Men han gav ändå vid några tillfällen uttryck för ett ideal av annat slag: en samling i de troendes gemenskap. "De som allvarligt strävar efter att vara kristna och att bekänna evangeliet med ord och gärning borde registreras med namn och kanske samlas i något hus för att bedja, lära, döpa, motta sakramentet och utföra andra kristna funktioner. Enligt denna ordning kunde man känna till, straffa, förbättra, förkasta eller placera under bann (enligt Kristi regel i Matt 18:15-17) dem som inte uppför sig på ett kristet sätt. Här kunde man också lägga på de kristna en gemensam insamling, som man kunde ge frivilligt och dela ut bland de fattiga enligt Sankt Paulus´ exempel (2 Kor 9). Det skulle inte behövas så mycket eller så komplicerad sång. Här kunde man också ha en fin kort form för dop och nattvard och leda allt till Ordet, till bön och till kärlek. Här borde man ha en bra, kort katekes om tron, de tio budorden och Herrens bön. I korthet, om man hade folket och personerna, som allvarligt strävade efter att vara kristna, kunde ordningen och formerna snart etableras." Men för Luther är detta bara en möjlighet, ett ideal som beskrivs i konjunktiv. Verkligheten var den att människorna inte var beredda för detta. Luther fortsatte därför: "Men jag varken kan eller önskar ordna eller uppnå en sådan församling eller samling, ty jag har ännu inte folket eller personerna, som kan göra det. Jag ser inte heller många som yrkar på det. Men om tiden någonsin kommer, när jag måste göra det och jag är pådriven att göra det, när jag med gott samvete inte kan vägra, då ska jag med glädje göra min del och göra mitt bästa för att hjälpa." Det var alltså inte teologiska skäl i form av en viss församlingssyn som var hindret för upprättandet av dessa husförsamlingar. Problemet för Luther var att tiden inte var mogen och att "tyskarna är ett vilt, ohyfsat, rasande folk som man inte kan göra mycket med om det inte finns direkt behov". När landgreven Filip av Hessen ville ordna sina församlingar på detta sätt, gick Luther emot det med sina råd. Man borde tänka på Moses, som skrev ner sina lagar först sedan de blivit allmänt accepterade. Nu borde man koncentrera sig på att utbilda präster! Om någon tänkt sig att reformationshistorien inte är av aktuellt värde, borde detta vara tillräckligt som bevis för motsatsen! Man kan känna igen Luthers bekymmer men måste samtidigt beklaga att läran om det allmänna prästadömet inte kom att påverka församlingsformen. Varje kristens tjänst och nådegåva är starkt beroende av församlingens sociologiska struktur för sitt rätta bruk. Man kan naturligtvis inte bestrida att många hem förnyas genom den lutherska reformationen till god kristlig funktion. Detta är ju en följd av Luthers betoning av husfaderns roll som präst i sitt hem men också av de lutherska prästhemmens ovärderliga insatser för religiöst och kulturellt liv. Inget av detta kom dock att integreras i församlingsformen utan stod hela tiden under den offentliga tjänstens dominans. Det allmänna prästadömet i väckelserörelserna Det blev istället de olika väckelserörelserna som kom att ge synliga uttryck åt läran om det allmänna prästadömet. Pietisternas förste ledare, Spener, har givit goda bidrag till förståelsen av lärans innebörd: "Inte bara förkunnare utan alla kristna har gjorts till präster genom sin Frälsare, är smorda genom den helige Ande och är avskilda att utföra andliga-prästerliga handlingar." Varje kristen får meddela sakramenten, om det är nödvändigt. Särskilt gäller detta dopet men också nattvarden, men då måste man vara fast i tron. Liksom Luther uppmanade Spener de kristna att bikta sig för varandra. Denna teoretiska del skulle även Luther instämma i (dock ej frihet till nattvardsfirande) men till skillnad från denne kom Spener att förorda den lilla gruppen, där alla kunde komma samman för ömsesidig uppbyggelse. "En person ska inte stiga upp för att predika... utan andra som har blivit välsignade med gåvor och kunskap ska också tala och ge sina fromma åsikter om det föreslagna ämnet till de andras bedömning och göra allt på ett sådant sätt att oordning och splittring undvikes." Även kvinnor fick ge sina vittnesbörd och bedja. Spener insåg naturligtvis också att alla inte är kallade till offentlig tjänst. Man ska respektera dem som avskilts för offentlig herdetjänst och förkunnelse. Den väckelseledare som mest kraftfullt genomfört allas medverkan i den lilla gruppen är John Wesley, som förutom sin enastående predikokonst besatt en genialisk organisationsförmåga. Den metodistiska väckelsen var en rörelse bland samhällets fattiga och mest föraktade. Bland dessa byggde Wesley upp sitt system av olika grupper, benämnda klass, band och sällskap. Syftena med dessa var något olika men de gick i första hand ut på disciplin och själavård. Klassmötet var hörnstenen i uppbyggnaden av församlingsformen. Man rapporterade där om den gångna veckan och gav varandra stöd i bön och tacksägelse. Samtidigt fanns en disciplinär funktion och en kurativ med insamling av penningmedel till de fattigaste. Det var också i denna intima gemenskap som de flesta omvändelserna skedde. Genom denna arbetsform - och p.g.a. Guds nåd - höll sig väckelsen konstant under fem decennier. Utan dessa gruppmöten skulle väckelsen ha slocknat innan den hunnit att påverka hela England. Wesley citerar själv Luthers ord om att väckelser pågår högst en mansålder, men påpekar att denna varat längre. Efter reformationen hade, enligt Wesley, folk bara ändrats i sina "religiösa åsikter och i sin dyrkan" men inte i sitt dagliga liv. Detta skulle kunna stämma med den äldre Luthers återkommande klagan över att den fria nåden missbrukats till moralisk slapphet. I Wesleys lilla grupp däremot överfördes det ibland något överhettade livet i väckelsemötena (med exempelvis fallande!) till ett vardagsliv inriktat på ett sunt kristet liv. Wesley hade verkligen en annan syn på sitt församlingsfolk än den Luther ibland gav uttryck åt. Hans egna ord är att han bland dem fann "ren genuin nåd" och han gav dem sitt fulla förtroende genom att utse många av dem till ledare. Man har räknat ut att en på tio behövdes till ledare och detta bland exempelvis helt obildade gruvarbetare. De underställdes mycket hårda krav under Wesleys patriarkaliska överinseende och levde närmast som en katolsk orden med fattigdom och lydnad - och i viss mening celibat. Toplady, författaren till "Klippa du som brast för mig", anklagade Wesley för att ha "prostituerat den prästerliga funktionen" genom dessa människor från alla samhällsklasser, "som gör anspråk på att ha ett budskap från Herren". Den pragmatiske Wesley hade dock ingen sammanhängande lära om det allmänna prästadömet. Han gick avsevärt mycket längre i praktiken än vad han gav utrymme för i sin teologi. Ämbetet för pastoral omsorg och sakrament stod orubbat kvar och metodismens lekmannaförkunnare skulle inte ses som någon ersättning för dessa. Wesley utsåg "förkunnare", men dessa fick inte i princip förvalta sakramenten. Han såg allt som ett extra-ordinärt system, som skulle väcka de ordinära prästernas avund - och återföra dem till en rätt funktion. Wesley överförde inte erfarenheterna ifrån det praktiska livet till sin teologi - och utgör alltså ett exempel på raka motsatsen till Luther. Vad kunde inte ske genom en kombination av Luthers lära och Wesleys praxis! Behovet av strukturella förändringar Efter denna historiska jämförelse bör vi fråga oss om vi inte i dag är mogna för ett förverkligande av Luthers hypotetiska förslag om husförsamlingar. Det skulle då inte behöva fungera som en separatistisk konventikel utan ha ett klart samband med kyrkolivet i övrigt (se min artikel i Tro och Liv nr 4 1977) precis som i Luthers "Tyska Mässa" där denna tredje form inte var tänkt att spelas ut mot den universella "Formula missae" eller den nationella liturgin. För Luther var det angeläget att församlingens yttre form, som i och för sig var underställd mänsklig ordning, ändå inte kom i konflikt med evangeliet. I dag blir församlingen trovärdig med sitt försoningsbudskap först om den också erbjuder en försoningens gemenskap i form av ett nära, helande liv tillsammans. Den store reformatorn skulle då kunna bidra med ojämförligt rika och sköna utsagor om alla kristnas tjänst - men också med det församlingsideal, som han själv tvekade inför men som nu skulle kunna sättas i verket - förhoppningsvis utan det tumult och den splittring som uppstod i Wittenberg. Men då behöver läran om det allmänna prästadömet kombineras med luthersk korsteologi. Vad gäller det praktiska förverkligandet har tveksamheten inför husförsamlingsidén ofta sin grund i en härlighetsteologi, där församlingen nödvändigtvis måste ha yttre attribut, som ger den en glans inför människorna. Husförsamlingen bygger på en korsteologi, där de kristna förlorar sina liv i världen. Vi har då inget mer glansfullt att visa upp än ett vanligt hem. Men där kan vetekornet gro. Vad gäller allas tjänst i församlingen ligger dess sanna väsen också i korset. När många idag hänvisar till kraft och härlighet gäller fortfarande att sann kristen tjänst bara finns på andra sidan ett kors. Det är den Korsfäste som regerar, det är ett lamm som är Herden. Vi finner vår auktoritet i tjänsten bara på den plats där man älskar Gud mest och där man lyder Gud mest, nämligen på korset. Detta är något annat än den hierarkiska ordning som många idag talar om. Luther orkade inte bryta sönder detta mönster, när hans egen teologi blev orsak till alltför stor oro. Men det finns sprängkraft kvar i Luthers teologi - att utnyttjas av oss!

ALLMÄNT PRÄSTADÖME OCH SÄRSKILD TJÄNST HOS MARTIN LUTHER